Nina tittade på bunten av anmälningar framför sig. Även om allt loggades digitalt kändes det bättre att anteckna manuellt när hon hade ett brottsoffer framför sig. Att sätta upp en dator mellan sig och den som redan drabbats av olycka var som att resa murar redan från början, och hon försökte undvika det.
En misshandel av en berusad tonårskille, en smitningsolycka där en taxi kört på ett äldre par, ett rån i en taxi, mer misshandel, ett misstänkt sexuellt utnyttjande, ytterligare fall av misshandel av berusade tonåringar, fyra bilstölder och en lång rad andra mer eller mindre deprimerande småbrott.
Och fallet Sara Leijon. Nina var rädd att hon redan efter några år som polis blivit avtrubbad. Det var alltmer sällan hon engagerade sig känslomässigt i enskilda brott, men Sara Leijon var ett undantag. Nina hade svårt att få henne ur tankarna. Det som satt kvar mest var den sista frågan, hur många våldtäkter hade det kommit in?
Kanske ville flickan vara en i mängden, kanske ville hon veta om hon var den enda som hamnat i just den situationen på Lucianatten.
Efter att ha befunnit sig på stationen i nästan två dygn stapplade hon till slut ut på gatan och in i en taxi. I hissen på väg upp till Alex tittade hon på sin spegelbild och det hon såg var inte upplyftande. Tröttheten trängde ut genom porerna. Hon hoppades att Alex inte skulle bli alldeles avskräckt av hennes utmattade uppenbarelse. Just som hon tryckte på ringklockan såg hon att hon hade kaffe på blusen.
”Hoppsan, och då har jag ändå inte ens frågat nåt”, sa han med ett leende när han öppnade.
Nina kände hur hon sjönk ihop med axlarna. Hon pekade på fläcken och suckade.
Han gav henne en lätt kyss på munnen och släppte in henne. Han luktade svagt av whisky.
I vardagsrummet sjönk hon ner i en soffa och kände att hon helst av allt ville somna omedelbart. Alex satte ett glas rött vin i hennes hand.
”Precis vad jag behöver, tack.”
”Har du ätit?” sa han.
Nina skakade på huvudet. ”Kaffe och smörgåsar.” Hon sneglade på klockan. Halv tio. Hon hade jobbat i trettiotvå timmar utan en riktig paus.
Han gjorde en gest mot köket. ”Om du vill kan jag fixa nåt.”
”Nej, det är bra. Jag kommer att somna med mat i munnen. Vad har du gjort idag?” Hon tänkte efter. ”Och igår?”
Alex slog sig ner i soffan intill henne. Han strök bort en lock som fallit ner i hennes ansikte. ”Berätta om din dag i stället.”
Nina började berätta. Inom någon minut var hon tillbaka i fallet Sara Leijon. ”Kan du begripa, fyra as gav sig på en flicka. Eller ung kvinna som det står i rapporten.”
Hon såg hur Alex käkar slöt sig.
”De skadade henne. Hon var skadad i underlivet, blåslagen, förnedrad. Fattar du? Förutom att de våldtog henne, var de tvungna att misshandla henne. Vad är det för svin egentligen?”
Alex sa ingenting. Han hade ställt ifrån sig kaffekoppen och knäppte händerna framför sig. Han tittade inte på henne.
”Jag menar”, sa Nina, ”att våldta en kvinna måste vara bland det vidrigaste en man kan göra. Och de här var fyra stycken. Och minst två av dem ville på något sätt förnedra henne ytterligare. De var inte nöjda med att ha tagit henne med våld, de var även tvungna att försöka strypa henne. Slå henne. Köra upp saker i henne.”
Hon såg på sina händer. Ilskan hade återvänt på bara ett ögonblick. Hon som brukade hålla huvudet kallt. Men fallet Sara Leijon gjorde henne förbannad. Hon vände sig mot Alex.
”Är det inte för jävligt?”
Han drog efter luft länge, släppte ut den. Dämpat sa han: ”Jo, det är det. Verkligen. Fruktansvärt. Hur gammal är hon?”
”Tjugoett. En kvinna, egentligen. Men hon såg så liten och … skör ut. Det syntes hur ont hon hade överallt. Hon kunde inte röra sig ordentligt. Som tur var fanns ju Johanna från BOJ där.”
”BOJ?”
”Brottsofferjouren. Jag var själv aktiv där för några år sedan. Innan jag började på Polishögskolan.”
Alex nickade sakta. ”Det vet jag att du har berättat.”
”Jag menar, fyra män. Fy fan.”
”Vad hände mer då?
”Och det första hon råkar ut för är idioten Korell. Den jävla idioten.”
”Var det han som var med ute i Norrtälje förra året?”
Hon nickade. De hade försökt gömma undan en hotad familj ute i en sommarstuga. En prickskytt hade lyckats skjuta mannen i familjen, och Korell hade snabbt fått undan kvinnan. Förmodligen räddat hennes liv. Men det spelade ingen roll, Nina gillade honom ändå inte.
”Vilka andra fall kom in?”
Nina vände sig mot honom. ”Blir du inte upprörd?”
Alex slog ut med handen. ”Jovisst. Det är hemskt.”
Något i hans tonfall provocerade henne. ”Hur kan du vara så kall?”
I samma ögonblick orden slank ur henne visste hon att det var fel. Det var orättvist, och hon kunde se i hans ansikte att han tyckte just det. Han slog ner blicken. Hon hävde sig upp i soffan.
Alex sa: ”Kall? På vilket sätt är jag kall?”
Om han åtminstone höjt rösten. Ibland blev hon galen på att han inte gick att rubba. Det gick inte att starta ett gräl med honom eftersom han envisades med att resonera sig ur varje given situation. Även de gånger de haft allvarliga konflikter hade han behållit sitt lugn och radat upp logiska argument. Det gjorde henne vansinnig. Själv behövde hon skrika ibland, och det hade hänt att hon gjort just det. Skrikit för full hals åt honom. Men han reagerade inte som andra människor. Han bara väntade ut henne.
”Jag var inte där”, sa han stilla, ”det är svårt för mig att sätta mig in i hur det var med den här tjejen.”
”Just det”, sa Nina tjurigt och ställde ifrån sig glaset. ”Du var inte där. Du såg inte hennes ögon.” Hon reste sig upp, fullt medveten om att hon var orättvis. Men trettiotvå timmar var trettiotvå timmar.
Hon gick till badrummet och låste in sig.