GALLERIET
Jag låg över på ett motell vid E3.
I mitt rum där fanns en lukt som jag känt förut
bland de asiatiska samlingarna på ett museum:
masker tibetanska japanska mot en ljus vägg.
Men det är inte masker nu utan ansikten
som tränger fram genom glömskans vita vägg
för att andas, för att fråga om något.
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.
Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
De tränger fram genom glömskans övermålning
den vita väggen
de försvinner och återkommer.
Här finns en sorg som inte kallar sig så.
Välkommen till de autentiska gallerierna!
Välkommen till de autentiska galärerna!
De autentiska gallren!
Karatepojken som slog en människa lam
drömmer fortfarande om snabba vinster.
Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne.
Herr X vågar inte lämna sin våning.
Ett mörkt staket av mångtydiga människor
står mellan honom
och den ständigt bortrullande horisonten.
Hon som en gång flydde från Karelen
hon som kunde skratta . . .
nu visar hon sig
men stum, försenad, en staty från Sumer.
Som när jag var tio år och kom sent hem.
I trappuppgången slocknade lamporna
men hissen där jag stod lyste, och hissen steg
som en dykarklocka genom svarta djup
våning för våning medan inbillade ansikten
tryckte sig mot gallret . . .
Men det är inte inbillade ansikten nu utan verkliga.
Jag ligger utsträckt som en tvärgata.
Många stiger fram ur den vita dimman.
Vi rörde vid varann en gång, verkligen!
En lång ljus korridor som luktar karbol.
Rullstolen. Tonårsflickan
som lär sig tala efter bilkraschen.
Han som försökte ropa under vattnet
och världens kalla massa trängde in
genom näsa och mun.
Röster i mikrofonen sa: Fart är makt
fart är makt!
Spela spelet, the show must go on!
I karriären rör vi oss stelt steg för steg
som i ett no-spel
med masker, skrikande sång: Jag, det är Jag!
Den som slogs ut
representerades av en hoprullad filt.
En konstnär sa: Förr var jag en planet
med en egen tät atmosfär.
Strålarna utifrån bröts där till regnbågar.
Ständiga åskväder rasade inom, inom.
Nu är jag slocknad och torr och öppen.
Jag saknar numera barnslig energi.
Jag har en het sida och en kall sida.
Inga regnbågar.
Jag låg över i det lyhörda huset.
Många vill komma in där genom väggarna
men de flesta tar sig inte ända fram:
de överröstas av glömskans vita brus.
Anonym sång drunknar i väggarna.
Försynta knackningar som inte vill höras
utdragna suckar
mina gamla repliker som kryper hemlösa.
Hör samhällets mekaniska självförebråelser
stora fläktens röst
som den konstgjorda blåsten i gruvgångarna
sexhundra meter nere.
Våra ögon står vidöppna under bandagen.
Om jag åtminstone kunde få dem att känna
att den här skälvningen under oss
betyder att vi är på en bro . . .
Ofta måste jag stå alldeles orörlig.
Jag är knivkastarens partner på cirkus!
Frågor jag slängt ifrån mig i raseri
kommer vinande tillbaka
träffar inte men naglar fast min kontur
i grova drag
sitter kvar när jag har gått från platsen.
Ofta måste jag tiga. Frivilligt!
Därför att “sista ordet” sägs gång på gång.
Därför att goddag och adjö . . .
Därför att den dag som idag är . . .
Därför att marginalerna stiger till sist
över sina bräddar
och översvämmar texten.
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringarna genom glömskan.
De andas försvinner kämpar sig tillbaka
de ser förbi mig
de vill alla fram till rättvisans ikon.
Det hander men sällan
att en av oss verkligen ser den andre:
ett ögonblick visar sig en människa
som på ett fotografi men klarare
och i bakgrunden
någonting som är större än hans skugga.
Han står i helfigur framför ett berg.
Det är mera ett snigelskal än ett berg.
Det är mera ett hus än ett snigelskal.
Det är inte ett hus men har många rum.
Det är otydligt men överväldigande.
Han växer fram ur det, och det ur honom.
Det är hans liv, det är hans labyrint.