1. Han stal den största potatisen i
specerihandlare Mamers butik.
2. Han utmanade Franz Deutscher på München Straße.
3. Han slutade helt att gå på mötena i Hitler-Jugend.
Problemet med Rudys första handling var girighet. Det var en helt vanlig trist eftermiddag i mitten på november 1941.
Först hade han ålat sig fram mycket skickligt mellan kvinnorna som stod där med sina ransoneringskuponger – nästan, om jag så får säga, med en viss kriminell fallenhet. Han tog sig fram så gott som obemärkt.
Diskret eller ej lyckades han däremot grabba tag i den största potatisen i bingen – just den som flera människor i kön hade siktat in sig på. Där stod de allihop och såg på hur en trettonårig näve stacks fram och tog den. En kör av bastanta Helgor pekade ut honom och Thomas Mamer kom framstörtande mot de jordiga knölarna.
”Meine Erdäpfel”, sa han. ”Mina jordäpplen.”
Potatisen låg fortfarande i Rudys händer (han kunde inte hålla den med bara ena handen), och kvinnorna slöt upp omkring honom som en trupp brottare. Nu krävdes det att kunna säga något fort.
”Min familj”, förklarade Rudy. En rännil med klar vätska började mycket lägligt sippra ur näsan på honom. Han såg till att inte torka bort den. ”Vi svälter allihop. Min syster behövde en ny kappa. Den hon hade blev stulen.”
Mamer var inget dumhuvud. Han höll kvar sitt grepp i Rudys krage. ”Och du tänkte klä på henne en potatis?”
”Nej, Herr Mamer.” Han kikade snett upp mot det enda öga han kunde se på sin fasttagare. Mamer var stor som en tunna, med två små kulhål att kika ut genom. Tänderna var som en fotbollspublik som fått tränga ihop sig för att få plats. ”Vi bytte alla våra kuponger mot kappan för tre veckor sedan och nu har vi ingenting att äta.”
Specerihandlaren höll Rudy i ett stadigt grepp med ena handen och potatisen i den andra. Han ropade ut de fruktade orden till sin hustru. ”Polizei.”
”Nej”, bönade Rudy. ”Snälla.” Han skulle senare berätta för Liesel att han inte varit det minsta rädd, men hans hjärta var onekligen på väg att sprängas i det ögonblicket, så mycket vet jag. ”Inte polisen. Snälla, inte polisen.”
”Polizei.” Mamer lät sig inte rubbas, medan pojken slingrade sig och famlade i luften.
En som också stod i kön den eftermiddagen var en lärare, Herr Link. Han hörde till den procentandel av lärarna på skolan som inte var präster eller nunnor. Rudy upptäckte honom och fångade hans blick.
”Herr Link.” Det här var hans sista chans. ”Snälla herr Link, berätta för honom. Berätta för honom hur fattig jag är.”
Specerihandlaren såg på läraren med ett frågande uttryck.
Herr Link steg fram. ”Ja, Herr Mamer. Den här pojken är fattig. Han är från Himmel Straße.” Detta kom folkhopen av företrädesvis kvinnor att börja rådslå med varandra, medvetna som de var om att Himmel Straße inte precis var det mest idylliska stället att bo på i Molching. Gatan var välkänd som en av stans fattigare delar. ”Han har åtta syskon.”
Åtta!
Rudy fick hålla tillbaka ett leende, även om han inte hade klarat sig undan riktigt än. Men han hade åtminstone fått läraren att ljuga nu. På något sätt lyckades han lägga till ytterligare tre barn i familjen Steiner.
”Han kommer ofta till skolan utan att ha ätit frukost”, och klungan med kvinnor började överlägga igen. Det var som ett lager målarfärg över situationen, och gav lite extra kraft och stämning.
”Skulle det innebära att han har rätt att stjäla mina potatisar?”
”Och den största!” utropade en av kvinnorna.
”Håll er tyst, Frau Metzing”, varnade Mamer henne, och hon lugnade sig genast.
Till en början var all uppmärksamhet riktad mot Rudy och hans nackskinn. Sedan vandrade blickarna fram och tillbaka, från pojken till potatisen till Mamer – från det som såg bäst ut till det värsta – och exakt vad det var som fick specerihandlaren att ha förbarmande med Rudy skulle för alltid förbli en gåta.
Var det pojkens patetiska uppenbarelse?
Herr Links värdighet?
Frau Metzings irritation?
Vad det än var släppte Mamer tillbaka potatisen på högen och släpade iväg Rudy från lokalen. Han gav honom en rejäl spark i baken med sin högra stövel. ”Kom inte tillbaka!”
Utifrån gatan såg Rudy på när Mamer återvände till disken för att betjäna sin nästa kund med mat och sarkasm. ”Jag undrar just vilken potatis frun kommer att be om”, sa han, och höll fortfarande ena ögat på pojken.
För Rudys del var detta ännu ett nederlag.
Den andra idiotiska handlingen var lika farlig, men av andra skäl.
Rudy skulle sluta den här dispyten med ett blått öga, brutna revben och ett avklippt hår.
Återigen hade Tommy Müller problem på Hitler-Jugendmötena, och Franz Deutscher bara väntade på att Rudy skulle lägga sig i. Det dröjde inte länge.
Rudy och Tommy tilldelades ytterligare en omfattande exercis medan de andra gick inomhus för att lära sig taktik. Medan de sprang i kylan kunde de se de andras varma huvuden och axlar genom fönsterrutorna. Inte ens när de återförenades med gruppen var exercisen riktigt avslutad. När Rudy sjönk ihop i hörnet och sprätte lera från skjortärmen mot fönstret fyrade Franz av Hitler-Jugends favoritfråga till honom.
”När föddes vår Führer, Adolf Hitler?”
Rudy tittade upp. ”Ursäkta?”
Frågan upprepades och den mycket idiotiske Rudy Steiner, som bara alltför väl visste att det var den 20 april 1889, svarade med Jesu Kristi födelsedatum. Han bredde till och med på med Betlehem som lite överskottsinformation.
Franz gnuggade sina händer. Ett mycket illavarslande tecken.
Han gick fram till Rudy och beordrade honom att gå ut på nytt och springa ytterligare några varv runt fältet.
Rudy sprang dem ensam, och efter varje varv fick han frågan om Führerns födelsedatum igen. Han fick göra sju varv innan han gav rätt svar.
Det kritiska läget uppstod några dagar efter mötet.
Ute på München Straße fick Rudy syn på Deutscher som kom gående längs trottoaren med några vänner, och han kände ett behov av att få kasta en sten på honom. Du frågar dig alldeles säkert vad i helvete han tänkte på. Svaret är att han förmodligen inte tänkte alls. Han skulle förmodligen säga att han bara begagnade sig av sin allom givna rätt till idioti. Antingen det, eller att blotta åsynen av Franz Deutscher väckte en självdestruktiv drift hos honom.
Stenen träffade prick mitt på ryggraden, fast inte så hårt som Rudy kanske hade hoppats. Franz Deutscher snodde runt och såg belåten ut över att få se honom stå där, med Liesel, Tommy och Tommys lillayster Kristina.
”Vi springer”, manade Liesel honom, men Rudy rörde sig inte ur fläcken.
”Vi är inte på Hitler-Jugend nu”, upplyste han henne. De äldre pojkarna hade redan hunnit fram. Liesel stod kvar vid sin väns sida, och det gjorde den krampande Tommy också och den späda Kristina.
”Men se, Herr Steiner”, konstaterade Franz, innan han lyfte upp honom och slungade ner honom på stenläggningen.
När Rudy reste sig hade det bara effekten att Deutscher blev än mer rasande. Han fällde honom till marken en andra gång och följde själv efter med ett knä mot bröstkorgen.
Även denna gång reste sig Rudy och gruppen med äldre pojkar började vid det här laget skratta åt sin vän. Det var inte det bästa som kunde ha hänt Rudy. ”Klarar du inte att få honom att känna av behandlingen?” frågade den längste av dem. Hans ögon var lika blå och kalla som himlen, och orden var all motivation Franz behövde. Han var fast besluten att Rudy skulle slås till marken och bli kvar där.
En större folkhop hade samlats runt dem nu. Rudy måttade ett slag mot Franz Deutschers mage och missade honom fullständigt. Samtidigt kände han smärtan av en knytnäve mot sitt vänstra öga. Den åtföljdes av gnistor och han låg på marken innan han ens förstått vad som hände. Han blev slagen igen, på samma ställe, och han kunde känna hur huden blev gul och blå och svart på samma gång. Tre lager av uppiggande smärta.
Den växande publiken drog sig närmare och kikade för att se om Rudy skulle resa sig igen. Det gjorde han inte. Den här gången blev han liggande på den kalla, blöta marken och kände hur fukten trängde upp genom kläderna och spred sig över kroppen.
Gnistorna sprakade fortfarande i ögonen och han märkte inte förrän det var för sent att Franz nu stod lutad över honom med en splitterny fickkniv, redo att huka sig ner och skära honom.
”Nej!” protesterade Liesel, men den långe höll henne tillbaka. I hennes öra ljöd hans ord tunga och gamla.
”Oroa dig inte”, försäkrade han henne. ”Han kommer inte att göra det. Det är han för feg för.”
Där tog han fel.
Franz sänkte sig ner på knä, lutade sig tätare inpå Rudy och viskade:
”När föddes vår Führer?” Varje ord artikulerades omsorgsfullt och matades in i hans öra. ”Nå, Rudy, när föddes han? Du behöver bara säga det, så blir allt bra. Inget att vara rädd för.”
Och Rudy?
Hur svarade han?
Svarade han klokt, eller tillät han sin egen idioti att sänka honom djupare ner i dyn?
Han såg muntert in i Franz Deutschers blekblå ögon och viskade: ”Annandag påsk.”
Inom några sekunder hade kniven använts på hans hår. Detta var hårklippning nummer två under den här perioden av Liesels liv. Håret på en jude hade klippts med en rostig sax. Hennes bäste vän fick sitt bearbetat med en glänsande kniv. Hon kände inte någon som faktiskt betalade för att bli klippt.
Vad Rudy beträffade så hade han hittills i år svalt gyttja, badat i gödsel, närapå blivit strypt av en begynnande brottsling, och mottog nu något som åtminstone påminde om kronan på verket – offentlig förnedring på München Straße.
Till större delen kunde hans lugg skäras bort obehindrat, men för varje snitt var det några hårstrån som spjärnade emot för glatta livet och vägrade brytas av och fick dras ut med roten. För varje hårstrå som plockades ryckte Rudy till. Det blåsvullna ögat bultade under behandlingen och revbenen brände till av smärta.
”Tjugonde april, artonhundraåttionio!” predikade Franz för honom, och när han anförde sin skara därifrån skingrades publiken och kvar hos sin vän fanns bara Liesel, Tommy och Kristina.
Rudy låg tyst och stilla på marken i den uppträngande markfukten.
Vilket innebär att vi bara har den tredje idiotiska handlingen kvar – att sluta gå på Hitler-Jugends möten.
Han slutade inte gå dit med en gång, eftersom han ville visa Deutscher att han inte var rädd för honom, men efter ytterligare några veckor upphörde Rudys engagemang helt och hållet.
Stolt uppklädd i sin uniform lämnade han Himmel Straße och fortsatte gå, med den trogne undersåten Tommy vid sin sida.
I stället för att gå till Hitler-Jugend traskade de ut ur stan och gick längs Amper, hoppade på stenarna, hivade stenbumlingar i vattnet och hade allehanda rackartyg för sig. Han såg till att uniformen blev tillräckligt nersmutsad för att lura hans mamma, åtminstone fram till dess att det första brevet kom. Det var då han fick höra det fruktade ropet från köket.
Först hotade föräldrarna honom. Han gick inte dit.
De vädjade till honom att gå. Han vägrade.
Till slut var det möjligheten att gå med i en annan division som lyckades styra Rudy åt rätt håll. Det var tur, för om han inte visade sig där snart skulle familjen Steiner bli bötfällda för hans frånvaro. Rudys storebror Kurt hörde sig för om Rudy kunde få gå med i Flieger Division, som specialiserade sig på att lära ut om flygplan och flygning. Till största delen byggde de modellplan, och det fanns ingen Franz Deutscher där. Rudy gick med på det och Tommy anslöt sig också. Det var den enda gången i Rudys liv som hans idiotiska handlingar hade lett till ett fördelaktigt resultat.
Varje gång Rudy i den här nya divisionen fick den berömda Führer-frågan log han och svarade: ”Tjugonde april artonhundraåttionio”, och sedan viskade han ett annat datum till Tommy, som Beethovens födelsedag, eller Mozarts, eller Strauss. De hade fått lära sig om kompositörer i skolan, där Rudy, trots sin uppenbara idioti, var bäst i klassen.