Det var ett år som skulle gå till historien, liksom 79, liksom 1346, för att bara nämna några. Glöm lien. Vad jag behövde var förbanne mig en kvast eller svabb. Och jag behövde semester.
Jag bär inte omkring på någon lie eller skära.
Och jag går bara klädd i svart kåpa med huva
när det är kallt. Och jag har inte sådana där
kraniumliknande ansiktsdrag som ni verkar gilla
att förse mig med när ni har mig på distans.
Vill du veta hur jag egentligen ser ut?
Jag ska hjälpa dig. Gå och leta rätt
på en spegel medan jag fortsätter.
Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för dig om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa – så du borde veta vad självfixering innebär. Saken är den att det finns en anledning till att jag förklarar vad jag såg under den där tiden. Mycket av det skulle komma att ha återverkningar för Liesel Meminger. Det förde kriget närmare Himmel Straße, och det drog mig med sig på resan.
Det blev onekligen en hel del rundor att avverka det året, från Polen till Ryssland till Afrika och tillbaka igen. Nu invänder du kanske att jag gör mina rundor oavsett vilket år det är, men ibland tycks mänskligheten vilja skruva upp det hela lite. Man ökar produktionen av lik och de själar som frisläpps ur dem. Några bomber brukar kunna klara av den saken. Eller några gaskamrar, eller snattrandet från avlägsna kanoner. Om inte allt det där fullbordar proceduren berövar det åtminstone människor deras bostäder och jag ser de hemlösa överallt. De följer ofta efter mig när jag vandrar genom gatorna i skövlade städer. De tigger om att jag ska ta dem med mig, utan att förstå att jag har för mycket att göra redan som det är. ”Er tid kommer”, bedyrar jag och försöker att inte se mig om. Ibland önskar jag att jag kunde få säga något i stil med: ”Ser ni inte att jag redan har händerna fulla?”, men det gör jag aldrig. Jag beklagar mig inombords medan jag uträttar mitt arbete, och vissa år anhopas själarna i en sådan omfattning att det är närmast ofattbart.
1. De förtvivlade judarna – deras själar i mitt knä när
vi satt på taket, intill de rykande skorstenarna.
2. De ryska soldaterna – som bara tagit med
en liten mängd ammunition, eftersom de
förlitade sig på att få resten från de stupade.
3. De våta kropparna på en fransk kust,
uppspolade på klappersten och sand.
Jag skulle kunna fortsätta, men jag har bestämt mig för att tre exempel får räcka så länge. Tre exempel kommer, om inte annat, att ge dig den bittra smak av aska i munnen som präglade min tillvaro under det året.
Så många människor.
Så många färger.
De fortsätter att framkalla något inom mig. De lämnar inte mitt minne i fred. Jag ser dem staplade högt i sina travar, alla lagda på varandra. Där är luft som känns som plast, en horisont som stelnat klister. Där är himlar som tillverkats av människor, punkterade och läckande, och mjuka kolfärgade moln som bultande svarta hjärtan.
Och sedan.
Där är döden.
Som banar sig fram genom alltihop.
På ytan: oberörd, orubblig.
Under den: olustig, otillräcklig och oförmögen.
Helt ärligt (och jag vet att jag beklagar mig alldeles för mycket nu), försökte jag fortfarande komma över Stalin – i Ryssland. Den så kallade andra revolutionen – mordet på hans eget folk.
Sedan kom Hitler.
Det brukar sägas att krig är dödens bäste vän, men jag måste uttrycka en avvikande åsikt i den frågan. För mig är krig som den där nye chefen som förväntar sig det omöjliga. Han står lutad över axeln på en och upprepar oavbrutet samma sak: ”Få jobbet gjort, få jobbet gjort.” Så man arbetar hårdare. Man får jobbet gjort. Men tro inte att chefen tackar en. Nej, han kräver bara mer.
Ofta försöker jag dra mig till minnes de strödda ögonblick av skönhet jag också fick se under den där tiden. Jag plöjer igenom mitt bibliotek av berättelser.
Ja, faktum är att jag sträcker mig efter en av dem nu.
Jag tror att du känner till hälften av den redan, och om du följer med mig så ska jag visa dig resten. Jag ska visa dig den andra halvan av en boktjuv.
Ovetandes väntar hon på en hel del av de saker jag anspelade på för bara någon minut sedan, men hon väntar även på dig.
Hon bär med sig lite snö ner i källaren, av alla ställen.
Några nävar fryskallt vatten kan få nästan vem som helst att le, men det kan inte få dem att glömma.
Här kommer hon.