INOMHUSET ÄR OÄNDLIGT

Det är våren 1827. Beethoven

hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.

Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm

simmande palats och ruckel.

Vedträna i den kungliga brasan

rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis

men stadens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor

färdas om natten över Norrbro.

Kullerstenarna får dem att vackla

mamseller lodare fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten

med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende

med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj

och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer till öar långt ute.

Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.

Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.

Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott

invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende

och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.

Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas

månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves

mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet

“Befria mig! Befria dig själv!”

All ytans handling vänder sig inåt.

Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna

hakar sig fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in

i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten

som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick

medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus

där bara varannan pelare håller.

Vita byggnader i krematoriestil

där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa

och omärkligt förvandlas till avgrund.