I mitten av januari 1943 var Himmel Straßes långa korridor sitt vanliga mörka, eländiga jag. Liesel stängde grinden och gick bort till Frau Holtzapfels dörr och knackade på. Hon blev förvånad över vem som öppnade.
Hennes första tanke var att mannen måste ha varit en av sönerna, men han såg inte ut som någon av bröderna på de inramade fotografierna vid dörren. Han verkade alldeles för gammal, även om det var svårt att avgöra. Ansiktet var täckt av skäggstubb och ögonen såg plågade och genomträngande ut. En hand i bandage föll fram ur rockärmen och körsbärsröda blodfläckar trängde ut ur lindorna.
”Du kanske ska komma tillbaka senare.”
Liesel försökte kika förbi honom. Hon var nära att ropa till Frau Holtzapfel, men mannen stod i vägen.
”Hör du”, sa han. ”Kom tillbaka senare. Jag hämtar dig. Varifrån kommer du?”
Över tre timmar senare hördes en knackning på Himmel Straße 33 och mannen stod framför henne. Blodkörsbären hade blivit till plommon.
”Hon kan ta emot dig nu.”
Utanför, i det suddiga grå ljuset, kunde Liesel inte låta bli att fråga mannen vad som hade hänt med hans hand. Han blåste lite luft ur näsborrarna – en enstavig fnysning – innan han svarade. ”Stalingrad.”
”Ursäkta?” Han hade tittat in i vinden när han talade. ”Jag hörde inte.”
Han svarade igen, fast högre den här gången, och nu gav han ett fullständigt svar på frågan. ”Det är Stalingrad som har hänt med min hand. Jag blev skjuten i bröstet och fick tre av fingrarna bortskjutna. Är det svar på din fråga?” Han stack sin oskadade hand i fickan och rös med förakt åt den tyska vinden. ”Tycker du att det är kallt här?”
Liesel rörde vid väggen intill henne. Hon kunde bara säga som det var. ”Ja, det är klart.”
Mannen skrattade. ”Det här är inte kallt.” Han drog fram en cigarett och stoppade den i munnen. Han försökte tända en tändsticka med en hand. I det ruskvädret hade det varit svårt även med båda händerna, men med bara en hand var det omöjligt. Han tappade tändsticksplånet och svor.
Liesel plockade upp det.
Hon tog hans cigarett och satte den i sin egen mun. Inte heller hon klarade att tända den.
”Du måste suga in luft genom den”, förklarade mannen. ”I det här vädret tänds den inte om du inte suger samtidigt. Verstehst?”
Hon gjorde ett nytt försök, och försökte minnas hur pappa brukade göra. Den här gången fylldes hennes mun med rök. Den klättrade över tänderna och rev henne i halsen, men hon lyckades avhålla sig från att hosta.
”Bra gjort.” När han tog cigaretten och drog ett bloss sträckte han ut sin oskadade hand, den vänstra. ”Michael Holtzapfel.”
”Liesel Meminger.”
”Du kommer för att läsa högt för min mamma?”
I den stunden dök Rosa upp bakom henne och Liesel kunde känna chocken bakom sin rygg. ”Michael?” frågade hon. ”Är det du?”
Michael Holtzapfel nickade. ”Guten Tag, Frau Hubermann. Det var länge sedan.”
”Du ser så …”
”Gammal ut?”
Rosa var fortfarande chockad, men hon samlade sig. ”Har du lust att komma in? Jag ser att du har träffat min fosterdotter …” Hon kom av sig och tystnade när hon fick syn på den blodiga handen.
”Min bror är död”, sa Michael Holtzapfel, och han kunde inte ha utdelat slaget mer effektivt med sin fortfarande dugliga hand. För Rosa vacklade till. Visst innebar kriget att människor dog, men det ryckte alltid undan mattan för en person när det gällde någon som en gång hade levt och andats i personens närhet. Rosa hade sett båda pojkarna Holtzapfel växa upp.
Den åldrade unge mannen lyckades på något sätt klara att redogöra för vad som hade hänt utan att tappa fattningen. ”Jag befann mig i en av de byggnader vi använde som sjukhus när de kom in med honom. Det var en vecka innan jag skulle få komma hem. I tre dagar av den veckan satt jag hos honom innan han dog …”
”Jag är verkligen ledsen.” Orden lät inte som om de kom ur Rosas mun. Det var någon annan som stod bakom Liesel Meminger den kvällen, men hon vågade inte se efter.
”Snälla.” Michael hejdade henne. ”Säg inget mer. Får jag ta med mig flickan till högläsningen? Jag tvivlar på att min mamma kommer att höra något av det, men hon bad att flickan skulle komma.”
”Ja, ta med henne.”
De hade hunnit halvvägs till grinden när Michael Holtzapfel kom på något och gick tillbaka. ”Rosa?” Det uppstod ett kort ögonblick av väntan medan Rosa sköt upp dörren igen. ”Jag hörde att er son är där. I Ryssland. Jag stötte ihop med någon annan från Molching och han berättade det. Men det visste ni förstås redan.”
Rosa försökte hindra honom från att gå igen. Hon rusade ut och tog tag i ärmen på honom. ”Nej. Han gick härifrån en dag och kom aldrig tillbaka. Vi försökte få tag på honom, men sedan var det så mycket som hände, så det …”
Michael Holtzapfel var fast besluten att komma undan. Det sista han ville höra var ännu en snyfthistoria. ”Så vitt jag vet lever han”, sa han medan han drog sig loss. Han gick fram till Liesel som stod vid grinden, men flickan gick inte vidare till grannhuset. Hon såg på Rosas ansikte. Det lyftes och föll ihop på samma gång.
”Mamma?”
Rosa höjde handen. ”Gå.”
Liesel väntade.
”Gå, sa jag.”
När hon hade hunnit i fatt honom försökte den återvändande soldaten konversera. Han måste ha ångrat sitt klavertramp i samtalet med Rosa och försökte skyla över det med en massa andra ord. Han höll upp sin omlindade hand och sa: ”Jag kan fortfarande inte få det att sluta blöda.” Liesel var bara glad över att få komma in i Frau Holtzapfels kök. Ju förr hon började läsa, desto bättre.
Frau Holtzapfel satt med ansiktet vått av strömmande ståltråd.
Hennes son var död.
Men det var bara ena hälften av det.
Hon skulle aldrig riktigt få veta hur det hände, men jag kan utan tvekan säga dig att en av oss här vet det. Jag tycks alltid veta vad som har hänt, bland snö och gevär och allmän mänsklig språkförbistring.
När jag föreställer mig Frau Holtzapfels kök utifrån boktjuvens beskrivning ser jag inte spisen eller träslevarna eller vattenpumpen, eller något av det slaget. Inte till att börja med, i alla fall. Vad jag ser är den ryska vintern och snön som faller från kökstaket, och det öde som mötte Frau Holtzapfels andra son.
Han hette Robert, och det som hände honom var detta.
Hans ben sprängdes bort
strax under knäna och han dog
medan hans bror såg på
i ett kallt, stinkande sjukhus.
Det var i Ryssland, den 5 januari 1943, och ännu en isande dag. Utspridda över stan och snön låg döda ryssar och tyskar överallt. De som ännu levde avfyrade sina skott in i de oskrivna bladen framför sig. Tre språk vävdes i varandra. Ryskan, kulorna, tyskan.
Medan jag banade mig fram mellan de fallna själarna hörde jag en av männen säga: ”Min mage kliar så.” Han sa det om och om igen. Trots att han var i chock kravlade han sig framåt, mot en mörk, deformerad formation som låg och forsade på marken. När soldaten med den skadade magen kom fram kunde han se att det var Robert Holtzapfel. Hans händer var överdragna med blod och han skyfflade snö på området precis ovanför smalbenen, där hans ben hade huggits av i den senaste explosionen. Heta händer och ett rött skrik.
Det ångade från marken. Synen och lukten av snösörjan.
”Det är jag”, sa soldaten till honom. ”Det är Pieter.” Han ålade sig ett litet stycke närmare.
”Pieter?” frågade Robert, med en försvinnande röst. Han måste ha känt att jag var i närheten.
Av någon anledning ställer döende människor alltid frågor de redan vet svaret på. Kanske är det för att de ska kunna dö med vetskapen att de har rätt.
Plötsligt lät alla röster likadant.
Robert Holtzapfel föll ihop på sidan åt höger, ner på den kalla, ångande marken.
Jag tror faktiskt att han förväntade sig att möta mig i det ögonblicket.
Det gjorde han inte.
Beklagligt nog för den unge tysken tog jag honom inte den eftermiddagen. Jag klev över honom med andra stackars själar i famnen och gick tillbaka till ryssarna.
Fram och tillbaka färdades jag.
Sönderstyckade män.
Det var inte någon skidsemester, direkt, kan jag säga.
Precis som Michael hade berättat för sin mamma var det inte förrän tre mycket långa dagar senare som jag till slut kom för att hämta soldaten som hade lämnat kvar sina fötter i Stalingrad. Jag kom som en i högsta grad inbjuden gäst till det provisoriska sjukhuset och ryggade tillbaka vid lukten.
En man med handen i bandage satt och intalade den stumme, chockade soldaten att han skulle klara sig. ”Du kommer snart att få åka hem”, försäkrade han.
Jo då, hem, tänkte jag. För gott.
”Jag väntar på dig”, fortsatte han. ”Jag skulle egentligen åka tillbaka i slutet av den här veckan, men jag väntar.”
Mitt i broderns nästa mening plockade jag upp Robert Holtzapfels själ.
I vanliga fall måste jag anstränga mig för att titta genom taket när jag är inomhus, men jag hade tur när det gällde just den här byggnaden. Ett litet stycke av taket var trasigt och jag kunde se rakt upp. En meter ifrån mig höll Michael Holtzapfel fortfarande på att tala. Jag försökte koppla bort honom genom att titta ut genom hålet ovanför mig. Himlen var vit men urartade snabbt. Som alltid blev den till en enorm skyddsduk. Blodet läckte igenom och bildade fläckar, molnen var smutsiga, som fotspår i snömodd.
Fotspår? undrar du.
Ja, jag undrar vems de kunde vara.
I Frau Holtzapfels kök satt Liesel och läste. Sidorna plöjde på ohörda, och för min syn, när de ryska scenerna väl bleknar bort, vägrar snön att sluta falla från taket där inne. Vattenpannan på spisen är redan täckt, liksom köksbordet. Även människorna är pudrade med snö på huvuden och axlar.
Brodern huttrar.
Kvinnan gråter.
Och flickan fortsätter att läsa, för det är därför hon är där, och det känns bra att kunna göra åtminstone någon nytta i efterverkningarna av Stalingrads snö.