STENARNA

Stenarna som vi kastat hör jag

falla, glasklara genom åren. I dalen

flyger ögonblickets förvirrade

handlingar skränande från

trädtopp till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp

till bergstopp tills de

nått de yttersta platåerna

utmed gränsen för varat. Där faller

alla våra gärningar

glasklara

mot ingen botten

utom oss själva.