Den sextonde februari.
Tolv grader kallt. Klockan är halv sex på kvällen, jag står i köket och lagar helstekt oxfilé. Jag har brynt den runt om, nu lägger jag den i folie, sedan ska den in i ugnen en timme på låg värme. Från vardagsrummet hörs Chet Baker.
Bara en sallad och en sås på svamp och rosmarin som tillbehör, jag har lagat den här rätten hundra gånger, den går aldrig fel.
Blinier med gräddfil, löjrom och schalottenlök som förrätt, det är en nordisk klassiker och jag vill ju ändå ge honom något som jag inte tror att han smakat på tidigare.
Fast först försökte jag stoppa honom. Givetvis; att blanda in honom i min svenska existens, att röra ihop det ena med det andra på det här viset utan försiktighetsåtgärder föreföll både omotiverat och riskabelt. Men så förklarade han att han bara ville träffa mig som vanligt. En kväll, en natt och en morgon. Precis som i Heathercombe Cottage. När jag ändå protesterade svarade han att han redan hade bokat flighten, från Heathrow på lördag eftermiddag, tillbaka från Arlanda söndag eftermiddag. Han ville inte bli guidad i Stockholm och Sverige. Inte träffa mina vänner. Inte åka ut i den berömda skärgården och inte se Stadshuset. Bara umgås ett halvt dygn som vi brukade göra.
Jag föll till föga. Han gav mig ingen betänketid; det var i torsdags han ringde, idag är det lördag. Jag frågade om jag skulle komma och möta honom på Arlanda, han sa att jag skulle stanna hemma och laga mat. Han var mycket spänd på att få stifta bekantskap med min kokkonst.
Han skrattade. Jag skrattade.
”Och sedan tänker du ta en ny taxi tillbaka på söndag förmiddag?”
”Exakt”, sa Mark Britton. ”Du behöver inte ens gå ut.”
”Jeremy?” frågade jag.
”Min syster kommer hit”, förklarade han. ”Och hon kunde inte vara hemifrån längre än så här. Annars kanske jag hade stannat några dagar. Ärligt talat.”
”Jag förstår”, sa jag. ”Jamen, då är du välkommen då.”
”Hur lång tid tar det från flyget hem till dig?”
”En och en halv timme ungefär. Går snabbast om du tar Arlanda Express in till stan först.”
”Jag fixar det. Då är jag hos dig vid sjutiden. Jag ringer om det blir försenat. Men du kan lita på att jag kommer. Om jag så ska simma.”
”Ring när du har landat.”
”Naturligtvis.”
När vi lagt på gick jag förbi hallspegeln och såg mitt ansikte. Jag log.
Jag kommer att köra Mark tillbaka till Arlanda. Självklart gör jag det. Jag måste ändå hålla mig hemifrån imorgon eftermiddag, det kommer några och tittar på huset då. Den riktiga visningen är inte förrän nästa helg, men mäklaren sa att han hade ett par riktigt bra spekulanter, så det vore dumt att inte ge dem förtur.
Alla säger att jag har för bråttom och jag låter dem säga det. De tycker att jag ska bo kvar i ett halvår åtminstone och känna efter hur det känns. Ni känner inte till historien, tänker jag medan jag lyssnar till deras argument. Ni förstår inte. Man ska inte fatta viktiga beslut när man är i en kris, påstår de. Man ska åtminstone sörja färdigt först.
Jag är inte i kris, tänker jag. Jag sörjer inte.
Bara för Christa har jag förklarat att jag nästan inte står ut i huset. Inte en vecka till, knappt en dag. Jag tror hon förstår mig. Eller förstår den fiktion jag presenterar för henne åtminstone.
Gunvald och Synn har varit här och åkt igen. Hela förra veckoslutet umgicks vi, jag upplevde det som ett slags stelnad och förfelad teater. Jag vet att bägge två är tagna av Martins död, men vi når inte fram till varandra. Vi är tre vilsna och ostämda instrument som försöker låtsas att vi är en trio fast vi aldrig varit det och har dåliga utsikter att bli det. Jag tänkte ändå att jag kanske – så småningom – kommer att få ett bättre förhållande till Synn. Jag kunde ana det, i korta sekunder och ögonkast mellan oss, men Gunvalds närvaro och själva situationen stängde alla dörrar den här gången.
Gunvald återvände till Köpenhamn i måndags. Synn flög tillbaka till New York dagen därpå. Det är ju ännu inte aktuellt med någon begravning men vi enades om att hålla ett slags minnesstund till påsk. Jag har talat med en präst och han förklarade att det är vanligt att man gör så i sådana här lägen.
Om inget nytt inträffar innan dess, vill säga. Om man inte fiskar upp en kropp därnere vid Fehmarn. En polis jag pratat med har berättat att havsströmmarna på platsen är en smula oberäkneliga. Vissa drar uppåt Danmark, vissa in i Östersjön, det är nästan omöjligt att förutsäga vart saker och ting som fallit överbord tar vägen.
Dagen efter att jag kom hem författade jag ett kort meddelande som jag mejlade till alla möjliga berörda: Bergman, Soblewski, Christa, Martins närmaste kolleger på institutionen, mina närmaste på Aphuset, samt en del andra. Min bror förstås. Folk hörde av sig de första två dagarna, sedan blev det märkvärdigt tyst. Jag tror de flesta kopplar samman Martins självmord med vad som hände på det där hotellet i Göteborg för snart ett år sedan. Det vore närmast konstigt om de inte gjorde det.
Jo, Bergman har hört av sig flera gånger. Igår ringde han och berättade att han hade läst Martins pjäs. Oerhört stark, sa han. Det här har alla förutsättningar att bli en klassiker. Jag hoppas det kan kännas som en liten tröst för dig, om … ja, om det nu blev det sista han skrev?
Jag svarade att jag skulle försöka se det på det viset.
Hade jag någonting emot att han kontaktade en del teaterfolk redan nu?
Jag sa att han hade fria händer.
Jag börjar hacka schalottenlök och tänker att det ska bli skönt att lämna Sverige. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så lätt att fatta beslutet, men jag var klar över det efter bara någon dag i huset. Jag vet också att det inte bara hänger på Mark, det är allt det andra också. Landskapet. Hästarna. Att skjuta upp dörren till en bypub man inte besökt tidigare efter en lång vandring. Det ständigt blommande ärttörnet som tillåter kärlek året om. Dunster Beach. Simonsbath. Häxorna Barrett?
När jag vägde allt detta mot tio år på Aphuset kände jag plötsligt ingen tvekan alls, och jag kontaktade mäklaren redan på tredje dagen efter min återkomst.
Ja, jag längtar till heden, så enkelt är det. Det är en nästan fysisk förnimmelse och jag drömmer om det på nätterna: vinden, regnet och dimmorna. Jag förstår inte hur det har gått till, men det är heller inte sådant man behöver förstå.
Jag ser på klockan. Mark borde ringa från Arlanda vilken minut som helst och säga att han har landat. Jag sätter på ugnen och tänker att det blir lagom att hiva in köttet så snart jag hör ifrån honom. Kontrollerar att den vita vinflaskan står i kylen och öppnar den röda.
Då ringer det på dörren.
Vad nu då? tänker jag.
Men sedan förstår jag. Han har lurat mig. Han har tagit ett tidigare plan och vill överraska mig. Jag känner att jag blir varm i kroppen som en tonåring och när jag går förbi hallspegeln kan jag konstatera att jag ler igen.
Jag ser bra ut och jag ler. Kanske så där som man bara kan se ut när man är förälskad, jag blir lite generad över den tanken, den borde inte rymmas inuti en kvinna i min ålder. Jag skyndar mig för att öppna dörren.
Vem är det som ringer på dörren?
Jag skriver detta tillägg en tid senare. Inte särskilt lång tid, men heller inte särskilt kort. Jag har gott om den varan: tid. Noga taget är det det enda jag har. Mitt rum är femton kvadratmeter, genom mitt fönster har jag utsikt över en skogsrand och en himmel. Jag kan se en del stjärnor om natten och jag ligger ofta vaken och gör just detta: betraktar stjärnorna. Det sägs ju att det ljus som man kan iaktta härnere på jorden är det ljus de skickade ut för tusentals år sedan, det kan mycket väl vara så att de slocknat. Att de är döda. Jag tycker det är intressant, det påminner om livet. Det har redan ägt rum, för länge sedan har allt väsentligt redan hänt. Om det nu verkligen var så väsentligt, men vi har ju fått ett medvetande som gör att vi kan inbilla oss saker och ting. Jag håller med den där litteraturprofessorn om att hjärnan behöver sina många vindlingar för att vi ska kunna känna oss olyckliga, det är en alldeles riktig iakttagelse – men det är också en poäng att kunna göra sig föreställningar överhuvudtaget. Om sådant som icke är. Sådant som aldrig varit, eller som ändå varit men försvunnit. It was. It will never be again. Remember – se där, en väl så pregnant livsekvation på bara åtta ord.
Dessutom är jag säker på att vi fått våra hjärnor för att kunna hantera tiden. Det har skrivits många djupsinniga saker om vad tid egentligen är för något, oftast är det väl desperata män som ägnat sig åt det, som försökt komma undan den på något vis. För egen del, sedan jag hamnade här, har jag helt enkelt släppt den fri. Den får komma och gå som den vill. Sekunder får växa och år får krympa, det är ju ändå på det viset det är. Jag menar att det är så våra hjärnor borde hantera saken. Det finns små gyllene sekunder och minuter som verkligen väger så mycket tyngre än en massa bortkastade skitår, och sedan … kanske är det hit jag vill komma, den här understrykningen jag ändå vill göra medan jag sitter här och tittar ut mot de slocknade eller möjligen ännu inte slocknade stjärnorna … sedan finns alltså dessa förtätade ögonblick som är så innehållsdigra att de knappt förmår härbärgera det de bär på. I mitt eget fall tänker jag främst och helst på just de där sekunderna, det kan ju verkligen inte ha varit fråga om särskilt många, när jag går för att öppna dörren den där kvällen i februari. Det där korta tidsintervallet från det att jag ser mig i spegeln, upptäcker att jag ler och att jag är vacker – fram till det ögonblick då jag lägger handen på dörrhandtaget och skjuter upp dörren. Det kan ju inte ha rört sig om mer än tre sekunder. Fyra på sin höjd, längre avstånd mellan spegeln och ytterdörren är det faktiskt inte. Men här släpps tiden fri, den gör det alldeles av sig själv, den skapar sin egen frihet, eller återtar den kanske, det är inte förenat med någon vilja eller någon ansträngning från min sida och det som händer i mitt huvud, de tankar som ansätter mig borde normalt … jag hittar inget bättre ord än ”normalt” men jag kommer nog att göra det om jag skriver rent den här anteckningen imorgon … borde normalt inte rymmas inom detta intervall.
Det börjar alltså med min glada förväntan över att få se Mark Britton stå därutanför, jag är övertygad om att han bär på ett fång rosor, kanske en flaska champagne, kanske båda delarna – men sedan skuggas denna förväntan av ett moln, den förirrar sig skamset från den rätta vägen, går alldeles bort sig och rasar slutligen utför ett stup. Det hela påminner om en liten flicka som gått vilse i en skog, jag ser henne alldeles tydligt för mitt inre öga; oskuld, rågblonda flätor och det ena med det andra, jag behöver inte gå in på vem hon föreställer.
Det kommer inte att vara Mark som står därutanför, tänker jag nämligen i min vänstra hjärnhalva, den som inte ägnar sig åt sagor och slikt, min glädje och min höga livskänsla har varit fullkomligt bortkastade. Falska som ögon är de, det är någon annan som kommer att stå där.
Är det någon annan? Vad betyder den frågan? Ja, vad den betyder kan väl en idiot klara ut, men har den mer än ett svar? Finns det mer än en person som skulle kunna ikläda sig rollen av ”någon annan” i det här läget? Hur har jag … hur har jag lyckats skrapa ihop all denna fabulösa framtidstro och fruktlösa optimism på bara några veckor, en optimism som nu rinner av mig som vattnet på den gås jag enkannerligen är.
Öppna inte dörren! skriker en röst inuti mig. Den nästan vrålar, ty den är verkligen stark, så stark att jag för bråkdelen av en av de där sekunderna hinner få för mig att det faktiskt är någon annan som ropat åt mig. Ännu en någon annan, som befinner sig bakom mig tydligtvis, som står någonstans inne i huset och förgäves försöker varna mig – hindra mig, rädda mig, jag vet inte vad, men jag gör mig kvickt och behändigt föreställningen av en frälsande ängel. Ja, nu efteråt vet jag med bestämdhet att det måste ha varit fråga om en ängel. En vrålande ängel, finns det sådana? Det tjänar hursomhelst inte mycket till att varken varna eller vråla, inte så här dags i livet, inte i den femtionionde sekunden av den sextionde minuten av den tolfte timmen.
Men innan jag hinner ge efter för detta mörka ras som sker så plötsligt och så oväntat inom mig, så lyfts jag upp ur mörkret. Jag återvinner mig, skräcken släpper sitt grepp, alltihop upprepas och går åt andra hållet, från dödsångest till glädje och förtröstan med världens snabbaste hiss, eller kanske den där ängeln ändå, och när jag faktiskt trycker ner handtaget, som jag nu äntligen tagit mig fram till, är hela mitt jag fyllt av en nästan barnslig nyfikenhet: vem är det som står därutanför?
För innan man har tittat efter, innan man har lyft på locket, kan man ju inte veta någonting om innehållet. Innan vi är framme vid den allra sista sekunden är allt fortfarande möjligt.
Förväntan, det ges ingen sötare sötma i livet.
Vem är det som ringer på dörren?