BALAKIREVS DRÖM

Den svarta flygeln, den glänsande spindeln

stod darrande mitt i nät av musik.

I konsertsalen tonades fram ett land

där stenarna inte var tyngre än dagg.

Men Balakirev somnade under musiken

och drömde en dröm om tsarens droska.

Den rullade fram över kullerstenar

rakt in i det kråkkraxande mörka.

Han satt ensam inne i vagnen och såg

men sprang ändå bredvid på vägen.

Han visste att resan hade varat länge

och hans klocka visade år, inte timmar.

Det var ett fält där plogen låg

och plogen var en fågel som störtat.

Det var en vik där fartyget låg

infruset, släckt, med folk på däcket.

Droskan gled dit över isen och hjulen

spann och spann med ett ljud av silke.

Ett mindre krigsfartyg: “Sevastopol”.

Han var ombord. Besättningsmän kom fram.

“Du slipper dö om du kan spela.”

De visade ett egendomligt instrument.

Det liknade en tuba, eller en fonograf,

eller en del av någon okänd maskin.

Stelrädd och hjälplös förstod han: det är

det instrument som driver örlogsskeppen.

Han vände sig mot den närmaste matrosen,

tecknade förtvivlat med handen och bad:

“gör korstecknet som jag, gör korstecknet!”

Matrosen stirrade sorgset som en blind,

sträckte ut armarna, huvudet sjönk ned –

han hängde liksom fastspikad i luften.

Trummarna slog. Trummarna slog. Applåder!

Balakirev vaknade upp ur sin dröm.

Applådernas vingar smattrade i salen.

Han såg mannen vid flygeln resa sig upp.

Ute låg gatorna mörklagda av strejken.

Droskorna rullade hastigt i mörkret.

MILIJ BALAKIREV

1837–1910, rysk tonsättare