ÖSTERSJÖAR

I

Det var före radiomasternas tid.

Morfar var nybliven lots. I almanackan skrev han upp de fartyg han lotsade—

namn, destinationer, djupgång.

Exempel från 1884:

Ångf Tiger Capt Rowan 16 fot Hull Gefle Furusund

Brigg Ocean Capt Andersen 8 fot Sandöfjord Hernösand Furusund

Ångf St Pettersburg Capt Libenberg 11 fot Stettin Libau Sandhamn

Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten.

Och de som möttes ombord och bärs av samma skrov några timmar eller dygn,

hur mycket lärde de känna varann?

Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men mycket lite av medveten lögn.

Hur mycket lärde de känna varann?

När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv

och var alldeles intill.

Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga.

(Hade han labyrinten i huvudet?)

Minuterna gick.

Grund och kobbar memorerade som psalmverser.

Och den där känslan av “just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.

En blick ner i maskinrummet.

Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade med stora mjukt studsande rörelser, akrobater av stål, dofterna steg som från ett kök.

II

Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt.

Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.

Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp:

“Man måste tänka på dem som är ute i båtarna.”

Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt.

(Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.)

Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd.

Det susar tre barn friska, ett på sanatorium och två döda.

Det stora draget som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra. Villkoren.

Det susar: Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet.

Man går länge och lyssnar och når då en punkt där gränserna öppnas

eller snarare

där allting blir gräns. En öppen plats försänkt i mörker. Människorna strömmar ut från de svagt upplysta byggnaderna runt om. Det sorlar.

Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst.

Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder.

Det handlar om kriget.

Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,

där tankarna byggs med reservutgångar,

där ett samtal bland vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder.

Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl. Kontroll. En viss uppriktighet är på sin plats

bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets utkant: någonting mörkt, en mörk fläck.

Någonting som kan driva in

och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!

Vad ska man likna det vid? En mina?

Nej det vore för handfast. Och nästan för fredligt—för på var kust har de flesta berättelser om minor ett lyckligt slut, skräcken begränsad i tiden.

Som i den här historien från fyrskeppet: “Hösten 1915 sov man oroligt . . .” etc. En drivmina siktades

när den driv mot fyrskeppet sakta, den sänktes och hävdes, ibland skymd av sjöarna, ibland framskymtande som en spion i en folkmassa.

Besättningen låg i ångest och sköt på den med gevär. Förgäves. Till sist satte man ut en båt

och gjorde fast en lång lina vid minan och bogserade den varsamt och länge in till experterna.

Efteråt ställde man upp minans mörka skal i en sandig plantering som prydnad

tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.

Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom över kyrkogårdens sand,

förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.

Det torra suset

av stora portar som öppnas och stora portar som stängs.

III

I den gotländska kyrkans halvmörka hörn, i en dager av mild mögel

står en dopfunt av sandsten—1100-tal—stenhuggarens namn

är kvar, framlysande

som en tandrad i en massgrav:

HEGWALDR

namnet kvar. Och hans bilder

här och på andra krukors väggar, människomyller, gestalter på väg ut ur stenen.

Ögonens kärnor av ondska och godhet spränger där.

Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal “Christus natus est”—servitören avrättades—

intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och hjälplösa som apungars.

Och de frommas flyende steg

ekande över drakfjälliga avloppstrummors gap.

(Bilderna starkare i minnet än när man ser dem direkt, starkast

när funten snurrar i en långsam mullrande karusell i minnet.)

Ingenstans lä. Överallt risk.

Som det var. Som det är.

Bara därinnanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,

men på ytterväggarna rasar kampen.

Och friden kan komma droppvis, kanske om natten

när vi ingenting vet,

eller som när man ligger på dropp i en sal på sjukhuset.

Människor, bestar, ornament.

Det finns inget landskap. Ornament.

Mr B***, min reskamrat, älskvärd, i landsflykt,

frisläppt från Robben Island, säger:

“Jag avundas er. Jag känner inget för naturen.

Men människor i landskap, det säger mig något.”

Här är människor i landskap.

Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.

Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.

Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.

Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.

De stiger iland en kort stund. De suddas ut.

Ångslupen av utdöd modell—

en hög skorsten, soltak, smalt skrov—

den är fullkomligt främmande, en UFO som landat.

Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:

krusningarna på vattnet,

den andra stranden—

jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,

jag kan höra suset i granarna.

Det är nära. Det är

idag.

Vågorna är aktuella.

Nu, hundra år senare. Vågorna kommer in från no man’s water

och slår mot stenarna.

Jag går längs stranden. Det är inte som det var att gå längs stranden.

Man måste gapa över för mycket, föra många samtal på en gång, man har tunna väggar.

Varje ting har fått en ny skugga bakom den vanliga skuggan

och man hör den släpa också när det är alldeles mörkt.

Det är natt.

Det strategiska planetariet vrider sig. Linserna stirrar i mörkret.

Natthimlen är full av siffror, och de matas in

i ett blinkande skåp,

en möbel

där det bor energin hos en gräshoppssvärm som kaläter tunnland av Somalias jord på en halvtimma.

Jag vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet.

Sammanfattningen kan inte göras, sammanfattningen är omöjlig.

Sammanfattningen är alrunan—

(se uppslagsboken för vidskepelser:

ALRUNA

undergörande växt

som gav ifrån sig ett så ohyggligt skrik när den slets upp ur jorden

att man föll död ner. Hunden fick göra det . . .)

IV

Från läsidan,

närbilder.

Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga, man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegelbild och sjunka till ett visst djup—tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer.

Hornsimpa. Fisken som är paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel, gömmer sig i sjögräset men dras upp med näten, fasthakad med sina patetiska taggar och vårtor—när man trasslar loss den ur nätmaskorna blir händerna skimrande av slem.

Berghällen. Ute på de solvarma lavarna kilar småkrypen, de har bråttom som sekundvisare—tallen kastar en skugga, den vandrar sakta som en timvisare—inne i mig står tiden stilla, oändligt med tid, den tid som behövs för att glömma alla språk och uppfinna perpetuum mobile.

På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa.

Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen

som växer sig allt bredare

ju längre man sträcker sig ut.

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.

Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och försöker reda ut flagglinorna,

försöker få upp

trasan—

flaggan som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kan vara allas.

Men det är långt till Liepja.

V

30 juli. Fjärden har blivit excentrisk – idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.

2 augusti. Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det.

Någonting som inte kan sägas,

afasi,

det finns inga ord men kanske en stil . . .

Det händer att man vaknar om natten

och kastar ner några ord snabbt

på närmaste papper, på kanten av en tidning

(orden strålar av mening!)

men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.

Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?

Musiken kommer till en människa, han är tonsättare, spelas, gör karriär, blir chef för konservatoriet.

Konjunkturen vänder, han fördöms av myndigheterna.

Som huvudåklagare sätter man upp hans elev K***.

Han hotas, degraderas, förpassas.

Efter några år minskar onåden, han återupprättas.

Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.

Kan alltså inte nås av upphöjelse eller fördömanden.

Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil,

han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.

Han skrev musik till texter han inte längre förstod—

på samma sätt

uttrycker vi något med våra liv

i den nynnande kören av felsägningar.

Dödsföreläsningarna pågick flera terminer. Jag var närvarande

tillsammans med kamrater som jag inte kände

(vilka är ni?)

—efteråt gick var och en till sitt, profiler.

Jag såg mot himlen och mot marken och rakt fram

och skriver sen dess ett långt brev till de döda

på en maskin som inte har färgband bara en horisontstrimma

så orden bultar förgäves och ingenting fastnar.

Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset.

Väggarna är så fulla av liv

(barnen vågar inte sova ensamma uppe på kammarn—det som gör mig trygg gör dem oroliga).

3 augusti. Där ute i det fuktiga gräset

hasar en hälsning från medeltiden: vinbergssnäckan

den subtilt grågulglimmande snigeln med sitt hus på svaj,

inplanterad av munkar som tyckte om escargots—ja franciskanerna var här,

bröt sten och brände kalk, ön blev deras 1288, donation av kung Magnus

(“Tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike”)

skogen föll, ugnarna brann, kalken seglades in

till klosterbyggena . . .

Syster snigel

står nästan stilla i gräset, känselspröten sugs in

och rullas ut, störningar och tveksamhet . . .

Vad den liknar mig själv i mitt sökande!

Vinden som blåst så noga hela dagen

—på de yttersta kobbarna är stråna allesammans räknade—

har lagt sig ner stilla inne på ön. Tändstickslågan står rak.

Marinmålningen och skogsmålningen mörknar tillsammans.

Också femvåningsträdens grönska blir svart.

“Varje sommar är den sista.” Det är tomma ord

för varelserna i sensommarmidnatten

där syrsorna syr på maskin som besatta

och Östersjön är nära

och den ensamma vattenkranen reser sig bland törnrosbuskarna

som en ryttarstaty. Vattnet smakar järn.

VI

Mormors historia innan den glöms: hennes föräldrar dör unga,

fadern först. När änkan känner att sjukdomen ska ta också henne

går hon från hus till hus, seglar från ö till ö

med sin dotter. “Vem kan ta hand om Maria!” Ett främmande hus

på andra sidan fjärden tar emot. Där har de råd.

Men de som hade råd var inte de goda. Fromhetens mask spricker.

Marias barndom tar slut i förtid, hon går som piga utan lön

i en ständig köld. Många år. Den ständiga sjösjukan

under de långa rodderna, den högtidliga terrorn

vid bordet, minerna, gäddskinnet som knastrar

i munnen: var tacksam, var tacksam.

Hon såg sig aldrig tillbaka

men just därför kunde hon se Det Nya

och gripa tag i det.

Bort ur inringningen!

Jag minns henne. Jag tryckte mig mot henne

och i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon ut en tanke

så att jag—femåringen—förstod vad som hänt

en halvtimme innan de ringde.

Jag minns henne. Med på nästa bruna foto

är den okände—

dateras enligt kläderna till förra seklets mitt.

En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen,

ansiktet som ser mig rätt in i ögonen

och viskar: “här är jag”.

Men vem “jag” är

finns det inte längre någon som minns. Ingen.

TBC? Isolering?

En gång stannade han

i den steniga gräsångande backen från sjön

och kände den svarta bindeln för ögonen.

Här, bakom täta snår—är det öns äldsta hus?

Den låga knuttimrade 200-åriga sjöboden med gråraggigt tungt trä.

Och det moderna mässingslåset har klickat igen om alltsammans, lyser som ringen i nosen på en gammal tjur

som vägrar att resa sig.

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann

(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)

det påminner om något . . . jag var där . . . vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag

där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.

Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk

är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna uppresta och hoprasade.—

Rucklet lyser

av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind

hit ut till sina öden.