1
Karl Oskar fick läsa brevet från Sverige tre gånger i sträck för Kristina innan hon blev nöjd.
Först därefter kunde han omtala för henne den märkliga nyhet, som han sport i dag i Taylors Falls: Ulrika i Västergöhl skulle ingå äktenskap med mister Walter H. Abbot. Ulrika skulle flytta till Taylors Falls och bli handlandens och postmästarens maka.
Det var vad han fått spörja, och han skulle ha lyssnat klentroget, om det inte varit Svenska Anna som hade berättat det. Hon brukade inte sprida osanna rykten. Och det var bestämt att hon själv skulle flytta till Nya Kärragärde och förestå Danjels och Jonas Petters hushåll i Ulrikas ställe.
Mister Abbot hade på sistone ofta besökt det svenska nybygget vid Genesaret, efter vad Svenska Anna visste. Och Ulrika hade därvid bjudit honom på mat, den läckrast smakande mat hon kunde laga, hon hade kokat sötost och bakat ostkaka och fläskpannkaka, hon hade satt fram för honom allt kräsligt hon kunde hitta på. Och mister Abbot hade blivit så betagen i den svenska kosten, att han ville ha den på sitt bord varje dag. För att få äta den goda maten dagligen måste han ha kokerskan i sitt hus, och så hade han friat till Ulrika.
Svenska Anna förmodade att äktenskapet som skulle ingås var ett trolldomsverk: Ulrika hade förtrollat Abbot med maten hon givit honom. Hon hade dragit nytta av att den stackars mannen inte förut visste hur människoföda skulle smaka. Ulrika kunde tacka sin Skapare för att de ännu inte hade lärt sig att tillreda sin mat här i Amerika.
Svenska Anna hade talat som om Ulrika hade begått en grov synd när hon bjöd mister Abbot på sin svenska kost. Handlanden och postmästaren i Taylors Falls var en välbärgad man, i hans hus saknades ingenting av det lekamliga goda; det var nog flera kvinnor än Gladan som ville härska över en handelsbod full av mångahanda varor. Karl Oskar förmodade därför att Svenska Anna hade talat ur sin avundsjuka, när hon tadlade och förklenade Ulrika.
Kristina hade sett mister Abbot några gånger i höstas när han stått innanför den låga disken i sin handelsbod. Hans långa, skrangliga gestalt räckte upp till taket i boden, han hade stora, svarthåliga händer och breda, platta fötter. Han var alltid klädd i en rock av mångbrokigt tyg med långa skört och med skjortans krage nerviken kring halsen. Alla nämnde honom som en ärlig och rejäl handelsman; Kristina tyckte att han var hård i hjärtat när han inte lät de fattiga nybyggarna borga för en enda cent i sin bod. Men hon kunde inte kalla honom snål: Flera gånger hade han skickat sockerpinnar som en skänk åt barnen.
Kristina sade till Karl Oskar: Nästa söndag fick han stanna hemma ensam och se till deras ungar. Hon skulle gå till morbror Danjels hus och lyckönska Ulrika i Västergöhl till hennes giftermål.
2
Hon anträdde sin vandring tidigt om morgonen. Det var första gången som hon gick vägen emellan Ki-Chi-Saga och nybygget vid Genesaret ensam. Karl Oskar varskodde henne för vandringen, men hon ville pröva på att gå uthuggningen genom skogen ensam en gång; någon gång skulle hon väl bege sig ut på egen hand i den trakt, där hon skulle bo under återstoden av sin levnad. Hon kände sig instängd som ett kreatur, om hon aldrig kunde gå hemifrån utan att någon följde med och vallade henne. Nu kunde hon inte fara vilse, eftersom det inte fanns mer än en väg att följa. Indianerna var återkomna och hade visat sig igen vid Ki-Chi-Saga. Men hon försökte slå bort sin skräck för de kopparhudade med denna tanke: Om Gud bevarar mig emot dem, så behöver jag inte vara rädd när jag går ensam genom skogen. Om Gud inte bevarar mig, så hjälper det mig inte hur många människor jag än har i sällskap!
Skogsmarken var rensköljd av de milda vårregnen, grästopparna grönskade, alla lövbärande träd stod i knoppning, det luktade friskt och gott från kvist och barr, från strå och stam, från mull och jord. Och Kristina lyfte lätt sina fötter på den oländiga vägen och andades med lätt bröst. Långa stycken kunde hon föreställa sig att hon gick igenom hagarna hemma i Duvemåla, så likt var allting här. Här växte det samma träd, det var bara lummigare, grövre och vildare än därhemma. Hon blev lättare känd med träd och buskar än med människorna häromkring, det var inte ensligt för henne att gå genom denna skog.
Men hon glömde inte farligheterna som den gömde; när som helst kunde hon råka på någonting skrämmande. När Svenska Anna kom på besök sista gången hade hon på vägen sett en avhuggen människofot: Den var uppsatt på en träpinne, som hade stuckits ner i jorden. Det var en blodig fot med brunt skinn, en indians fot. Det var ett ohyggligt tecken som vildarna hade satt upp i marken. Svenska Anna trodde att det betydde krig igen emellan Chippewa och Sioux.
Kristina glömde inte heller ormarna, som var utlockade av vårsolen och kunde ligga i försåt. Men varken människor eller djur ofredade henne på hennes vandring denna söndag, hon såg varken ormar eller avhuggna människofötter i marken.
När hon kom till Danjels stockstuga var Ulrika ensam inne. Jonas Petter hade snickrat ihop en liten eka, och han och Danjel hade tagit barnen med sig ut på sjön i ekan; de ämnade fiska färskt till middagsmålet.
I går kväll hade Ulrika kommit tillbaka från en färd till Stillwater, där hon hade hälsat på sin dotter. Elin var nöjd med sin nya tjänst, sysslorna var lätta och hennes amerikanska herrskap ädelmodigt emot tjänare. Ulrika hade också hälsat på pastor Jackson i hans nya hus, och hon hade varit i kyrkan och hört honom predika.
Kristina varsnade genast att Gladan var olik sig i dag. Hon var inte så livlig och kvickställd som hon brukade, hon var allvarsam i uppsynen, det var något nytt i hennes rörelser och skick, något djupt begrundande. Hon uppvisade liksom ett nytt ansikte, ett tungt, högtidligt ansikte. Det kom väl av den stora förändring som genom det stundande giftermålet förestod i hennes liv.
Hon hade tagit fram sin nattsäck och när Kristina kom stod hon och vek samman klädesplagg mycket noggrant, därefter lade hon ner dem ett efter ett i nattsäcken. Hon hade redan börjat med sina flyttningsbestyr:
– Jag går här och plockar lite…
– Jag har redan sport’at! sade Kristina så snart hon hade satt sig. Du ska flötta te Taylors Falls och bli handelsmans fru!
Gladan tittade hastigt på henne, det var en allvarlig, underlig blick. Hon svarade inte. Kristina önskade henne välgång i äktenskapet, två gånger upprepade hon sina ord. Men Ulrika såg inte trakterad ut, snarast tycktes det som om denna välgångsönskan hade plågat henne. Hon svarade inte, hon tackade inte för den. Hon stod där förlägen och försagd, medan hon tog fram en nytvättad och nystruken särk – Kristina hade just gissat att det skinande vita plagget var hennes tillämnade brudsärk.
Hur var det fatt med Gladan i dag? Som hon betedde sig kände Kristina inte igen henne. Hon var ju alltid munter och lynnesgod, och när skulle hon vara det om inte nu? Det kunde inte stå rätt till.
Och Kristina greps av en misstanke: Kanhända giftermålet med mister Abbot inte skulle bli av? Kanske någonting hade kommit emellan? Hade friaren ångrat sig och tagit tillbaka sitt tillbud? Någonting hade hänt.
Men hon gick här och packade ner sina kläder – hon skulle dock flytta ur Danjels hus? Kristina sporde rent ut om det.
– Jo, jag ska flötta, sade hon medan hon långsamt bredde ut sin rena särk på bordet. Men int’ te Taylors Falls. Jag ska int’ bli handelsman Abbots fru.
– Ä dä int’ sanning?
– Dä va sanning. Eller närapå sanning.
Det ljöd en darrning i Ulrikas stämma som Kristina aldrig hade hört förr:
– Dä va så nära sanningen nået kan bli. Jag kunne ha vatt geft te mister Abbot redan. Men nu ä dä ännrat.
– Va i alla tider…!
– Allt ä ännrat för mej.
Kristina höll in andan: Ulrika menade väl att friaren hade ändrat sig? Då måste det vara någon som hade baktalat henne för mister Abbot – någon som berättat för honom om hennes forna leverne i Sverige. Och det måste vara någon hemifrån. Vem var det? Vem kunde ha varit så grym – vem kunde ha förrått Ulrika?
– Har dä kommet nåenting emellan?
– Ja. Dä kom nåenting emellan.
Det började koka av harm i Kristina. Vem denne niding än var som gjort Ulrikas äktenskap om intet, så skulle hon aldrig mer ta honom eller henne i hand.
– Ä dä nåen elak å avunnssjuk männska som har fördärvat’at?
– Nää! svarade Ulrika långsamt. Dä va ingen männska.
– Ingen männska?
– Dä va Gud själv.
– Va menar du?
– Dä va Gud själv som kom emellan. Han ville int’ att jag skulle gefta mej te mister Abbot.
Ulrika lade ihop ärmarna på särken, hon vände sig nu emot Kristina, hennes fylliga barm hävde sig under den åtsittande tröjan:
– Herren trädde emellan och avvände äktenskapet.
Kristina blev sittande förbryllad: Det hördes inte som om hon hade mist en lycka. Det lät som om Gladan hade talat om en stor olycka, som varit nära att drabba henne, men som Gud i sista stunden hade avvärjt.
– Jag ska förklara’at för dej, fortsatte hon:
Mister Abbot var den amerikan som hon hade talat de flesta engelska orden och stavelserna med, hon begrep honom bättre än någon annan, och det mesta hon lärt sig av det nya målet hade hon lärt sig i samspråk med honom. Och alltsedan nyåret hade hon förstått att handlanden i Taylors Falls ville äkta henne. En gång före jul när hon hade handlat i hans bod, följde han henne ett stycke på hemvägen och hjälpte henne att bära varorna. Han gjorde om det ett par gånger, till sist gick han med henne ända hem en kväll och stannade över natten här i stugan. Han fick äta med förstås; hon hade ingen annan kost att bjuda honom än den hon brukade laga åt Danjel och Jonas Petter, men aldrig hade en karl visat sig så tacksam för mat som hon hade satt fram åt honom. Han sade att hon var en excellenskvinna till att koka. Och för ett par veckor sedan hade han friat. Han hade sagt: Han behövde en hushållerska, hon behövde ett hem – om de gifte sig så skulle de båda få vad de behövde.
Abbot var ett hyfsat och snällt manfolk, han var emot henne som amerikanska manfolk var emot kvinnor: Hur många pund hade han inte burit åt henne på vägen hem från Taylors Falls! Det var en friare som även en grätten kvinna kunde godtaga. Men hon var inte belåten med själva hans frieri. Han borde ha sagt: Jag behöver en människa som sällskap i mitt hem om dagarna och en kvinna som sällskap i min säng om nätterna. Men det sade han inte. Han sade bara att han behövde en hushållerska, en kokerska. Om han hade sagt på det första sättet, så hade hon genast svarat jakande. Nu bad hon honom om en liten tid att betänka sig på – fast hon gjorde det på sådant sätt, att han nog fattade det som ett halvt löfte om giftermål.
Hon behövde inte bara ett hem, hon behövde också ett manfolk, hon som inte hade nyttjat manfolk på över tre års tid. Hon kände sig som i sin bästa ålder, ungdomsblodet höll sig varmt i kroppen på henne ännu. Och när hon skulle gifta sig så skulle det vara med en karl, som mera frågade efter vad en kvinna kunde skänka honom i sängen än vad hon kunde koka åt honom på spiseln. Hon hade så länge gått och önskat sig en karl, som hellre satt och svalt vid matbordet än försakade vad en kvinna kunde giva honom med kropp och själ. Hon ville ha ett manfolk som kunde bli henne en hjälp både lekamligen och andligen, en människa som hon alltid kunde ty och trygga sig till.
Hon blev rädd för att hennes äktenskap med mister Abbot skulle bli ett orätt äktenskap, ett äktenskap i köttet.
Därför hade hon bett om betänketid. Och i går när hon kom förbi Taylors Falls på hemväg från Stillwater hade hon gått in till mister Abbot i hans bod och sagt: Hon var hedrad av hans tillbud, men hon kunde inte taga emot det, därför att Herren Jesus inte ville ge sitt samtycke till äktenskapet.
Kristina glodde på Ulrika, fortfarande lika förbryllad: Hon nekade att bli handelsmansfru, hon försakade härligheterna i mister Abbots handelsbod, hon avvisade den beskedlige man, som hjälpt henne att bära så tunga bördor på hemvägen!
– Ä dä ditt allvara?
– Så allvarsam har jag allri varit förr.
– Men du packar ner. Ska du ändock flötta frå Danjel?
– Ja. Jag ska flötta härifrå. Te Stellwater. För dä har hänt mej ett unnerverk.
Hon lade en tung tonvikt på den sista meningen.
Det var något nytt i Ulrikas ansikte och uppsyn, ett nytt skimmer i hennes livliga ögon, ett nytt skälvande allvar i hennes stämma:
– Du ä den första som får veta’at: Jag ska döpas om. Jag ska döpas te babbtist.
– Åååh! Nu börjar jag begripa’at. Du har ännrat dej i relejonen?
– Nää. Jag har int’ ännrat mej. Jag har länge varit på väg. Men först nu ä jag änna framme ve Gud. Därför kan jag tacka pastor Jackson.
– Ååh! Ä dä han som har gjort dej te babbtist?
– Jaa. Dä ä min blivande make, som ska döpa mej.
– Va i alla tider?
– Jag ska gifta mej mä pastor Jackson i Stellwater.
Och Ulrika i Västergöhl vände sig åter om mot bordet, där hon nyss hade brett ut sin nytvättade linnesärk.
Kristina satt först djupt förvirrad. Men det varade inte länge. För varje ögonblick klarnade det för henne, hennes förvåning sjönk undan: Det här borde hon ha gissat från början – hon borde ha förstått vad som skulle ske efter allt vad hon hade hört Ulrika berätta om pastor Jackson och sina besök hos honom, efter alla lovord hon hört om honom från Ulrikas mun.
– Gjorde jag dej häpen?
– Nää, svarade Kristina rappt. Dä här är dä bästa som kunne hända dej. En likare make kan du int’ få. Mä pastoren Jackson behöver ingen önska dej välgång!
Gud hade kommit emellan Ulrika och mister Abbot: Han hade utvalt en annan make åt henne.
Ulrika skulle stå brud i vår i baptistförsamlingens kyrka i Stillwater. Men innan hon vigdes vid pastor Jackson skulle hon döpas vid församlingens stora dop, som varje vår förrättades i St. Croixfloden.
– Dä ä ett Guds unnerverk! sade Gladan. Du begriper’at int’, Krestina.
Hon tog med handen i den vita särken på bordet, sakta och varsamt, rörelsen var som en smekning. Det var som Kristina hade tänkt: Där låg hennes brudlinne.
Ulrika fortsatte: Hon blev ju omvänd av Danjel för tre år sedan, men hela denna tid hade hon ändock känt att någonting fattades henne. Hon hade lagt av sig sin gamla människa; men inte känt sig tillfreds i sin nya. Någonting saknades i hennes pånyttfödelse i Kristus. Sedan hon lärt känna Jackson hade hon många gånger i vinter talat med Danjel om baptisterna och frågat honom, om ett nytt dop skulle kunna ge hennes själ ny trivsel. Danjel trodde inte längre att Gud hade ålagt honom ansvar för någon annan själ än hans egen; han som själv gått vilse i egenrättfärdighet kunde inte leda någon annan på rätta vägen. Och han hade för längesedan sagt henne att hon hade sin egen fria vilja i religionen. Hon kände bäst själv vad Gud fordrade: Han skulle inte tadla henne, om hon blev baptist och genomgick en ny döpelse.
Och nu visste hon att det var just en omdöpelse som hade fattats henne. Bara baptisterna var helt och hållet födda på nytt redan i denna världen. Innan hon blev helt kvitt den människa som levde i köttet måste hon åter genomgå dopet. Men detta dop skulle inte förrättas förrän människan blev fullvuxen till förståndet, så att hon begrep vad som försiggick med henne. Nu var hon så gammal, att hon knappast skulle få mera förstånd än hon hade, nu var hon så klok som en kvinna i hennes ställning och ålder kunde bli. Tiden var inne för henne att låta döpa om sig till baptist. Och krönet på det stora underverket var att hennes egen blivande make skulle döpa henne med egna händer.
Dopet skulle ske när vattnet i floden blev varmare. Flera stycken skulle döpas på samma gång som hon. De skulle vara fullt påklädda, men dopet till den nya födelsen krävde att hela kroppen skulle vara under vattnet. Därför var de tvungna att gå så långt ner i floden, att vattnet stod dem över huvudet. Pastor Jackson höll i nacken och sänkte ner huvudet, medan han läste dopbönen: Det gick på några ögonblick, hade han sagt, det behövdes bara några ögonblick under vattnet för att dopet skulle få kraft. Sedan fick de nydöpta skynda sig hem och byta kläder och dricka varma drycker, uppvärmd mjölk eller kokhett kaffe, så att de inte blev kalla och fick bröstsot efteråt. Men de skulle dröja med dopet till lite längre fram i vår, när vattnet i St. Croixfloden blev varmare.
– Men jag kan int’ förklara’at! Jag kan int’ säja mera…! Ååh, Krestina…! Dä söker mej…!
Och när Ulrika talade som livligast avbröt hon sig – hon satte sig ner med armbågarna på bordet och brast ut i ljudlig gråt.
Hon sjönk ner på stolen som om benen vikit sig under henne, hon började gråta så häftigt att kroppen skakade, hon satte händerna för ansiktet, tårarna droppade genom fingrarna ner på den utbredda särken på bordet.
– Kära… söta…! Kära goa Ulrika!
Kristina hade aldrig sett Ulrika i Västergöhl gråta, ingen hade sett henne gråta. Ingen hade kunnat föreställa sig att hon kunde gråta – en så stark och frimodig kvinna som hon var.
Nu blev det uppenbart för Kristina att det var någonting allvarligt och stort som hade hänt henne.
– Nu gör du mej häpen! Du brukar allri va lessen…
Ymnigt rann Ulrikas tårar medan hon med skälvande mun stammade fram: Hon var inte ledsen, hon var glad. Hennes gråt var glädjens ljud. Hon kunde inte gråta när hon var ledsen. Bara när hon var glad förmådde hon det. Det var ju därför hon aldrig grät, hon hade aldrig varit glad, kanske aldrig i hela sitt liv förrän nu. Vad hade hon haft att vara glad för? Aldrig någonting – aldrig någonting förrän nu…!
Gladan grät. Hon blötte sitt brudlinne med sina tårar.
Kristina satt bara och såg på henne. Det var tyst, i stugan hördes endast ljudet av Ulrikas gråt. Länge hade hon gått och sparat på sina tårar, nu var stunden kommen då hon förbrukade vad hon sparat. Det var som om alla de tårar hon genom åren hade burit på och hållit tillbaka nu hade samlat sig och brutit fram i ett starkt flöde – som om hon på en gång ville gråta igen den glädjens gråt, som under många år hade varit henne förmenad.
Slutligen såg hon att det droppade ner på det vita plagget; då tog hon upp sitt förkläde till ansiktet och höll det för ögonen, hon fortsatte att gråta i sitt förkläde. Kindernas friska hull sköljdes av tåreflödet, hon torkade med förklädet.
Kristina satt tyst; den som gråter fröjdegråt behöver ju ingen tröst. Hon var glad för Ulrikas skull, hon hade velat gråta med för att visa att hon delade hennes glädje.
När tårarna från Gladans ögon började sina och hon kunde tala med sin tunga som förr, lät hon Kristina veta, vad det var som hade öppnat tårarnas källa hos henne efter många år: Det var den Guds förlåtande kärlek som hon just hade fått erfara genom sin blivande make – genom Henry.
När han frågade henne om hon ville bli hans maka – och han hade talat långsamt och tydligt för att hon lätt skulle förstå de engelska orden – så såg hon genast vem han var: Den man som Gud hade utvalt och sparat åt henne och som länge gått och väntat på henne i Nordamerika. Då måste hon också visa honom vem hon var, Gud krävde det av henne, tvingade henne till det: Hon hade sagt honom, att hon ingenting annat var än en stor synderska, att hon hade levat i synd och skam i hemlandet, att hon hade känt glädje och trivsel i sin syndakropp och haft fröjd av sitt leverne. Hon var en syster i synden till skökan i bibeln som de hade fört fram till Jesus att dömas. Själv hade hon kommit till en Herrens apostel, som hade sagt Jesu ord till henne: Gack! Och synda icke härefter! Och under tre år hade hon gjort bättring, under tre år hade aldrig en man fått komma nära henne.
Henry svarade att Gud redan hade sagt honom att hon hade varit en stor synderska. Men den som redan var förlåten av Gud hade ingenting att frukta av människor. Vem var han, att han skulle döma henne? Han var själv ingenting mer än en stor syndare, som blivit förlåten av Gud. De var varandras likar, han och hon. Det gamla var förgånget och utplånat genom den nya födelsen. Och om ännu något av den gamla syndakroppen lådde vid henne, så skulle hon rentvås ifrån det i dopet som han skulle ge henne i floden längre fram i vår när det hade blivit varmare i vattnet.
Det var för Guds kärleks skull, för den alltförlåtande kärlekens skull som Ulrika i Västergöhl nu satt och grät och vätte sitt brudlinne med sina tårar.
Men endast den människa som visste vad Synden var kunde rätt förstå hennes glädje. Och ingen människa visste vad hon hade gått igenom som synderska: Synden var att förlikna vid en geting, en stor, arg, surrande geting. Synden var alldeles som en geting eller ett bi: Synden hade söt honung i munnen och en vass, stickande gadd i ändan. Först lockade den människan med sin honungs sötma, sedan stack den henne med sin gadd. Hur hade inte Synden förlett henne med den ljuveliga honungssötan i sin mun! Men hur bittert och svidande hade inte syndagadden sedan stungit henne! Ingenting i världen kunde stinga så djupa sår som Synden!
Men även människorna hade gjort henne mycket illa. Hur mycken harm och elakhet hade hon inte fått lida från dem! Alltsedan hon växte upp hade hon skällts för ogifta Ulrika i Västergöhl; det fick hon som spenamn när hon hade fött sitt första barn. Det stod inskrivet i själva kyrkboken. Hon var född ogift, hon kunde inte hjälpa det. Gud hade råkat skapa henne ogift och han hade skapat henne så, att hon hade lätt för att föda barn, hon kunde inte hjälpa det. Och hon kunde inte bli gift sedan, när hon inte längre hade det kvar som manfolken fordrade i en brudsäng. Men det rådde hon inte heller för: Hon hade aldrig haft någon mödom att spara, eftersom bonden i Ålarum hade tagit den ifrån henne med våld, innan hinnan hunnit växa ut. Och när hon en gång var skårad, så hade hon inte längre något att hålla på, hade hon tyckt. Och hon var ett barn bara, vad begrep hon? Hon hade inte ensam skulden för att hon blev ogifta Ulrika i Västergöhl.
Men nu hade hon legat ensam på sin bädd så länge, nu hade hon sparat på sin kropp så länge, att syndens gamla märken måste vara utplånade. Hon hade inte haft någonting från ett manfolk inne i sin kropp på så lång tid, att det kändes i henne som om en återväxt pågick, som om hennes mödom hade växt åter och kommit tillbaka. Hon kände sig som en mö, en ungmö i förväntan och oro, nu när hon skulle gå i brudsäng. Och det var hon också glad för, det var också något att gjuta glädjens tårar för. Det var också ett underverk.
Karlröster hördes utanför stockhuset, och Ulrika i Västergöhl reste sig hastigt:
– Manfolken kommer mä fesken te meddasmålet! Och här sitter jag å bölar!
Hon tog bort sin brudsärk från bordet och lade brådskande ihop plagget.
– Jag måste sätta på grytan och koka potäterna!
Och hon tog hastigt ett sista torkande tag med förklädessnibben över sina ögon: Nu hade hon fått gråta och njuta, nu hade hon fått gråta ut så sjungande härligt – nu hade hon gråtit färdigt i sin glädje över att det gamla var förgånget, över att allt var vordet nytt.
Hon som burit namnet Gladan hade aldrig förrän nu varit glad.
3
Kristina var tvungen att bege sig på hemvägen tidigt på eftermiddagen: Lille Danjel låg och väntade på henne i sin vagga. Hon hade givit sin sistfödde ett stort mål innan hon gick i morse, men han låg nog och skrek av hunger vid det här laget, ett så matfriskt barn som han var.
Hennes morbror hade köpt två kor i vår, den ena hade nyss kalvat, och eftersom de åter var mjölklösa i systerdotterns hem ville han nu skicka med henne en kruka mjölk. Kristina blev mycket glad över gåvan; hon skulle spara hela krukan åt barnen. Det var dyrbara droppar; nu skulle hon gå och bära kärlet försiktigt den gropiga och ojämna vägen längs uthuggningen och se sig för vid varje steg så att hon inte snubblade på fötterna och spillde ut något av mjölken.
När hon stod i stugdörren och skulle gå viskade Ulrika åt henne att hon hade någonting mer att anförtro och tala om, som hon inte ville säga i stugan när Danjel och Jonas Petter var inne och hörde på.
Ulrika följde med Kristina ett stycke och bar mjölkkrukan åt henne.
Kristina sade: Det gladde henne att ingen nu kunde gå till pastor Jackson och baktala hans blivande maka, att ingen elak människa kunde fördärva detta äktenskap. Efter allt vad Ulrika fått genomlida i sitt liv hade hon gjort sig gott förtjänt av den lyckliga lotten som hustru åt prästen i Stillwater.
Ulrika svarade: Hon hade ju alltid sagt: Det lyckligaste som kunde hända en kvinna här i världen, det var att bli gift med ett manfolk som hon alltid kunde ty och trygga sig till. Henry hade ett eget hem i ett nybyggt hus, och han kunde bjuda henne livets nödtorft. Hos mister Abbot hade hon kunnat få mer än det nödtorftiga, om hon hade sett till det lekamliga och velat leva med honom i köttet. Pastor Jackson tjänade det dagliga brödet, men ingenting därutöver. Här i Territoriet fick en präst inga stora pengar för att han vårdade sig om människosjälarna; folket kostade det mesta på sina kroppar. Pastor Jackson fick ett par tre skålpund fläsk för en lång predikan, en smörklimp för en vigsel, ett tjog ägg för förböner åt en sjuk. Det samlade ingen människa rikedom på. Och han fick slita ont och fara illa, när han färdades omkring i vildmarkslandet här och predikade: Han predikade under bar himmel, i stockhus och hölador, i vedskjul och riskojor, i timmerhyddor och jägarkojor, i alla slags kulor och skylen, han predikade om dagen och han predikade om natten, han predikade varje timme på dygnet, hela söcknan igenom predikade han – bara om söndagarna fick han predika hemma i sin kyrka. Men så skulle en ärlig präst predika efter ordet som stod skrivet i Apostlagärningarna: Han som var herre över himmel och jord, Han bodde icke allenast uti de tempel som var med händer uppbyggde,
Men själv skulle hon få det lätt och ledigt som prästfru i Stillwater: Jackson diskade och städade och skurade golvet, han bar in ved och vatten, han gick alla husets ärenden. Hon behövde bara koka maten och stå före hans hus. Så hon kunde gå inne och syssla med att hålla sig själv ren och snygg. Amerikanerna höll sina hustrur rena och snygga, och de tog själva alla tunga sysslor på sig och skonade sina fruntimmer så att de inte blev krokiga i ryggen och söndervärkta i lemmarna eller gamla och rynkiga i ansiktet redan uti ungdomsåren. Men de svenska manfolken skyndade sig att fördärva sina hustrur med grovarbete och trälgöra så fort de kunde – så att de skulle få en god förevändning när de sedan gick till yngre och grannare kvinnor.
– Du kommer väl te mett bröllop, Krestina? sade Ulrika.
Kristina var mycket ledsen över det, men hon kom inte ifrån barnen så länge att hon kunde fara ända till Stillwater. Karl Oskar skulle nog stanna hemma i hennes ställe om hon bad honom, men han kunde ju inte ge den minste di.
– Jag kommer te erat förste barndop istället! Då diar int’ pojken länger.
– Men dä dröjer. Du får vänta tess barnet har vuxit opp å fadern ska döpa’t i floden.
Eftersom Ulrika hade burit Kristinas sistfödde till dopet, så borde hon i gengäld bära Ulrikas förstfödde i äktenskapet. Men hon hade glömt föräldrarnas religion – deras barn skulle inte döpas förrän de blev fullvuxna.
– Henry ämnar be Herren om många barn, förklarade Ulrika i Västergöhl.
– Du är int’ för gammel för’at.
– I tio år än kan jag föda fram ungar.
– Du har’at int’ besvärlitt i barnsängen heller, har du sagt.
– Int’ så svårt som du hade’at sista gången.
Pastor Jackson väntade sig inte en så stor Herrens välsignelse som Israel – att han skulle bli fader åt tolv stammar –, men han skulle betrakta det som en oförtjänt nåd av Gud, om han fick bli fader åt hälften, åt sex.
Ulrika fortsatte: Själv skulle hon nu först be Gud om en son, som skulle träda i sin faders fotspår och bli präst. Själv fick hon inte bli präst, en kvinna dög ju inte till det: Hon var inte god och ren nog. Hon var oren under sina blödningstider, förstås. Men Gud tillät kvinnan att föda det mankön som skulle invigas till det heliga predikoämbetet. Det var henne inte förbjudet eller förmenat att vara med om att avla präster. Det var henne tillstatt att bära dem i sitt liv, att gå och bära på dem i hela nio månader och sedan framföda dem i smärta, efter bibelns ord. Och det var Ulrikas stora önskan att få benyttja sig av den tillåtelsen: Hon hade aldrig ämnat gifta sig med någon präst, men hon hade alltid önskat att hon skulle få framföda en präst.
Och fick hon med den Högstes välsignelse uppleva den dag då detta skedde, så skulle hon skriva ett brev hem till prosten Brusander i Ljuder, som hade utestängt henne från kyrkan och nattvarden, och tala om det: Det krävdes stora gåvor av Herren för att bli präst men nu hade hon gjort någonting som herr prosten inte kunde göra: Hon hade fött en präst.
Så skulle hon skriva. Och när Ulrika omtalade detta medan hon gick vid Kristinas sida på skogsvägen och bar hennes mjölkkruka fick hon en uppsyn av djup begrundan och lycklig förväntan.
– Dä va nåenting du skulle säja mej mellan fyra ögen? påminde Kristina.
– Dä va så rätt! Dä va så sant!
Emot ett tysthetslöfte som skulle gälla tills hennes äktenskap var ingånget skulle hon ge Kristina ett förtroende: Hon hade köpt sig en hatt.
Köpet hade skett i går i en bod i Stillwater, och hennes hatt låg än så länge gömd i en påse under hennes säng därhemma. Hon hann inte visa Kristina sin hatt när de var ensamma inne i stugan, och hon ville inte ta fram den i Jonas Petters närvaro, för han skulle bara göra spektakel av henne. I Sverige skrattade man ut och gjorde narr av simpelt kvinnfolk som inte nöjde sig med sin schalett på huvudet. Herrskapsfruntimren tålde inte att någon annan än de själva prydde sig med hatt. Och inte med någonting annat heller. En kvinna som inte hörde till herrskaperna fick inte gå omkring och visa att hon tålde att beskådas med båda ögonen, fastän hon bara visade Herrens eget skapade verk. Men här i Nordamerika var det henne inte förmenat att bära hatt på huvudet, här kunde hon utan fruktan för hån och bespottelse bära vilken huvudbonad hon önskade, för här lät människorna varandra hållas, här fördrog de varandra här fick hon bära sig åt som hon ville.
Därför hade hon till sitt giftermål köpt sig en stor hatt, beprydd med plymer, fjädrar och blommor, band och rosetter. Kristina skulle få se den en annan gång. Den var så grann, att hon inte kunde föreställa sig det.
Den hatten skulle hon sätta på sig så snart hon hade blivit vigd. Och den dagen då hon hade satt hatten på sitt huvud var ogifta Ulrika i Västergöhl för alltid försvunnen.
4
Och det var vårens förändringar bland de nyinflyttade i St. Croixdalen: Robert och Arvid vistades på okänd ort, på väg till det i fjärran liggande landet Kalifornien, Ulrika och hennes dotter flyttade från Danjel Andreassons hus till staden Stillwater, och i Ulrikas ställe kom Svenska Anna till nybygget vid Genesaret för att förestå hushållet åt Danjel och Jonas Petter.
En vacker och solvarm vårsöndag döptes Ulrika i St. Croixflodens vatten, nästpåföljande lördag vigdes hon i den lilla vitmålade timmerkyrkan i Stillwater och blev mrs. reverend Henry O. Jackson.
Hon var den första svenska bruden i St. Croixdalen. Här skulle hon bli moder åt en ny barnkull och giva upphovet till en ny sund stam, en ny kraftig och livsduglig släkt: En gång skulle hennes barnbarnsbarn med stolthet tala om sin härkomst från byn Västergöhl i Sverige, varifrån deras stammoder hundra år tidigare hade utvisats och utvandrat.