De fallna timmarna den 30 maj.
Jag är säker på att Liesel Meminger låg och sov när fler än tusen bombplan flög mot ett ställe som hette Köln. För mig blev resultatet femhundra människor, eller i den storleksordningen. Femtiotusen andra irrade hemlösa runt de spöklika ruinhögarna och försökte räkna ut vad som låg åt vilket håll och vilka bitar av de sönderfallna hemmen som hörde till vem.
Femhundra själar.
Jag bar dem i händerna, som resväskor. Eller så slängde jag dem över axeln. Det var bara barnen som jag bar i famnen. När jag väl var klar var himlen gul, som brinnande tidningspapper. Om jag tittade närmare kunde jag se orden – nyhetsrubriker, kommentarer om krigsutvecklingen och så vidare. Hur gärna hade jag inte velat slita ner alltihop, knyckla ihop tidningshimlen och kasta bort den. Men mina armar värkte och jag kunde inte kosta på mig att bränna fingrarna. Det fanns fortfarande så mycket arbete kvar att uträtta.
Som väntat var det många människor som dog ögonblickligen. För andra tog det lite längre tid. Det fanns ett flertal olika ställen jag måste ta mig till, himlar att möta och själar att samla in, och när jag kom tillbaka till Köln lite senare, inte så långt efter de sista flygplanen, fick jag bevittna något mycket speciellt.
Jag bar på en förkolnad tonårssjäl när jag dystert blickade upp mot det som nu var en svavelosande himmel. En skara tioåriga flickor stod i närheten. En av dem ropade till.
”Vad är det där?”
Hennes arm sträcktes ut och hennes finger pekade på det svarta, långsamma föremålet som föll från ovan. Det såg först ut som en svart fjäder, som dalade, svävade. Eller ett stycke aska. Sedan växte det sig större. Samma flicka – rödhårig med runda små punkter till fräknar – talade igen, den här gången med större eftertryck. ”Vad är det för något?”
”Det är en kropp”, föreslog en annan flicka. Svart hår, råttsvansar och en vinglig mittbena.
”Det är en bomb till!”
Den var för långsam för att vara en bomb.
Med tonårssjälen fortfarande pyrande i mina armar gick jag något hundratal meter tillsammans med de andra. Precis som flickorna höll jag blicken vänd mot himlen. Det sista jag ville var att titta på min tonårings övergivna ansikte. En söt flicka. Nu hade hon hela döden framför sig.
Precis som de andra hoppade jag till när en röst gjorde ett plötsligt utfall. Det var en misslynt pappa som befallde sina ungar att komma in. Den rödhåriga reagerade. Hennes punktfräknar drogs ut till kommatecken. ”Men pappa, titta.”
Mannen tog några steg och räknade ganska snart ut vad det var. ”Det är bränslet”, sa han.
”Hur då bränslet?”
”Bränslet”, upprepade han. ”Tanken.” Han var en skallig karl i ett söndertrasat lakan. ”De förbrukade allt bränsle i den där och gjorde sig av med den tomma behållaren. Titta, det kommer en till där borta.”
Ungar är ju alltid ungar, så vid det laget hade de alla börjat spana febrilt för att upptäcka någon tom bränslebehållare som seglade ner mot marken. Den första landade med en ihålig duns.
”Kan vi behålla den, pappa?”
”Nej.” Han var bombad och chockad, denna pappa, och avgjort inte på humör. ”Vi kan inte behålla den.”
”Varför inte det?”
”Jag tänker fråga min pappa om jag kan få den”, sa en annan av flickorna.
”Jag också.”
Precis efter spillrorna av Köln höll en grupp barn på att samla tomma bränsletankar som fienden släppt ner. Själv samlade jag som vanligt människor. Jag var trött. Och året hade inte hunnit halvvägs ännu.