DEN BORTGLÖMDE KAPTENEN

Vi har många skuggor. Jag var på väg hem

i septembernatten då Y

klev upp ur sin grav efter fyrti år

och gjorde mig sällskap.

Först var han alldeles tom, bara ett namn

men hans tankar sam

fortare än tiden rann

och hann upp oss.

Jag satte hans ögon till mina ögon

och såg krigets hav.

Den sista båten han förde

växte fram under oss.

Framför och bakom kröp atlantkonvojens fartyg

de som skulle överleva

och de som fått Märket

(osynligt för alla)

medan sömnlösa dygn avlöste varann

men aldrig honom—

flytvästen satt under oljerocken.

Han kom aldrig hem.

Det var en invärtes gråt som förblödde honom

på ett sjukhus i Cardiff.

Han fick äntligen lägga sig ner

och förvandlas till horisont.

Adjö elvaknopskonvojer! Adjö 1940!

Här slutar världshistorien.

Bombplanen blev hängande.

Ljunghedarna blommade.

Ett foto från början av seklet visar en strand.

Där står sex uppklädda pojkar.

De har segelbåtar i famnen.

Vilka allvarliga miner!

Båtarna som blev livet och döden för några av dem.

Och att skriva om de döda

är också en lek, som blir tung

av det som ska komma.