GULDSTEKEL
Kopparormen den fotlösa ödlan rinner längsmed förstutrappan
stilla och majestätisk som en anaconda, bara storleken skiljer.
Himlen är täckt av moln men solen pressar sig igenom. Sådan är dagen.
I morse drev min kära bort de onda andarna.
Som när man slår upp dörren till ett mörkt magasin i södern
och ljuset väller in
och kackerlackorna pilar snabbt snabbt ut i hörnen och uppför väggarna
och är borta—man både såg och inte såg dem—
så fick hennes nakenhet demonerna att fly.
Som om de aldrig funnits.
Men de kommer tillbaka.
Med tusen händer som felkopplar nervernas gammalmodiga telefonväxel.
Det är femte juli. Lupinerna sträcker på sig som om de ville se havet.
Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten.
Som om de oförsonliga patriarkernas ansikten inte fanns
och felstavningen i sten av Guds namn.
Jag såg en bokstavstrogen tv-predikant som samlat in massor med pengar.
Men han var svag nu och måste stödjas av en bodyguard
som var en välskräddad ung man med ett leende stramande som en munkavle.
Ett leende som kvävde ett skri.
Skriet från ett barn som lämnas kvar i en säng på sjukhuset när föräldrarna går.
Det gudomliga snuddar vid en människa och tänder en låga
men viker sedan tillbaka.
Varför?
Lågan drar till sig skuggorna, de flyger knastrande in och förenas med lågan
som stiger och svartnar. Och röken breder ut sig svart och strypande.
Till sist bara den svarta röken, till sist bara den fromma bödeln.
Den fromma bödeln lutar sig fram
över torget och folkmassan som bildar en knottrig spegel
där han kan se sig själv.
Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket “till hundra procent!”
De som kan inte vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade—
gå förbi dem!
Det är femte juli. Himlen är täckt av moln men solen pressar sig igenom.
Kopparormen rinner längsmed förstutrappan stilla och majestätisk som en anaconda.
Kopparormen som om det inte fanns ämbetsverk.
Guldstekeln som om det inte fanns idoldyrkan.
Lupinerna som om det inte fanns “hundra procent.”
Jag känner djupet där man är både fånge och härskare, som Persefone.
Ofta låg jag i det stela gräset där nere
och såg jorden välva sig över mig.
Jordevalvet.
Ofta, det var halva livet.
Men idag har min blick lämnat mig.
Min blindhet har gett sig av.
Den mörka fladdermusen har lämnat ansiktet och saxar omkring i sommarens ljusa rymd.