Vänd till Nilson sa Wiklund plötsligt: ”Det verkar inte som om vi kommer någon vart. Vi kan kanske lämna det här spåret och gå vidare? Jag vill be advokaten att hålla sig fokuserad. Och att inte tillfoga onödig skada.”
Nilson ryckte på axlarna. Han plockade ihop sina papper och lade dem i en liten prydlig hög framför sig. Sara krävde att få gå på toaletten. Wiklund beordrade ytterligare en paus – vilken i ordningen började bli svårt att hålla räkningen på.
Alex lade en hand på hennes arm och klappade henne försiktigt.
”Det kommer att gå bra. Du sköter dig utmärkt. Bara vägra ifall det blir för svårt. Kom ihåg att du är tuffare än dem. Stå på dig, tappa inte humöret, men håll ut. Det är bara Hanssons advokat kvar nu. Håll ut en liten stund till, jag lovar att det kommer att gå bättre.” Men han visste att ingenting skulle gå lättare. Ville försvaret dra ut på det skulle de göra det. Och det fanns ingenting han kunde göra för att förhindra det.
Sara gick ut. Hon tänkte ta god tid på sig.
När Alex vände sig mot åhörarna föll blicken på Tom Leijon som satt med fötterna brett isär. Händerna var hopslagna framför munnen och blicken fixerad på en fast punkt i rättssalen. Även Tom såg ut att ha sovit illa, och för ett ögonblick trodde Alex helt enkelt att han satt och drömde. Så insåg Alex att Tom inte blinkade; en liten men ändå tydlig rynka fanns mellan ögonen. När han följde Toms blick insåg han vad Tom stirrade på.
Alex kände den där obestämda oron söka sig upp inom honom.
Ramén hade vid flera tillfällen sneglat mot bänkraderna där det mest rutinerade tidningsfolket satt, någonting han i vanliga fall aldrig skulle göra. Började han tänka på vad de skulle skriva i tidningarna och säga i sina TV-rapporter skulle han inte kunna koncentrera sig.
Men nu började han tvivla på sitt eget omdöme. Hade rättegången passerat anständighetens gräns? När Wiklund inte tillrättavisade Helen Slättås påstående att Sara klädde sig som en hora – var inte det ett slutligt bevis på att de sjunkit genom någon sorts lägsta nivå? Han upplevde det som ett kvitto på att systemet höll på att braka samman fullständigt.
En kvinna från SVT:s nyhetsredaktion torkade sig i ögonvrån vid ett av Saras sammanbrott. När Sara skrek att inte heller hon var anklagad för någonting vred en man olustigt på sig och korsade både armarna och benen.
Det som oroade honom mest – förutom Saras mentala tillstånd – var hennes bror. När Ramén mötte Toms blick såg han ingenting särskilt, förutom det som var uppenbart: han flackade aldrig med ögonen. Han mötte andras blickar så stadigt som om han inte hade behov av att ens blinka. Det fanns någonting obevekligt i de där ögonen. Någonting sa Ramén att det vore klokt att hålla sig väl med Tom Leijon.
Och på natten när han låg i sängen med armen instucken under kudden och lyssnade på sin frus andetag skulle Ramén tänka på Tom och inte på Sara, och det skulle få honom att skämmas på ett svårdefinierbart sätt.
Han hade ett eget paradigm i livet. Om rädslan för att misslyckas blir starkare än viljan att lyckas är man illa ute. När Ramén nu vände blicken mot Wiklund på nytt, såg han hur denne prydligt placerade sina papper på bordet framför sig, hur han lade upp en penna i en perfekt linje. Innan han sjönk ner i stolen drog han lätt i byxbenen och när han väl satt ner justerade han slipsen trots att den redan hängde i en korrekt, nittiogradig vinkel.
När han säger att det är nog så är det nog.
Vad skulle hända om jag protesterade mot ytterligare påhopp? tänkte Ramén. Skulle jag få rätten med mig? Eller borde jag gå på de anklagade lika hårt som deras advokater går på Sara?
Vad var rätt sak att göra? Vad?
Wiklund slog lätt med klubban i bordet. Efter några minuters juridisk formalia var det dags för Sonny Hanssons advokat Stefan Klingspor att fråga ut Sara om kvällen. Han skrev som en vansinnig i sina papper. Antingen förstod inte den unge advokaten att han uppfattades som illa förberedd, eller så var han en kreativ sort som precis fått ett lysande infall. Oavsett vilket irriterade det Wiklund.
”Vill advokaten vara så vänlig att börja? Tiden går.”
”Självklart. Jag skulle vilja fråga dig, Sara, om du kan berätta en gång till om den där kvällen. Jag har några frågor efter det.”
Sara drog efter andan, och det gjorde flera av åhörarna också. Ramén hoppades innerligt att hon kunde hålla sin tunga i styr.
Hon blinkade bort tårarna i ögonen. De skulle inte knäcka henne. Aldrig i livet att hon tänkte gråta inför alla dessa människor igen. Det fanns ingen som kunde rädda henne undan förödmjukelsen, hon var ensam i den här striden. Till slut hade hon blivit tvungen att acceptera läget.
”Jag har svårt att se vitsen med det, men visst kan jag dra det – igen.”
”Ett ögonblick”, sa Wiklund.
Alla vände sig mot honom. Sara hann tänka att han nu inte tänkte låta henne prata alls.
”Målsäganden har redan berättat om själva händelsen. I detalj. Det finns ingen anledning att gå igenom det ännu en gång.”
”Herr domare”, sa Klingspor som inte var lika rutinerad som Slättås, ” jag har ett antal frågor baserade på hennes vittnesmål.”
”Du får använda dina anteckningar. Sluta chikanera vittnet.”
Klingspor och Sara tittade på varandra. Båda var en aning överraskade.
Klingspor harklade sig: ”Om jag förstått saken rätt var det Jisander som var den drivande under allt detta?”
”Ja.”
”På vilket sätt drev han på de andra?”
Sara suckade. ”Vadå vilket sätt?”
”Ja, alltså: hur gjorde han när han drev på de andra? Vad sa han, hur uttryckte han sig, vad gjorde han?” Slättås vred sig mot sin osnutna kollega – som just brutit den oheliga alliansen de fyra advokaterna ingått.
Sara såg på Ramén under några sekunder. Därefter vände hon huvudet mot åskådarplatserna, och Ramén förstod att hon tittade på sin bror. När hon vände tillbaka huvudet mot honom viskade hon:
”Måste jag svara på det?”
”Detta kan vara relevant”, sa han tankfullt. ”Ta chansen.”
Alex sa: ”Bara om det känns bra. Annars ber du honom…” Han gjorde en gest med handen.
Sara harklade sig och vände sig till Klingspor. ”När han själv var klar med mig instruerade han de andra vad de skulle göra med mig. Mot mig.”
”Jag förstår”, sa Klingspor. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde. ”Exakt vad sa han?”
”Förstår du eller förstår du inte?” sa Sara. ”Om du förstår behöver jag väl inte citera honom?”
”Det skulle underlätta om du kunde berätta precis vilka ord han använde.”
Sara kände hur någonting började bubbla fram igen, och hon var inte säker på att det bara var stridslystnad.
Förlora inte humöret.
”Varför tar du inte och frågar honom själv?”
”Det ska jag göra senare. Tack för tipset. Nu frågar jag dig.”
”Du vill veta den exakta ordalydelsen? Vad han faktiskt sa när de våldtog mig?”
”Ja.”
Sara drog efter andan och såg bort mot advokaten. ”Han sa att de skulle knulla mig tills jag skrek av smärta. Han sa att de skulle köra upp dem i mig så hårt att jag tappade andan. Han sa att de skulle kväva mig med sina, med sina ... Han sa åt dem att hålla för min näsa när… när de tog mig i munnen…” Hon stannade till, men sjönk inte ihop. ”Han sa… att de skulle sätta på mig så att jag aldrig skulle vilja bli påsatt igen.”
Hon vände sig mot Jisander. ”Han sa att de skulle använda sina kukar som vapen; att de skulle göra mig så illa som de bara kunde. Han sa att jag var en hora, en slyna, ett luder som knullade vem som helst, och att de skulle bota mig från det. Han sa att de skulle fylla min, min… med sitt gift. Han sa att han själv när de andra var klara skulle avsluta behandlingen med att spräcka sönder mig i baken så att jag aldrig mer skulle kunna skita normalt. Jisander sa att om de slutade skulle han sprida ut att de var impotenta bögar. Han sa…”
Sara sjönk ihop i stolen. Hennes kropp skakade. Alex lade armen runt hennes axlar, men hon kastade av sig den med ett ilsket tjut. Han insåg att hon inte alls grät.
Hon var rasande. Hon andades häftigt och vände upp hakan.
Klingspor svalde och trummade med fingrarna på bordet. Efter ett uppehåll som kunde ha varat tio sekunder lika väl som två minuter sa han lågt:
”Jag tror det räcker så.”
Alex förstod exakt vad Klingspor gjort. Han hade flyttat fokus från Hansson och lyfte istället fram Jisander som den stora skurken. Och vad vann han på att svartmåla Jisander? Rätten skulle kanske döma till Hanssons fördel. Egentligen var det logiskt. Enda problemet var att Klingspor använt Sara som vapen och därigenom fört henne farligt nära sammanbrottets gräns.
Alex betraktade åklagaren som lade sina papper tillrätta. Han lade åter en arm runt Sara och den här gången fick den ligga kvar.