ÖVERGÅNGSSTÄLLET

Isblåst mot ögonen och solarna dansar

i tårarnas kaleidoskop när jag korsar

gatan som följt mig så länge, gatan

där grönlandssommaren lyser ur pölarna.

Omkring mig svärmar gatans hela kraft

som ingenting minns och ingenting vill.

I marken djupt under trafiken väntar

den ofödda skogen stilla i tusen år.

Jag får den idén att gatan ser mig.

Dess blick är så skum att solen själv

blir ett grått nystan i en svart rymd.

Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.