VERMEER

Ingen skyddad värld . . . Strax bakom väggen börjar larmet

börjar värdshuset

med skratt och kvirr, tandrader tårar klockornas dån

och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste darra för.

Den stora explosionen och räddningens försenade tramp

båtarna som kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i fickan på fel man

krav som staplas på krav

gapande röda blomkalkar som svettas föraningar om krig.

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén

in i sekunden som får leva i århundraden.

Tavlor som kallar sig “Musiklektionen”

eller “Kvinna i blått som läser ett brev”—

hon är åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.

På väggen bakom hänger en skrynklig karta över Terra Incognita.

Andas lugnt . . . En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.

Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet

och tvärstannade

som om de aldrig varit annat än stillhet.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.

Det är trycket från andra sidan väggen.

Det får varje faktum att sväva

och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar . . .

Och väggen är en del av dig själv—

man vet det eller vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

“Jag är inte tom, jag är öppen.”