Härhemma i Amerika

– därborta i Sverige

1

Solens båge steg och dagarna förlängdes, men kvällarna hade ännu inte börjat ljusna. Solen gick bort, mörkret kom istället, ingen skymningsdager dröjde över jorden under en blek himmel. Kristina väntade: Våren var ännu i sin begynnelse.

April månad inträdde. Vid stranden av Ki-Chi-Saga kom det klara solbrinnande dagar, men kvällarna förblev nästan lika mörka som under vintern. Kristina väntade fortfarande.

Och när hennes väntan till slut framstod som fåfäng, flyttade hon sig i sin tanke till ett land, där kvällarna om våren var ljusa.

Efter de mångahanda sysslor som åvilade henne lika tungt varje dag var hennes kropp trött, när hon sträckte ut sig i sängen vid dagens slut. Men själ och sinne ville inte sjunka i vila, hon låg vaken en stund, tankarna höll henne klarvaken. Utanför stockstugans små fönster stod kvällen mörk, hon låg med sina ögon öppna och såg ut i mörkret där hon ingenting kunde se.

När våren skred fram och hon inte väntade mer, dröjde det allt längre innan hon insomnade. Tankarnas vakna stund i bädden sträcktes ut, hon låg där och såg ut i mörkret – och in i landet, där kvällarna om våren var ljusa.

Minnena uppväcktes, bilderna uppstod klara. De satt invid fönstret och kurade skymning, de väntade med att tända ljus, vårkvällens dager lyste dem där de satt lågmält talande med varandra. De talade aldrig högt i skymningen, aprilaftonens ljus passade för viskande samspråk. Vid husgaveln stod den stora törnrosbusken och krafsade på fönstret med sina spädgröna grenar, som börjat skjuta knoppar. Frampå sommaren utgavs törnrosorna och då utbredde sig busken i all sin fägnande blom och skymde hela fönstret. Och där stod i kvällslyset den unga astrakanapeln, som hon själv hade planterat vid gaveln som sällskap åt den ensamma törnrosbusken. Hon hade grävt omkring det lilla trädet varje höst. Astrakanapeln bar sina första äpplen den sista hösten hon var kvar hemma – stora, goda saftsvällande äpplen, klara och genomskinliga i skalet. Saften rann om munnen när man satte tänderna i dem. Frukten från det trädet var så syrligt frisk i smaken; hon gick hem flera gånger den hösten bara för att smaka på äpplena från astrakanapeln, hennes egen apel.

Skulle hennes apel blomma i vår? Skulle trädet bära äpplen i höst? Och skulle det bli några bär i år på krusbärsbuskarna, som hon hade satt vid källaren? Bären på dem blev stora som tumändar och lyste mörkröda när de blev fullmogna, de smakade sockersött i munnen.

Ett år hade förgått sedan den kvällen i aprils början, då hon tog sitt farväl av far och mor och syskon vid grinden framför föräldrahemmet. Hon som skulle fara stod på utsidan av grinden, de som hon skulle fara ifrån stod på insidan. Mor sade: Glöm inte, vår kära dotter, att vi vill råka dig hos Gud! Far stod och lutade sig mot grindstolpen, han sade ingenting, han stod med bortvänt ansikte och lutade sig mot stolpen som om han hade sökt stöd.

Hon gick därifrån, och de stannade kvar; de som stannade kvar skulle hon inte få se mer i denna världen.

Den kvällen var en ljus kväll, en enda långsamt fallande skymning, och kvällens dager var ett gott lyse för henne där hon gick på vägen. Det hade regnat under dagen, men klarnat mot aftonen. Det stod vårdoft över svarta åkrar och gröna gärden när hon gick ifrån gården, där hon var född.

Och sedan den kvällen hade året fullbordat sin ring, årets stora hjul hade svängt runt och fört henne långt bort på jordens klot, tusende mil bort. Hon hade utflyttat och bodde så långt borta, att endast tanken kunde föra henne tillbaka. Hon låg här i sin bädd i sitt nya hem bredvid sin make och såg ut i mörkret, spanande efter landet där kvällama om våren var ljusa.

Hon tillryggalade vägen dit, hon färdades åter över de stora vattnen och de väldiga landvidderna. Hon for den väg tillbaka som skilde henne från hemorten. Hon såg den vägen för sig, stycke efter stycke, mil efter mil. Den mil hon kände hemifrån var en lång sträcka, det tog henne två, tre timmar att vandra den. Och den sträckan såg hon nu tusen gånger förlängas när hon stirrade ut i stugans mörker. Hon mätte ut mil efter mil, hon räknade milarna hon reste, hon räknade till tio, till tjugo, till trettio. Tills hon tröttnade på färden, hon kom bara ett stycke på väg. Till den tusende milen skulle hennes inbillning aldrig räcka; färden avstannade, resenären förlamades inför den förskräckande väglängden. Efter en stund svindlade det för hennes ögon som sökte inne i det mörker, där de ingenting kunde se – hon förmådde inte uppmäta den väg som skilde henne från hemlandet.

Det var vägen som hon aldrig mer skulle fara.

Hemlängtans grepp slöt sig mäktigare över Kristina när våren kom och kvällarna förblev mörka. Och stunden om kvällen när hon låg vaken blev den stund på dygnet som hon fruktade.

2

Vad fattades det Kristina? Vad längtade hon efter? Hon bodde ju här, hon hade sitt hem här, hon var hemma. Hur kunde hon längta hem när hon redan var hemma?

Härhemma vid Ki-Chi-Saga ska jag nästa gång bygga ett stort hus! sade Karl Oskar. Härhemma – men hon gick och kände sig som om hon vore borta, som om hon hade flyttat bort till främmande land. Hon sade alltid: Härborta i Amerika – därhemma i Sverige. Så tänkte hon, och så sade hon. Men det var inte rätt tänkt och inte rätt sagt, när hon för alltid skulle ha sitt hem här. Hon skulle säga tvärtom, hon skulle byta om länderna: Hon måste byta borta mot hemma.

Och hon prövade på, hon försökte tänka och säga tvärtom. Hon sade för sig själv. Härhemma i Amerika – därborta i Sverige. Hon upprepade det flera gånger i sträck. Munnen lärde sig att säga det, men längre nådde hon inte i sitt försök: Nästa gång glömde hon bort sig och bytte tillbaka de båda orden igen, härhemma och därborta. Det var något i henne som tog emot, något som hon inte kunde tvinga. Hon måste tänka och säga som hon hade gjort från början när hon kom hit. Hon kunde inte få länderna att byta plats – borta ville inte bli hemma för Kristina.

Vad fattades det henne? Hon frågade sig det själv, och Karl Oskar hade också frågat henne. När han frågat hade hon svarat: Det fattades henne ingenting. Och hade hon ljugit när hon svarat så? Hade hon inte talat sanning? Hon åtnöjde sig med sin lott här, hon klagade inte över någonting: Hon hade make och barn hos sig, de var alla friska, de hade livets nödtorft, allt det för människor oumbärliga, de hade vad de behövde för att deras liv skulle fortgå. Och vid mödor och olägenheter tryggade de sig till de goda löften som framtiden gav dem i det nya landet.

Ingenting fattades Kristina. Ändock saknade hon någonting. Det var så obegripligt när hon tänkte efter.

Vad saknade hon? Vad sörjde hon efter? Varför låg hon vaken om kvällen och tänkte på törnrosbusken och astrakanapeln hemma i Duvemåla by? Icke kunde hon sakna hemortens buskar och träd. Här växte det sannerligen buskar och träd och plantor nog omkring deras hem, de växte mycket frodigare än hemma, och de bar mängder av frukt, bär och äpplen av alla de slag, mycket rikare frukt än träden och buskarna i Sverige. Hon kunde vara nöjd med allt det goda som fanns här, hon kunde väl trösta sig med det.

Varför leddes hon då? Det kom väl av vekhet och blödighet hos henne. Eller kanske av barnslighet som dröjde kvar. Flickan lekte länge i henne: Hon var en gift kvinna och mor till flera barn, när hon satte upp en gunga åt sig på logen. Det var barnsligt. Och nu var det barnsligt av henne att gå och tänka på buskar och träd som hon hade planterat vid sitt föräldrahem – att sörja över att hon aldrig mer skulle få smaka äpplena från sin astrakanapel och aldrig mer få se törnrosbusken vid husgaveln blomma.

Men hon var stor och vuxen, och hon ville vara stor och vuxen och inte visa Karl Oskar att hon var barnslig och blödig, hon ville inte bete sig som en pjunkig jänta. Därför hade hon inte anförtrott sig åt honom. Ingen människa visste vad som rörde sig inom henne när hon låg vaken efter sängdags om kvällen – den dygnets stund som hon fruktade.

Hon var väl så skapad att hon skulle känna denna saknad svida, att hon led av att undvara de människor som hon höll kära och det liv som hon fötts och fostrats till i hemorten. I de minnets klara bilder som visade astrakanapeln och törnrosbusken i vårlyset framstod det alltsammans, allt vad hennes längtan sträckte sig efter när hon såg ut i mörkret: Samvaron med människorna, invanda bruk och seder, söndagen på kyrkbacken, vårens och höstens marknader, årets fester och stora dagar, helger och högtider inom bondeårets ring. Här i vildmarkslandet var allt så annorlunda, här levde människorna så annorlunda. Och själv levde hon som en vilsen och försagd främling bland folket som hon inte nådde med sin tungas mål, som inte nådde henne med sin tungas mål.

Hon såg solen lysa, hon såg månens och stjärnornas sken på himlen, och det var samma sol och samma måne och stjärnor som hon hade sett därhemma. Himlaljusen hade följt henne på utvandringen och lyste henne här, och de var tända därhemma och lyste över de människor som hon hade lämnat kvar. Sol, måne och stjärnor uppenbarade för henne, att hon befann sig på ett främmande ställe på jorden. Hon var borta, och hon skulle stanna borta. I landet här skulle hon leva återstoden av sitt liv, om det blev kort eller långt, om det tröt i ungdomen eller räckte in i sena ålderdomen. Här skulle hon leva, här skulle hon dö, här skulle hon ligga begraven.

Och det var vad som fattades Kristina: Förmågan att finna sig i det oåterkalleliga. Hon hade utflyttat för livstiden, men hon kände det som om hon ännu befann sig på en resa som en dag skulle föra henne hem igen.

Och kväll efter kväll låg hon vaken och uppmätte en väg som hon aldrig skulle fara.

3

Om dagen upptog sysslorna tankarna, om dagen värjde hon sig. Men medan hon om kvällen låg i klarvaken väntan på att sömnen skulle sänka sig över henne, var hon öppen och oskyddad, och då trängde sig saknaden och ledsnaden på. Aftonbönen skänkte stundom sinnet stillhet och hjälpte henne att somna. Karl Oskar insomnade alltid före henne, ofta så snart han hade lagt ner sitt huvud på kudden, och hon brukade vänta med att be sin aftonbön tills han sov. Hon ville inte att någon annan än Gud skulle höra henne.

En kväll gjorde hon ett tillägg i sin vanliga aftonbön: Hon bad Gud att Han en gång skulle låta henne återse hemorten och de sina. För Gud var ingenting omöjligt: Om Han ville kunde Han sträcka ut sin starkhets arm och flytta henne från Nordamerika tillbaka till Sverige.

Hon låg vaken efteråt och var i tanken med dem hemma och kurade skymning. Aftonbönen hjälpte henne inte alltid.

Så kände hon Karl Oskars hand på täcket, sakta sökande hennes:

– Krestina…

– Trodde du sov, Kal Oska.

– Nåenting väckte mej. Dä va väl nåen skrikhoppa.

– Dä ä int’ nåen skrikhoppa här inne i stuan i kväll.

Skrikhoppan var väl hon själv, när hon bad sin aftonbön.

– Har du vatt vaken länge?

– Nää. Vaknade nyssens.

Då hade han nog inte hört henne.

Hans hand hade letat rätt på hennes på sängtäcket:

– Hur ä dä fatt mä dej, Krestina?

– Dä ä ingenting. Ingenting mä mej. Sov du bara!

Men hennes röst hördes så tjock och grumlig, så ledset dov, att hon inte kunde begripa det. Hennes röst förnekade orden som hon sade. Hennes röst sade: Ja, det är någonting: Somna inte, Karl Oskar! Var vaken och hjälp mig!

Och hon var rädd för att han hörde vad rösten sade.

– Men varföre ligger du vaken än? undrade han.

– Ååh – int’ för nået… Dä ä bara dumt och barnslitt.

Hon ville vara stark, hon ville vara lika stark och härdig som han.

– Du less…? Du less ve, Krestina?

– Vet int’ va jag ska kalla’at…

Han höll hennes hand i sin stora, hårda; han höll så hårt, om hennes hand, att hon blev förundrad.

– Ä vi int’ som förr di goaste vänner?

– Jo, Kal Oska. Dä ä vi…

– Men då ska du säja’at, alltihop. Om du kämpar mä nåenting, så ska vi hjälpas åt. För di goaste vänner ska hjälpas åt.

Hon svarade ingenting. Det var tyst litet emellan dem.

Så sade han – hans ord lät bestämda och fast beslutna:

– Om du vill att Guds arm ska flötta dej tebakes, så sträcker jag ut min arm och håller dej kvar här hos mej!

Och hans ord var bestämda och beslutna.

Det var inte bara Gud som hade hört henne i kväll.

– Jaså. Nu vet du’at, Kal Oska.

Hon sade det i en låg dröjande suck och tillade:

– Dä ä int’ stort mer att säja. Dä va en barnsli önskan som kom över mej i kväll när jag ba aftenbönen.

– Jag började unnra den gången i höstas, när du grät ve flöttölet, sade han. Sen dess har jag unnrat hur dä ä fatt mä dej. Å på sistningen har jag förstått’at: Du kan int’ förlika dej här ute. Du less.

– Jag förlikar mej nock. Dä ä int’ felet. Jag begriper int’ felet själv.

Och plötsligt ville hon utgjuta sig för sin make och förtro sig åt honom, hon ville att han skulle veta och förstå. För det kostade på krafterna att gå och hålla en plåga som hennes i doldom, det tog hårt på sinnet att gå och bära på en ledsnad och en sorg, som skulle gömmas undan varje stund – gömmas även för den som hon var i äktenskap förenad med. Och var inte Karl Oskar och hon förenade för att lätta levnadens mödor åt varandra och lindra varandras onda? Skulle han inte få veta att hon låg vaken om kvällen och lekte i inbillningen, att hon for vägen tillbaka hem – stycke efter stycke, mil efter mil?

Nu skulle han få förklaringen: Hon var inte missnöjd med deras nya hem eller deras nya land. Hon trodde nog som han: De skulle få det gott och tryggt här, om de fick behålla hälsan och kunde fortfara att sträva och streta åren igenom. Men ett land kunde inte förvandlas och bli ett annat. Amerika kunde aldrig för henne bli Sverige. Hon kunde aldrig få hit över vad hon saknade från barndom och ungdom i hemlandet. Och så hade hon känt det som om utflyttningen vore någonting som skulle gå över. Hon var dock bara tjugosex år gammal ännu, och när hon föreställde sig alla de kommande åren här ute, alla de år som ännu återstod av hennes liv, så kom denna obegripliga sinnets plåga över henne och höll henne vaken. Hon hade visst inte förrän nu förstått vad det ville säga att utflytta för hela livet: Det var något för en människa att begrunda.

Och så hade hon till sist i kväll bett om hjälp av den Allsmäktiges arm – om Han en gång ville sträcka ut den…

– Krestina lella…!

Han hade inte släppt hennes hand – nu grep han den så kraftigt med sin, att det gjorde ont: Han höll som om någon just nu försökte rycka henne ur deras bädd, rycka henne bort från hans sida.

Men han sade ingenting nu. Hon frågade:

– Men du, Kal Oska: Less du allri etter ditt gamla hem?

– Kan väl hända. Iblann. Nåen gång.

Jo, sade han, det ville han medge: Någon gång kunde det komma en saknad över honom också. Det kom väl över alla utflyttade litet emellanåt. Men han slog strax bort den. Han var rädd för att den skulle tynga på sinnet. Han behövde sina krafter till annat. Han behövde sina krafter för deras förkovran här ute. Han aktade sig – han förspillde dem inte på grubbel över det som han för alltid hade lämnat. Hur farligt det var att gå och gräva ner sig i grubbel, det hade han fått skåda häromdagen, när han såg en utflyttad man ligga på sitt eländes bädd, som han omtalat för henne.

Ja, hon visste ju det så väl: Vad hon grubblade över kunde aldrig ändras. Allt hennes funderande och grunnande tjänade till ingenting – allt till ingenting.

– Men jag rår int’ för’at, Kal Oska…

– Nää, söta goa du…!

Han satte sig upp i sängen:

– Jag ska hämta nåenting åt dej.

Han steg upp och hon hörde honom gå över golvet. Han gick barfota bortåt spiselhörnet, hon hörde honom röra sig borta vid Sverige-kistan. Vad skulle han gå efter åt henne? Ville han hämta droppar? Trodde han att De fyra slagens droppar eller Hoffmanns hjärtstyrkande skulle hjälpa henne? Bota henne? Det fanns väl en matsked kvar ännu i vardera flaskan, de hade sparat på dem.

Karl Oskar kom lika barfotatyst tillbaka till sängen, han hade någonting i handen som han räckte sin hustru, Det var inga droppar, det var ett par små, utslitna, söndriga skor, ett par barnskor.

Häpen tog hon emot dem, häpen kände hon igen dem:

– Annas gamla känger…!

– Ja. Di hjälper mej att komma ihåg. När jag nåen gång less lite.

– Du menar att…?

– Kanske di kängerna kan hjälpa dej också.

– Käre Kal Oska…!

Hennes röst blev åter tjock.

– Du minns den vintern när hon fleckan tröt för oss? Du minns’at?

– Ja. Dä va den vintern jag samtöckte te’at. Att vi utflöttade. Jag har väl hållit på att ångra’at iblann. Men jag står ve mett samtöcke. Jag förebrår int’ dej nåenting, Kal Oska. Du kommer ihåg va jag sa den natten på skeppet?

Han mindes väl, ingenting mindes han bättre: Hon hade sagt att hon ingenting hade att tadla honom för, ingenting att förlåta honom. De var de goaste vänner. Ingenting mindes han klarare än det. För det var den natten han trodde att hon skulle dö.

Denna gången var det hon som tog hans hand och höll den hårt i sin. Och emellan dem på täcket låg de gamla skorna, gjorda av en gångeskomakare i hemsocknen åt deras barns fötter – åt Anna som bara hann slita ut ett par känger medan hon levde här på jorden. Och nu var de kängerna här i Amerika och de gjorde ännu sin nytta, de påminde den dödas föräldrar och visade dem vad de i hemlandet hade genomgått: För hungerns skull blev flickans liv så kort, att hon aldrig behövde mer än ett par skor.

Karl Oskar sade: Här i Minnesota var deras hem, och här skulle deras hem förbliva. Här hade de sina barn och all sin egendom omkring sig, allt som hörde dem till i världen. I Sverige ägde de inte så mycket som en träsked mer, i Sverige var de hemlösa. Här låg deras hemvist.

Och om Kristina fortfarande kände det som om hon befann sig borta, så ville han hjälpa till så att borta blev hemma för henne:

– Dä ä nåenting som jag länge har tänkt säja dej. Du ska veta: En gång ska våra barn tacka oss för att vi utflöttade hit te Nordamerrka,

– Du gissar dä? Du tror dä?

– Jag känner’at. Jag vet’at.

– Dä kan hända. Men sånt kan en allri veta.

– Jag känner’at så sant å förvisst, Krestina: Våra barn ska tacka sina förällrar för att vi tog dom hit te lannet när di var små.

Dä kan ingen veta…

Men Karl Oskar försökte få henne att tro: Varje gång han betraktade landet häromkring och föreställde sig allt det som det kunde bära och ge dem, så blev han förvissad om det: Barnen skulle bli sina föräldrar stort tacksamma. Hon borde också tänka på den tid som kom, på tiden framför dem, på deras barn och barnens barn i sinom tid, på alla de led i släkten efter dem. Och alla de som kom efter skulle tänka och tycka och säga, att hon och han gjorde rätt den dagen, då de utflyttade från Sverige till Nordamerika.

Och vid den tanken dröjde han ofta, för den var honom till en god hjälp när hans strävan stundom kändes tung och utan ände. Den gav honom kraft när han slappnade till. Och kunde inte den tanken också bli henne till stor tröst, när hon leddes vid?

– Kanhända du har rätt, Kal Oska, sade hon. Kanske… Men vi vet inget om den dag, som vi int’ har sett.

Det var något annat, som Karl Oskar också hade gått och grunnat över och som han nu ville säga sin hustru: Det var på tiden att de gav namn åt sitt boställe.

De hade bott här nu så länge, en höst, en vinter och snart en vår, att de borde döpa sitt nybyggda hem. När de nu en gång för alla var bofasta här och aldrig skulle flytta. Den dagen i höstas när de flyttade hit hade hon sagt, att stället vid sjön liknade Duvemåla, att det var nästan lika grant och härligt här som hemma i Duvemåla. Sedan hade han flera gånger tänkt: De kunde ge sitt boställe namn efter den by i Algutsboda socken, där hon var barnfödd. Och efter vad han hade hört henne säga i kväll, så blev han ännu mer befäst i den tanken: De skulle kalla sitt nya hem i det nya landet för Duvemåla.

Vad sade hon om det? Vad sade hon om att de flyttade namnet på hennes föräldrahem hitöver?

– Ja…! Kan du väl tänka att jag…!

Kristina blev glad, för andra gången i kväll tog hon efter hans hand och höll den kvar: Namnet på deras hem var ett gott påfund. Det hade hon aldrig själv kommit att tänka på – att de kunde kalla stället efter hennes hemby!

– Duvemåla… Vi bor int’ längre ve Ki-Chi-Saga. Vi bor i Duvemåla. Så unnerlitt dä låter…

Hennes röst var klar, inte längre tjock och grumlig.

– Då ä namnet bestämt, sade Karl Oskar. Och han hade något av en dopförrättares allvar och högtidlighet i rösten. Kristina tänkte: Hädanefter skulle hon leva och bo i Duvemåla. Och hon ville på nytt försöka föreställa sig, att hon var hemma här.

Det första hemmet vid Ki-Chi-Saga i Minnesota Territory hade fått sitt namn, och det skedde sent en kväll om våren när makarna som hade byggt det låg vakna i sin säng och talades vid.

De talades länge vid; hustrun yppade vad hon kallade sin barnslighets saknad, hon nämnde om vårlyset därhemma nu, om törnrosbusken och astrakanapeln och krusbärsbuskarna och om allt som brukade komma för henne under denna stund om kvällen.

Det led emot midnatt, och de låg ännu vakna. Karl Oskar sade: Nu måste de sova. Om de inte somnade snart skulle de stiga upp trötta i morgon bittida. Och morgondagen kom med dryga sysslor. Själv skulle han i morgon börja på de närmaste årens viktigaste gärning: Vändplogen som han med så stort besvär förfärdigat av trä med egna händer stod äntligen färdig, och oxöket stod redo att hämta hos grannarna vid Genesaret: Han skulle börja plöja upp grässlätten därute på sluttningen – marken som skulle bli deras goda och bärande och närande åker.

– Kommer du ihåg att dä ä en stor minnesda i morron, Krestina?

– Nää. Ä dä int’ en vanli söcken da?

– Dä ä den fjortende april. Dan då vi steg på skeppet i Karlshamn.

I morgon hade ett år förrunnit sedan de sista gången hade fäderneslandets jord under sina fötter. I morgon skulle han för första gången sätta sin plog i Amerikas jord.

4

Karl Oskar sov strax djupt, Kristina låg ännu en stund vaken. Hon låg i natten och lyssnade till ljuden från sängen som stod i stugans motsatta hörn – till korta, snabba andetag, till det lätta suset från barnens andhämtning under sömnen. Det påminde henne om vad Karl Oskar hade sagt henne i kväll:

En gång skulle deras barn vara sina föräldrar tacksamma för att de hade utflyttat med dem medan de ännu var små och hade livet framför sig.

Det kunde hända så, kanske hade han rätt. Men det visste man aldrig, därom kunde ingen människa veta någonting, därom var det lika gott att ingenting spå eller förutsäga.

Vad hon dock kunde förutsäga och säkert och visst veta, det var att hennes barn icke skulle behöva genomgå den saknadens och längtans smärta som hon genomgick och led: De bar inte hennes minnen med sig från hemlandet, hennes saknad och längtan kunde aldrig hemsöka dem, inga klara syner från ett förgånget liv i ett annat land kunde stiga upp och plåga dem. När de en gång hade vuxit upp så skulle de inte veta av något annat liv än det som levdes här i deras inflyttningsland. Och deras barn i sin tur skulle veta ännu mindre om något annat liv. Hennes barn och barnbarn skulle inte som hon spörja efter träd och buskar som de hade planterat i ett annat land, inte fråga sig om de knoppades och blommade om våren och bar frukt om hösten. De skulle aldrig som hon ligga vaken om kvällen och spana ut i mörkret efter ett land, där kvällarna om våren var ljusa.

De som hon hade fött till världen och de som föddes av dem skulle redan i sitt livs början säga vad hennes egen tunga inte förmådde säga: Härhemma i Amerika – därborta i Sverige.

Dröjande vid denna tanke och lyssnande till sina barns andetag insomnade Kristina.