EN VINTERNATT

Stormen sätter sin mun till huset

och blåser för att få ton.

Jag sover oroligt, vänder mig, läser

blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret

och stormen den gnyr för barnet.

Båda tycker om lampor som svänger.

Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.

Karavanen skenar mot Lappland.

Och huset känner sin stjärnbild av spikar

som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv

(där all förklingande steg

vilar som sjunkna löv i en damm)

men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.

Den sätter sin mun till vår själ

och blåser för att få ton. Vi räds

att stormen blåser oss tomma.