Hur förhåller sig unga människor till de sociala medierna? Vi återvänder till Nacka öster om Stockholm och till kafeterian i Nacka gymnasiums entré.
Där berättar Maja Ernback, 17 år, att hon blivit beroende av sociala medier. Men det finns gränser – hon har vänner som lägger ut utmanande bilder för att få så många ”likes” som möjligt. Sedan vet hon personer som tar bort bilder om de inte fått 15 ”likes” eller mer.
– Det där kan jag känna igen, om ingen lajkar en bild tar man bort den, säger klasskamraten Josefine Jonsson och skrattar.
Maja har börjat välja att vara lite mer privat på sistone.
– Jag har insett att jag inte gillar när någon jag inte känner klickar ”like”, säger Maja.
Samtidigt finns det andra möjligheter med sociala medier, säger hon. Du kan marknadsföra en produkt, varumärket dig själv eller din blogg och bli känd över hela världen. Stora bloggare som Kissie och Blondinbella är förebilder – många vill vara som de. Maja Ernback tror att de sociala medierna inte behöver påverka den som är kritisk och själv kan ta ställning. Men är du yngre är det inte lätt.
Psykologen Lena Teurnell tror att det är skadligt att se sig själv som ett varumärke. Hon menar att det blir en slags objektifiering av sig själv. Hon tar upp Blondinbella som exempel. Hon är inte den hon skriver om, utan tar bara upp det som passar med hennes varumärke. Lena Teurnell tror att det påverkar en människa att sortera sitt jag på det viset, att ha bitar man visar upp utåt och bitar som censureras. Det kan drabba andra områden i livet.
– När du är ung och ännu inte blivit en separat individ, utan är under utveckling, kan det vara skadligt att leka med identiteter. Särskilt när det handlar om pengar, då blir det på allvar – ”jag tjänar mer pengar om jag är sådan eller sådan”. Hon säljer sig själv på det viset, säger Lena Teurnell.
Men Eva Backström Linnér på BUP Huddinge håller inte med. De sociala mediernas möjlighet att dela upp sin person, i till exempel ett bloggjag och ett vanligt jag, behöver inte betyda att man får problem med sin identitet.
Det hänger helt på vad man har med sig i bagaget. Den som känner sin egen kärna blir inte splittrad av att dela upp sig själv i andra personligheter. Det hör ungdomstiden till att prova olika jag.
– Men om det är så att du har en alldeles för svag självkänsla, då kan det bli så att ”bloggjaget” tar över, vilket kan bli farligt, säger Eva Backström Linnér.
De sociala medierna i sig behöver inte vara något negativt för den psykiska hälsan. Det kan till och med vara ett sätt att stå emot det flexibla, ständigt föränderliga samhälle vi lever i. Den som skriver och berättar om sitt liv i de sociala medierna skapar sin historia, en linje bakåt.
– Inom psykologin pratar man mycket om att berättelsen är väldigt viktig. Har du en berättelse om dig själv så har du en linje, säger Paula Richter.
När unga kommer till BUP Huddinge börjar de ofta med att rita upp en sådan livslinje – Paula Richter frågar: vad har du gjort, vad vill du göra sedan, vilka finns i ditt liv? Det blir ett sätt att se vad de faktiskt har.
Även datorspel kan hjälpa unga att bringa ordning i kaoset.
– De är så enkla och uppbyggda på tydlig bekräftelse – får jag inte den saken kan jag inte komma vidare och gå upp i rang eller komma till en ny miljö.
Paula Richter tänker att när samhället framstår som otydligt och oklart, och unga inte förstår vad de är värda i det verkliga livet, blir det skönt att få tydligheten som finns i datorspelet. Datorspelsvärlden har de beståndsdelar som samhället i övrigt saknar, de finns inbyggda i spelet – och det är inte bara på ont. Det ger möjlighet att bygga en identitet.
Baksidan av både de sociala medierna och interaktiva datorspel är det här att alltid bli sedd. Den som gjort något mindre populärt kan få 40 meddelanden på en och samma gång om hur dålig den är. Visst kunde vi bli osams med kompisar förr, men inte så många samtidigt.
Synligheten, att ständigt bli betraktad, värderad, gillad eller inte gillad kan också föda en grandiositet, ”jag fick 25 likes, jag är fantastisk!” Men i synlighet finns alltid en rädsla för det motsatta – att inte blir sedd, att inte få några gillanden.
– Det kan föda en känsla av tomhet. Personen hamnar i en bubbla, vem är jag nu, är jag ensam? Ju mer andra ser dig, desto mer måste du bygga på din yta, och då återstår det och inget annat. Det finns inget däri, ingen kärna. För att få bort den känslan måste man synas ännu mer, säger Paula.
Ett så kallat bloggbråk uppstod för några år sedan mellan journalisten Quetzala Blanco och en av landets största bloggerskor, Blondinbella eller Isabella Löwengrip som hon egentligen heter. Blondinbella, som själv vill vara en god förebild och menar att bloggare med många unga läsare har det ansvaret, tyckte inte att Quetzala Blanco var en särskilt lyckad sådan när hon skrev om sin ångest, sin kärlekssorg och sina besök på psykakuten. Quetzala Blanco kontrade med att säga att det finns en befängd press att framstå som en superlyckad helylleperson som bara har glada dagar, aldrig tar ett glas för mycket och aldrig heller tar skit från någon närstående. Hon undanbad sig förebilds-kappan.
Frågan är om det alls går att bestämma huruvida man är en förebild som bloggare eller inte – för lika väl som Blondinbellas hälsomedvetna persona kan inspirera till ett friskare liv, kan den ge en känsla av att man själv är misslyckad i jämförelse (känslan av att vara värdelös när alla andra är så bra som psykologerna på BUP talar om). Å andra sidan kan Quetzala Blancos ångest inspirera till självskadebeteende. Det finns inget rätt och fel.
Men Blondinbella har blivit utbränd, flera gånger. Tyra Sjöstedt, 26, en annan av de stora bloggerskorna, gick också in i väggen. Själv säger hon: ”Jag tror att ungdomar i Sverige fått sämre självkänsla sedan bloggfenomenet slog igenom. Jag tror att prestationsångesten har ökat, i och med att många tjejer och killar jämför sin tillvaro med bloggare som målar upp bilder av sina liv som inte stämmer överens med verkligheten.”
Men vi ska inte glömma de positiva effekterna, tycker Tyra Sjöstedt: att bloggare berättar om sin verksamhet, att de delar med sig av sin kreativitet – att de är entreprenöriella. ”Förr ville unga bli kändisar och fotomodeller. I dag vill de bli entreprenörer och starta företag.”
Ändå är det som om inget tagits bort. Den som tittar på stora bloggare som Kenza, Tyra, Kissie (som heter Alexandra Nilsson) eller Elin Kling, ser smala tjejer i poser och kläder som till 99,9 procent påminner om just fotomodellens. Entreprenören ska få plats också, som grädde på moset: Jag är känd, jag är fotomodell, jag lever ett lyxigt liv med restaurangbesök, träning, ständigt nya kläder – och jag driver dessutom företag.
Om det är svårt att värja sig mot de bilder som bloggarna förmedlar så är det inte särskilt konstigt. I flera av de mest lästa bloggarna i dag framstår det som om grundidén med bloggen är att väcka avundsjuka. Ska man bli stor är det den känslan det gäller att locka fram. Det entreprenöriella består alltså i att retas – titta så bra jag har det, jämfört med dig! Konkurrensen igen, uppdelningen i vinnare och förlorare.
2007 stängde Aftonbladet ner landets då mest lästa blogg, Alex Schulmans ”Att vara Alex Schulman”, och i hans avbön stod det att bloggen hade blivit ”ett monster”. Så småningom visade det sig att beslutet inte var Alex Schulmans eget – tidningens ledning ville stänga den. Däremot har han i efterhand sagt att han skäms över många av de elaka saker han skrev om kända människor.
När Alex Schulman blir intervjuad i Tidningen Vi om sin föreställning Älska mig! kallar han den bekräftelsesjuka som föds i och med de sociala medierna för ”vår tids cancer”. ”Om någon ska sammanfatta det tidiga 2000-talets narcissism är det väl jag. Det jag genomlevde för tio år sedan genomlever alla nu. Vi låtsas vara några vi inte är. Vi lägger på lager efter lager både bildligt och bokstavligt, genom Facebook, Twitter och Instagram. Till slut blir man en avart av sig själv, en produkt som tappat kontakten med sina drivkrafter.”
Narkissos hittade sin spegelbild i vattnet – men med dagens teknik kan vi spegla oss oavbrutet. Alex Schulman menar att det fungerar som en drog. Ju mer uppmärksamhet man får, desto mer vill man ha. Det har blivit svårt att skilja det goda från det onda bekräftelsebehovet, speglandet förvirrar människor och får dem att förlora känslan för vilken bekräftelse som är viktig – vad som är själva kärleken.
Alex Schulman har också talat om hur det äcklar honom att ingen ung människa i dag brinner för något. Aktivism är inget de förstår sig på – men de är bra på att ta plats, skrika och gapa i de sociala medierna. Om den bekräftelsesjuka generationen säger han: ”De hade inget att säga. Och de sa det.”
När internet kom sågs det som en fantastisk möjlighet att mötas kollektivt. Så vad har hänt? Hur blev nätet en arena för jaget, trots att det var tänkt helt tvärtom?
Egentligen är det logiskt. När våra grundläggande behov blivit tillgodosedda och vi inte längre behöver kämpa för att få mat på bordet kommer nästa uppgift: att ägna sig åt självförverkligande. Forskare i sociala medier menar att digitaliseringen i samhället påverkar normerna för hur vi förverkligar våra liv, hur vi skapar det bästa livet någonsin.
Det bästa livet någonsin. Låter aningen kravfyllt?
Ja, det kan så vara. Det är i alla fall inte längre en lekplats. Men det var det från början – som en stor, anonym lekplats. Det säger sociologen Martin Berg som forskar på nätgemenskaper. Internet gav oss en möjlighet att nå många människor och slippa ifrån vårt verkliga jag. Vi behövde inte vara våra jag utan kunde i cyber-space vara någon annan och möta ett kollektiv. Det sociala livet online var något som stod i total kontrast till vårt vardagsliv, det som var offline. Men i takt med att allt fler människor skaffade sig internet minskade det lekfulla elementet i nätgemenskapen och gränserna mellan offline och online suddades ut. Att vistas på nätet var inte längre ett sätt att slippa vardagen – det blev i stället ett sätt att skildra vardagen och då individen i vardagen.
Innan Facebook, Twitter och Instagram var internets gemenskaper baserade på teman eller intressen. Men på Facebook utgörs ”temat” av oss själva och våra kontakter. Ett jag hör ihop med ett du, alltså vännerna. Dessa vänner är sådana man träffat i verkliga livet, offline. Facebook skulle vara obegripligt om man inte kände till de här förutsättningarna.
Samtidigt blir våra vänner som en slags accessoarer. Martin Berg säger att det är en naturlig utveckling i samhällets pågående individualiseringsprocess, men den gör att vi förlorar större, gemensamma fenomen att förhålla oss till.
Förlorar vi den ovisshet som det innebär att låtsas vara någon annan, så försvinner också möjligheten till att se på hur andra relaterar till denna låtsasperson.
Fantasin har försvunnit på vägen, nu sker allt utbyte med likasinnade. De elaka kommentarerna, de som talar om något annat, motar vi undan, vi trycker ”blockera” – de är inte välkomna här. De som finns är de som är som du. Vi känner igen oss, men vi möter inte något okänt eller utmanande. Vi ser bara självet, upplyft och återkastat, jaget står oemotsagt i en slags social ensamhet. Det betyder att vi inte längre föreställer oss vad andra kan tänkas tänka – det blir svårare att förstå andras perspektiv.
Som forskare i sociala medier ser ekonomie doktor Eva Ossiansson tydligt hur människor väljer att dela med sig av sådant som stärker deras självbild. Förstärker intrycket av sig själva. Vi bygger varumärket av oss själva, lika konstruerat som ett företags varumärke.
Eva Ossiansson menar att trycket för självförverkligandet är enormt. Inget får stå i vägen eller hindra vårt livsprojekt – barnen ska komma vid rätt tidpunkt, träning är oerhört viktigt, vi följer dieter och är mer benägna att skilja oss i dag.
– Det största, viktigaste är jaget. Det står i fokus. I förlängningen kan det bli extremt, barnen blir attiraljer i livsprojektet; vi väljer inte barnvagn för att barnet ska sova gott utan för att den ska passa vår look, säger Eva Ossiansson.
Nätet erbjuder fantastiska möjligheter att sysselsätta oss med identitetsprojektet, och låter oss arbeta med både vår verkliga identitet och vår sociala identitet: hur vi vill bli uppfattade. Kanske vill vi tillhöra typen som tränar mycket och tar hand om sin kropp, eller livsnjutaren som ständigt letar efter goda viner? Få beskriver sig själva i negativ bemärkelse, om det inte är för att få sympatier.
Först grandios – sedan ett offer, kanske?
Där finns en paradox. För även om vi i det här ensamhetsprojektet vill sticka ut, är vi samtidigt rädda för att sticka ut så mycket att vi inte får en grupptillhörighet. Vi vill bygga en relation till sådana som är som oss. De som passar in i våra livsprojekt får vara med, dem knyter vi till oss.
– Det får intressanta följder både för individen och kollektivet. I förlängningen är det som att vi skapar en subkultur av vänner, säger Eva Ossiansson.
Hon menar att fenomenet, att vara offentlig med det mest privata, skapar en slags digitala narcissister. Vi speglar oss i varandra, bygger förtroenden inom grupperingarna: Vill jag dela med mig av mina saker förväntar jag mig att andra ska dela med sig av sina.
Samtidigt blandas det privata och offentliga ihop och det gör att de sociala medierna är på väg att utvecklas från en öppen naivitet till ett mer räddhågset deltagande. Så blir det när chefen plötsligt undrar över en mening du skrivit om jobbet, trots att hen inte ens är din vän på Facebook. Plötsligt blir vi oroliga för att säga vad vi verkligen tycker. I stället blir det meningslösheter: ”Jag tar ett glas rosé, det är ju fredag!”
Det som vi känner igen som livsstilsskryt.
Ibland går skrytet över styr. Vi mår dåligt över bilder som vi inte kan leva upp till. Det är inte ett problem bara för unga människor utan gäller generellt, menar Eva Ossiansson. Den falska bilden kan bli startskottet för en tävling. Ganska snabbt räcker det inte att vara glad över sin löparrunda, oddsen skruvas upp hela tiden – den har fräckare löparskor, den springer hela Göteborgsvarvet. Pressen ökar, skrytet väller över.
Livsstilsskrytet lämnar till sist en tomhetskänsla.
– Har du sett tillräckligt många positiva, förstärkta självbilder, så blir det ganska innehållslöst till sist, säger Eva Ossiansson.
Vad som är värre för unga är att den ungdomliga barnsligheten inte längre är något som håller sig till skolgården, det sprids i stället mer direkt och får större genomslagskraft. En bild på en halvnaken, full 16-åring, som en kompis tagit och taggat kan kännas rolig då, men sedan ligger den kvar år ut och år in och det kan bli jobbigt.
De sociala medierna passar inte alla. Egentligen passar de bäst för dem som är sociala av sig, menar Eva Ossiansson. Vid sidan av dem finns personer som är mer introverta och inte ser vitsen med att öppna sig offentligt.
– Det finns en grupp som jag brukar kalla voyeurer, de som inte vill kommunicera – men som gärna ondgör sig över andra som gör det, som skvallrar. De ser det som att deltagare i sociala medier ägnar sig åt trams, medan de själva är seriösa människor, säger Eva Ossiansson.
Sedan finns de som loggar ur. I dag talar forskare om en motreaktion mot den uppskruvade självbilden – människor söker lugnet och tystnaden, stänger av mobilen, går ur Facebook och Instagram, söker sig till internetfria zoner.
Om nu smartphonen är vår tids spegelbild i vattnet, den som Narkissos fastnade i, hur ser det då ut? Instagram och andra sociala medier svämmar över av så kallade selfies, självporträtt. Vissa publicerar många självporträtt dagligen, men trots att de är många så visar de en och samma sak: den mest fördelaktiga minen, ett snyggare jag.
Selfies hänger ihop med identitetsprojektet som Eva Ossiansson pratar om. Vi söker bekräftelse för den person vi vill vara, vårt varumärke Jag AB.
Fast saknas den grundläggande självtilliten så kommer ingen bekräftelse att hjälpa, oavsett hur många selfies vi får gillade. Påfyllning utifrån hjälper inte, fäster inte.
Lars Plantin, professor i socialt arbete från Malmö högskola, håller med om att våra nätgemenskaper förstärker de narcissistiska dragen – men han tror att de sociala medierna innehåller så mycket mer. Även han pratar om betydelsen av en livsberättelse, fast i ett ännu större perspektiv.
– I berättandet om oss själva lägger vi pusslet om oss själva, och det är viktigt, tror jag. Vi bevarar dåtiden, om än fragmenterad, men mönstret som bildas blir ett sätt för oss att förstå vart vi är på väg, säger Lars Plantin.
Jagberättelserna på nätet kan faktiskt vara ett slags (mer eller mindre medveten) protest. Ju mer flexibla och ombytliga vi tvingas vara för att passa in i samhällets normer, desto viktigare blir det för oss att rekonstruera vår berättelse, dokumentera var vi kommer från och vart vi är på väg. En blogg kan på ytan verka som helt ointressant information; ”jag gick på bussen då och då” – men för många är det kanske det enda sättet att spegla sig själv utifrån på något sätt. Lars Plantin påminner om att innan bloggar, Facebook, Twitter och Instagram fanns tv-program som Ricki Lake show med flera, där människor offentligt berättade om sina liv och bekände saker.
Drivkraften bakom sådana berättelser är att man vill kunna känna igen sig själv i dem som exponerar sig offentligt. Alla dessa berättelser blir sammantaget ett offentligt historieberättande, där små detaljer i vardagen skapar ett mönster. Dessutom relaterar vi till fler personer än tidigare.
En annan av de stora bloggarna, Underbara Clara eller Clara Lidström, 26, har bloggat sedan hon slutade gymnasiet. Hon bor lantligt, i en liten by några mil utanför Umeå och hennes beskrivning av huset är: ”Det ser rejält skabbigt ut!” Liten överdrift, men ändå, den putsade vita fasaden på huset som byggdes i början av 1900-talet har sina skamfilade fläckar. Å andra sidan ligger det på en rofylld, vacker plats med åkrar och skog runtom, samt några andra äldre hus. Clara går husvisningsrunda med mig, vi tar oss uppför trätrappan där hon har sitt arbetsrum med dator, pysselsaker och sytillbehör, samt sovrummet, där hon själv, hennes make och sonen Bertil, 2 år, sover. Mycket av det som finns har Clara redan fotat och lagt ut på sin blogg. Clara berättar att det mesta har hon hittat på loppis, eller bara i ”tant Märtas lager” – tant Märta var en släkting till Claras man Jakob och när hon dog lämnade hon efter sig en lada full av prylar, som Jakob och Clara får ta vad de vill ifrån. Utsikten genom de spröjsade fönsterrutorna visar ett vattendrag nedanför skogslinjen. Att stå där och titta se ut ger en fridfull känsla. Vi går ner igen, och in i det nyrenoverade köket, där skåpen är mintgröna och i 30-talsoriginal, som Clara fått hjälp att hitta via bloggen. Clara bjuder på kaffe medan jag slår mig ner på den vita kökssoffan: ”Den första möbel som min mormor och morfar köpte när de flyttade ihop.”
Clara Lidström arbetar inte bara med bloggen, hon har också gett ut böcker som Vintagepimp och hemmafix, hon gör radioprogrammet Husmorsskolan, deltar regelbundet i SVT:s Gokväll samt åker runt och föreläser om sitt företagande. Fler böcker är på väg.
– Jag började som modebloggare, det var efter att jag slutat gymnasiet. I början var det ganska trevande, jag hade inte någon särskild tanke med det. Men jag kände att jag hade tappat mitt sammanhang efter att jag slutade gymnasiet, upplevde att min röst inte blev hörd, säger hon.
Hon menar att på gymnasiet finns lärare som bryr sig, som påverkar vardagen, som återkopplar, har utvecklingssamtal med en. Som vill att det ska gå bra för en. Så går man ut och har ingenting, åtminstone inte om man inte börjar på universitetet. Clara Lidström hade ett dåligt jobb på en snabbmatsrestaurang och kände att hon behövde hitta ett ställe där hon kunde uttrycka sina åsikter – och det fann hon på nätet.
Hon hade alltid skrivit dagbok och haft ett intresse för kläder, provat outfits. Men på snabbmatsrestaurangen fick hon inte ens använda sina egna kläder. Däremot fanns ju alla möjligheter att visa sina klädkompositioner på bloggen.
När man bor i små samhällen där det inte finns så många likasinnade, kan man hitta dem på andra ställen, via nätet. Plötsligt fick Clara Lidström ”bekanta” i Malmö eller Göteborg – inte nära vänner, men sådana som kunde bekräfta henne och som hon kunde bekräfta. Hon kunde interagera och samtidigt känna att hon fick en röst.
Bloggandet blev ett sätt för Clara Lidström att odla sin egen person i det anonyma ingenmansland som hon hamnade i när hon slutade skolan.
När människor säger att det är galet att bloggare talar om sig själva i tredje person eller är sitt eget varumärke, blir Clara Lidström arg.
– Det är väl en sund reaktion på ett sjukt samhälle, skulle jag säga.
Förr fick alla sin identitet färdigställd så snabbt – det var enkelt att få jobb, bostad och skaffa barn. I dag är vi unga mycket längre, folk lever som tonåringar tills de når 35-årsåldern, bor i andra hand och hankar sig fram.
– Det är väl sunt då att vi skriver om oss själva!
Clara Lidström tycker att det är på gott och ont att unga tvingas vara ett varumärke. Som samhället ser ut, måste du profilera dig. Att säga att tjejer som bloggar har ett sjukt bekräftelsebehov tycker hon är obegripligt. Som hon säger: Det mest oskyldiga en ung tjej kan ägna sig åt är väl att skriva eller lägga ut bilder på nätet!
Clara Lidström tror att de flesta bloggar eller instagrammar av helt andra anledningar än vuxenvärlden tror – de kanske vill uppdatera släktingar, eller berätta för sina kompisar som åkt utomlands hur livet ser ut hemma. Att det finns de som skapar ”monster” eller åtminstone en fejkad sociala medier-person, som inte är deras riktiga jag utan en nedbantad, kroppsfixerad eller ständigt peppande business-persona som går på som en duracellkanin, betyder inte att det är något som majoriteten sysslar med.
– Visst finns avarter, som Blondinbella och Kissie, men jag tror inte att människor använder bloggen för att skapa en påhittad identitet. Att blogga är ett bra sätt att hitta sina egna konturer på, att lära känna sig själv.
Hon brukar tänka på bloggvärlden och de andra sociala medierna som en kvinnorörelse. Med alla kommentarer tränas människor i att argumentera, och eftersom det framför allt är tjejer som bloggar blir det ett sätt att få skinn på näsan. Clara tycker att det ska bli spännande att se vad som händer när bloggerskorna om tio år kommer ut på arbetsmarknaden med en vana och träning i att uttrycka sina åsikter. Kanske sker en maktförskjutning när man är van att prata för sig. Det kan bli lättare att nå ledande positioner, till exempel.
Att både Blondinbella och Tyra Sjöstedt drabbats av utbrändhet är hon inte säker på hänger ihop varken med deras entreprenörskap eller med deras bloggande. Visst är det symtom på att något är fel, men det kan finnas många anledningar till att det blivit så. Blondinbella blev stor som väldigt ung – hade hon varit en barnstjärna som sjöng hade ingen tyckt att det var konstigt om hon blev utbränd. Clara Lidström är inte säker på att det har med nätet att göra, däremot kanske med positionen.
– Att vara ung och arbeta med äldre personer är inte det lättaste. Jag har också förhandlat med gubbar och jag tycker att man känner sig utsatt, det kan vara väldigt läskigt när du är ovan vid hierarkier, säger Clara Lidström.
När hon är ute och föreläser är det många som frågar henne om hon inte har ett sjukt stort bekräftelsebehov.
– Jag brukar svara att jo, visst har jag ett bekräftelsebehov. Inte ett sjukt stort utan ett som är lika stort som för människor i allmänhet. Alla behöver människor i sin omgivning som kan bekräfta dem och se dem. Vi får lära oss att det är viktigt att bekräfta och se våra barn, för att de ska växa och utvecklas, men vi glömmer att även vuxna behöver bekräftelse. Det är inte fult, säger Clara Lidström.
Bekräftelsen man får i en blogg kan också vara utvecklande och leda in människor på nya spår. Hon tycker att det är häftigt att se personer som har ett vanligt jobb, kanske är undersköterskor, börja blogga. Så får de en bekräftelse på att de är duktiga, och vågar kanske sadla om till fotografer i stället.
Det händer att Clara Lidström får mindre trevliga kommentarer från människor som läser hennes blogg. Folk vågar säga saker de aldrig skulle sagt ansikte mot ansikte.
– Som tjej är man uppfostrad med att alla människor ska tycka om en, att det är en rimlig sak att eftersträva. Men efter fem sekunder på nätet inser du att det är omöjligt. Jag kan skriva om ekologiskt vaniljsocker och någon blir förbannad. När min son hade en klänning på sig brakade helvetet lös, ”du använder din son som verktyg i din feministiska kamp”, och det är jobbigt när folk tycker saker om min familj. Samtidigt inser jag ju att jag inte kan söka deras bekräftelse, jag kan inte göra annat än att fortsätta göra det jag gör, jag blir förbannad men får mer skinn på näsan, säger Clara Lidström.
Men en känslig person klarar kanske inte de sociala medierna lika bra.
Clara Lidström har bestämt sig för att inte visa vissa delar av sig själv på bloggen. Hon tänker igenom saker hon skriver på nätet, har som ett filter. I verkligheten kan hon uttrycka sig både korkat och ogenomtänkt, men det hon skriver på nätet passerar igenom filtret och blir mer genomarbetat.
– Jag ger kanske tio procent av det som är jag när jag skriver på bloggen eller Instagram och känner mig sällan utlämnad, säger hon.
Hon skulle aldrig använda sitt forum till att bjuda in bloggläsare på en verklig, in real life-middag, även om det är många middagar som fotas och dukningar som läggs ut i sociala medier.
När vuxna förfasar sig över att unga bara vill bli kändisar, att de inte vill ha vanliga jobb och är lata, tycker Clara Lidström att de kunde tänka till lite. Det är ju inte barnen eller de unga människornas fel om de tänker så, menar hon – det är ju de vuxnas fel! Tycker vuxna att det är spännande att läsa om kändisar och skvallra om människor som är rika, så är det klart att barnen också vill det.
Dessutom har de vuxna skapat ett konsumtionssamhälle, där de själva har kunnat öka sin levnadsstandard för varje år. När unga vill göra detsamma, heter det att de överkonsumerar och inte tänker på miljön.
Allt vi ser hos barn och unga är ett resultat av vuxenvärlden. Det är först när de drabbas av samhället de skapat som de beklagar sig över girighet och att unga vill bli rika. Tänk på 40-talisterna som hade lätt att få jobb, som haft det väldigt bra – inte alla, men flertalet. Inte konstigt att vi unga också vill ha det så bra, tycker Clara Lidström.
– Men för oss väntar i stället arbetslöshet, ett dåligt pensionssystem, en massa problem.
Hon tycker att de stora problemen i samhället hänger ihop med att alla kvinnor anpassat sig efter en manlig struktur – medan få varit intresserade av att ta över och värdesätta de traditionellt kvinnliga sysslorna. Att föräldrar förväntas jobba heltid och samtidigt ha småbarn är ett sådant feltänk.
– Vi har skapat ett barnfientligt samhällssystem, där alla ska jobba långa dagar, prestera och skaffa sig pengar. En struktur som ligger bakom i princip alla problem vi har i samhället, säger Clara Lidström.
Unga människor får höra att de måste vara bra på att sälja sig själva för att få enkla jobb. Men de vuxna glömmer att berätta om strukturen bakom – att det finns så få jobb.
– Det blir ju meningslöst om du som förälder coachar dina barn och försöker göra dem lyckliga på individnivå, när strukturen är så sjuk, säger Clara Lidström.
När det hettar till på Underbara Clara-bloggen är det inte för att hon själv brustit i sitt eget filter. Det kan vara så att bloggläsare har svårt att hålla isär saker och ting. De fyller i, lägger till sådant som de tycker att Clara Lidström borde tycka. När hon sedan inte tycker som de trott, blir de väldigt besvikna. Sådana förväntningar skapar orimliga krav, krav som Clara Lidström inte kan ställa upp på. Men, menar hon, det gäller inte bara henne – det gäller lika mycket en chef på vilket jobb som helst: Folk har en förväntan på hur chefen ska vara, som är svår att leva upp till.
Samtidigt finns en balansgång. Hon måste lyssna till sina bloggläsare – som ju faktiskt också är hennes kunder, de som ska köpa hennes böcker, lyssna på hennes radioprogram och komma till hennes föreläsningar.
– Därför är det ännu viktigare att jag fortsätter vara mig själv. Då kan jag inte låtsas vara någon annan. Om du oavbrutet spelar en roll, som många bloggare gör, så går inte berättelsen ihop. Det blir så mycket som måste bortförklaras eller nya historier som måste hittas på för att få ihop karaktären de byggt, säger Clara Lidström.
Hon tycker att de bloggare som varit elaka och sedan gör avbön, ”det var bara en roll jag spelade”, egentligen är ännu elakare än de som mobbar på riktigt.
– Att vara så där elak och jävlig utan att vara sådan, bara för att man låtsas, då har man verkligen gjort något fult, tycker jag. Men att bygga upp bloggpersoner som inte är ens riktiga jag blir underligt. Som Kissie, hon finns ju i verkligheten, det finns ju en överenskommelse om att hon är en riktig person. Det blir som att bloggpersonen gömmer sig bakom en riktig människa som hela tiden måste ursäktas, säger Clara Lidström.
Bättre då att vara sig själv men kanske inte visa 100 procent av sig själv, utan nöja sig med att visa upp 10. Visst kan gränsdragningen vara svår och ibland är transparensen jobbig, även om man är restriktiv finns ju blogghistoriken kvar. När Clara började blogga hade hon inte själv hittat sina gränser och hon inser att sammantaget har hon gett en generös bild av sig själv. Hon känner sig aldrig utsatt i sina enskilda inlägg, men ibland kommenterar personer på ett sådant sätt att hon förstår att de läst bloggen sedan lång tid tillbaka och lagt ett pussel och analyserat henne.
– Då kan jag känna att ”oj, vad jag delat med mig”, säger Clara Lidström.
Vad gäller unga människor och sociala medier funkar det lite som att cykla i trafiken, menar hon. De farligaste är de som aldrig varit på ett fordon tidigare, de kan slå ihjäl sig. Men de som gör det ofta sitter säkrare i sadeln och utsätter sig för mindre risker.
Å andra sidan är det värre med gamla människor som provar sig fram i sociala medier.
– Jag kan tänka ”Gud, förstår du vad du skriver? Alla kan läsa, du har inget filter, du har inte skyddat din sida” – de är livsfarliga! Där tycker jag att ungdomar är lite mer cyniska och förstår vad som kan kopieras och skickas runt, säger Clara Lidström.
Hon skulle ha svårt att sluta blogga, tror hon. Bloggen har gett henne ett inflytande som hon inte vill vara utan. Hon påverkar människor. Vissa av hennes inlägg printar lärare på högstadiet ut och läser upp i klassrummet. Clara tycker att det är bra, hon vill gärna inspirera unga tjejer att bygga egna scener, egna plattformar: att ställa sig upp och ta plats.
– Traditionellt sett har ju alltid en manlig redaktör, producent eller regissör bestämt vem som ska få synas i det offentliga rummet. Gett dem sitt godkännande. Och nu kommer plötsligt en hel generation tjejer och bygger egna scener i bloggvärlden – och ställer sig där utan att invänta godkännande från någon. Och kanske tar de dessutom jättefula bilder och skriver som krattor – ändå når de ut till massor av människor. Klart att den maktförskjutningen provocerar! Sedan får vi se vad deras makt egentligen innebär. Det är kanske inte makt i Reinfeldt-bemärkelsen, men någonting är det ju, säger Clara Lidström.
Sedan är det förmodligen som psykologen Bo Sigrell säger – att de som lyckas bli stora bloggare och få många läsare behöver en viss talang. Kanske behöver du inte kunna skriva bra, men du måste vara bra på att hitta en stämning i vardagliga saker, förklarar Clara Lidström.
Trots att hon har en av landets största bloggar är det inte möjligt att leva på bara intäkterna därifrån. Annonsintäkterna räcker inte till mer än 25–30 procent av de inkomster Clara Lidström behöver. Hon beskriver bloggen som en motorväg hon kör på, men det hon tjänar pengar på är avfarterna – böcker och/eller föreläsningar.
Om bloggen fungerar som ett sätt att bygga sin egen livslinje, sin egen historia, när allt annat förändras – hur ser det då ut framåt? Kommer hon att blogga även när hon är äldre?
– Det känns helt sjukt att tänka sig att jag skulle blogga i 30 år till. Men lika sjukt att jag skulle sluta. Sociala medier förändras ju hela tiden, fast du har ju en relation till dem bakom. Jag kommer vilja följa mina favoritbloggar även i fortsättningen, eftersom jag vill veta saker om deras liv. Gifter de sig, får de barn? Mina läsare följer nog med mig, mitt liv har ju redan förändrats en del sedan jag började, nu bor jag inte hemma längre och jag har skaffat barn. De vill kanske följa med mig ända till pensionen och se hur jag växer och förändras över tid, säger Clara Lidström.
***
Forskningen om sociala medier är fortfarande i sin linda, och utvecklingen kommer att ske blixtsnabbt. Fortfarande läser många bloggar och har ett konto på Facebook, men saker förändras. Instagram kan vara flugan som tar över en kort stund, plötsligt lyssnar alla på podcasts, sedan kommer något annat. Det enda vi vet är att medierna är sociala, och att de ger oss ytterligare en dimension i vårt samliv. Det ger också en möjlighet att blåsa upp sitt varumärke, sitt Jag AB, som inte funnits förut. De ökar livstilsstressen och hjälper oss att bygga en självbild där allt dåligt skjuts undan. Men de kan också erbjuda oss en möjlighet att skapa ett mönster, en historia, där samtiden vill att vi hela tiden ska vara flexibla och göra om oss själva. Och de kan vara en politisk arena där unga kan uttrycka sina åsikter utan att behöva be någon om lov.
Många forskare har börjat fundera över hur hjärnan påverkas av de ständiga avbrotten som sker när våra smarta telefoner plingar till och ber om vår uppmärksamhet. Beroendesituationen kan tvinga oss att börja logga ur, lägga kommunikationen åt sidan för att klara av andra viktiga uppgifter i livet.
I nästa kapitel ska vi titta på vad som händer unga människor när skolan är över. Underbara Clara är inte den enda som känt sig som om hon befann sig i ett vakuum efter gymnasiet. Många unga människor har svårt att hitta en väg att gå vidare – särskilt de som inte riktigt vet vad de vill göra. Så hur ser livet efter gymnasiet egentligen ut? Hur fungerar det att gå vidare till universitetsstudier? Tar man med sig ”what’s in it for me”-frågan där? Är det svårt att lämna Instagram för tentaplugg?