Det tycktes inte spela någon roll vad Alex än gjorde. Hur mycket han än stöttade och peppade Sara fanns det alltid nya möjligheter för advokaterna att dra ner henne i elände på nytt. På ett plan var deras uppfinningsrikedom faktiskt imponerande, men han var djupt beklämd över deras människosyn. Hur kunde de här personerna se sig själva i spegeln?
Wiklund hade kanske äntligen fått nog. Kanske hade hans personliga maktbegär till slut övertrumfats av hans känsla för rätt och fel. Och visst hade Sara rätat på sig mot slutet, men det var bräckligt.
Alex vände sig mot Sara, mötte hennes blick så stadigt han kunde.
Konsekvensens makt, mimade han. Låt dem inte dra ner dig.
Det måste ta slut någon gång.
Hon sköt tillbaka stolen. Innan någon hunnit reagera hade hon ställt sig upp. Hon hade inte stått upp tidigare och ett svagt sus gick genom salen. Sara betraktade bordsskivan under ett par ögonblick, därefter höjde hon huvudet och fixerade Göran Wiklund, ordförande i tingsrätten, med blicken.
”Herr ordförande”, sa hon med låg men stadig röst. ”Har du blivit våldtagen någon gång?”
Under de år Wiklund hade arbetat i en domstol hade en målsägande sällan tilltalat en domare direkt. Wiklund tog av sig sina glasögon, stack in den ena skalmen mellan tänderna.
”Detta är knappast det sätt du vill avsluta den här huvudförhandlingen på”, började han innan Sara satte upp handen i luften.
Tröttheten sken igenom den karska fasaden. ”Svara på min fråga. Har du blivit våldtagen någon gång?”
Wiklund försökte sig på ett leende. Han såg sig omkring bland sina grå kollegor uppe på podiet, hans bundsförvanter. Vad var det som hände? Detta hade verkligen ingen av dem varit med om tidigare.
Protokollförarens ansikte hade fått en road glimt; kanske såg hon fram emot vad Sara skulle ha att säga. De båda äldre herrarna och de båda grå damerna var plötsligt väldigt upptagna av sina anteckningar. När Wiklund inte hittade något stöd sa han:
”Det är kanske lika bra att vi tar en paus.” Han slog klubban i bordet. ”Tjugo minuter.”
Ingen rörde sig.
Wiklund slog ut med armarna som för att fråga: Vad är det med er? Begriper ni inte att ni ska ta paus?
”Ja eller nej?” envisades Sara. Hon visste inte att hon bröt mot en av de mest grundläggande reglerna, nämligen den att åtala ordföranden direkt utan att bli tillfrågad. Dessutom efter att han beordrat paus.
”Herr ordförande”, sa Sara och kände sig just nu oerhört konsekvent. Rösten stegrades för varje ord. ”Du har inte svarat på min fråga? Betyder det att du har någonting att dölja? Finns det någonting här som du inte berättat om?”
”Hör nu – ”
”Är din objektivitet någonting vi kanske borde ifrågasätta? Ja eller nej?”
Wiklund såg ut över raderna av åskådare. Han öppnade munnen men stängde den snabbt igen, hittade sin ordförandeklubba, drämde den hårt i bordet.
Ekot rullade genom den knäpptysta rättssalen.
”Ja eller nej?” Sara gungade till en aning, och Ramén reste sig halvvägs ur stolen. Hon gjorde en avvärjande gest och återfick balansen.
Alex stönade inom sig. Varför nu? De hade ju vunnit massor av mark de senaste timmarna? Nu var hon på väg mot stupet utan att bromsarna tog.
Han förstod att hon försökte återupprätta någonting av sin heder. Men det var ett farligt försök. Hon riskerade att förstöra mer än hon vann.
Hans uppdrag var huvudsakligen att se till att Sara inte knäcktes, och i andra hand att hon skulle vinna målet. Frågan var om det skulle gå att kombinera. Och om detta var det bästa sättet. Avbröt han henne nu skulle han hamna på samma rad som Ramén, och hon skulle inte lita på honom heller.
Alex insåg att Sara skrattade. Hade det till slut hänt? Hade de knuffat henne över gränsen?
Rösten bar knappt när Sara sa: ”Tills du svarar kommer jag att utgå från att du verkligen blivit våldtagen. Jag menar nu att detta hände för att du råkade ha en sån där slimmad skjorta på dig, en sån där som gör att bögar inte kan hålla fingrarna i styr. Jag undrar om ni tyckte om det, herr ordförande?”
”Detta är oerhört!” dundrade Wiklund. ”Jag har aldrig varit med om något liknande!”
Ett fnissande hördes från någon på andra raden. Snart skrattade flera av journalisterna ogenerat.
Ramén fann att även han skrattade. Stressen, pressen, den fullkomligt absurda situationen gjorde att någon slags säkerhetslina inom honom lossnade. Rent intellektuellt begrep han ju att han skulle drabbas svårt av Wiklunds vrede efteråt, men just nu kom han inte på vad han skulle säga för att hindra sin klient.
Wiklund var röd i ansiktet och pratade mellan sammanbitna tänder. ”Det här är ett synnerligen olämpligt agerande.”
”Känns det inte bra?” sa Sara. Hennes röst vibrerade av tillbakahållen vrede. ”Önskar du att detta inte hände? Önskar du just nu att du aldrig fått frågan? Vill du hänvisa till paragraf fyra? Eller ska vi fortsätta att torka oss i röven med den?”
Wiklund öppnade munnen på nytt.
Sara satte sig ner i stolen. Axlarna sjönk ihop. Det värkte i hela kroppen. Hon vände sig mot Alex. ”Vi skiter i det här. Kör hem mig.”
Som i trans reste Ramén sig upp. Vad som än hände i framtiden skulle han knappast vara med om något liknande igen. Han var på samma gång förfärad och stolt över sin klients kraftfulla agerande. Var fick hon styrkan ifrån?
”Bravo”, viskade han i mungipan till Sara. ”Vi får hoppas att hela rättegången kanske inte ogiltigförklaras nu”, tänkte han högt.
Sara stirrade på honom utan att säga ett ord.
Ett högljutt oväsen bröt loss i salen. Hetsiga röster steg mot taket. Alex ställde sig bakom Sara och skulle precis lotsa henne ut från den havererade rättegången, när han fick syn på Helen Slättås som satt med handflatorna platt mot bordet. Hennes ögon var uppspärrade, munnen ett smalt streck.
Längst bak satt Tom Leijon med en knytnäve mot munnen. Hans ansikte var förbryllat, koncentrerat. Han hade just fått en viktig insikt.
Tom hade egentligen aldrig trott att Sara skulle kunna få upprättelse. Systemet var inte gjort för såna som henne. Nina Mander hade haft rätt hela tiden. Saras bakgrund skulle få henne på fall.
Hjärtat bultade innanför skjortbröstet. Det var som om fjällen föll från hans ögon; plötsligt insåg han att han tänkt fel hela tiden.
Någon drog i hans arm. Han slog upp ögonen och grep instinktivt tag i handen som tog i honom. En kvinna skrek till när han bröt upp hennes hand mot taket. Tom flämtade till. Kvinnans ögon var stora, han hade skrämt henne rejält.
”Vad vill du?” väste han.
Kvinnan svalde, grimaserade av smärta. Tom fick syn på blocket i kvinnans andra hand.
”Du är brodern, eller hur?” sa hon mellan tänderna. Han släppte, nästan kastade ifrån sig, kvinnans hand. Han stirrade på henne. ”Vad vill du?”
”Jag undrar…” hon svalde, gjorde allt för att inte vika undan för hans blick, ”vad du har att säga om rättegången?”
Tom slöt ögonen under tre sekunder. Sedan öppnade han dem igen. ”Du vill veta vad jag tyckte om rättegången?” Han skrattade till. ”Tror du att det jag tycker om den här skiten är något du kan trycka i din tidning?” Han spottade fram orden.
Kvinnan backade undan medan hon masserade sin hand. Tom såg på sina händer. Han insåg att han var tvungen att löpa linan ut.