Rättssalen tömdes långsamt på åhörare. Alex följde Sara ut. Vad som skulle hända under kvällen visste hon inte. Tanken på att vara ensam i lägenheten kändes outhärdlig.
Visst kände hon att det fanns möjligheter att vinna. Sara kunde inte föreställa sig annat än att rätten med den förbannade sadisten Wiklund i spetsen var tvungna att ta sitt förnuft till fånga.
Och hon hade stått emot. Det hade kostat på, men hon hade stått emot.
§
Nina dök upp i korridoren precis som Alex försökte prata med Sara.
”Är inte du i Eskilstuna?” sa han.
”Inget napp än. Jag körde därifrån för en timme sen.”
”Det var snabbt.”
Vänd mot Sara sa Nina: ”Jag är övertygad om att rätten kommer att se till fakta i slutändan.”
Sara nickade vagt men sa ingenting.
”Både jag och Alex och en hel massa andra människor tror på dig. Det vet du, eller hur?”
Sara suckade. ”Jo. Det gör jag väl.”
Alex harklade sig. ”Jag förklarade just för Sara att hon har precis den rätta inställningen för att klara av det här.”
”Jag har varit polis ett antal år”, sa Nina, ”och jag har aldrig mött en tjej i din situation med den inre styrka du besitter. Jag vet att du kommer att klara av det.”
De lirkade, peppade och försökte på alla sätt. Men Saras ork var slut. Tröttheten trotsade all beskrivning. Kroppen krävde vila; bara att sitta upp en hel dag var förödande för läkningsprocessen. Varenda muskel skrek i protest. Som vanligt malde tankarna. Det gick inte att koppla bort. Om hon bara kunde tömma huvudet på detta ständiga brus. Hon behövde någonting som kunde få henne att slappna av.
Fientligheten som strömmat mot henne från våldtäktsmännen och deras försvarare var ofattbar. Men inte bara det – hon verkligen kände att vissa människor i salen hatade henne. Det fick hennes inre att vilja brista.
Sveket, domen från den hon trott var hennes bästa kompis. Deras relation kunde aldrig räddas. Det var slut. Mari, som hon delat allting med sedan de var små. Var fanns alla andra? Hennes telefon var fortfarande lika död, Facebook nertyngt av hatiska omdömen. Skulle det vara så här för evigt?
Varför hade de gått ut den där kvällen? Varför hade Sara krävt att Mari skulle följa med?
Tänk om de i stället stannat hemma?
Tänk om hon inte klätt sig som hon gjort. Om hon inte sagt de saker hon sagt. Tänk om hon hållit sig nykter?
Om hon inte tagit på Ali i taxin.
Om inte…
Vissa tankar var alltför svarta för att släppas fram.
§
Under tystnad körde Nina och Alex hem Sara. De följde Sara upp i lägenheten.
”Jag tar ett sömnpiller”, sa Sara. ”Två.”
Alex nickade. Han skulle själv inte ha något emot att bedöva sig en aning. Han hade lärt sig saker om det svenska rättssystemet, och vissa delar av det han upplevt gav honom en sur smak i munnen.
”Är du okej?” frågade Nina.
Sara nickade först. Sedan skakade hon på huvudet.
Nina mötte Alex blick. Han kunde inte tolka den. Borde de verkligen lämna henne ensam? Han var tvungen att jobba, hade en flygbiljett till Tyskland. Ett sedan länge inplanerat förhandlingsmöte. Flighten lyfte om bara några timmar, och han hade inte packat än.
Han tog Nina lite åt sidan, lämnade Sara sittande på sin säng med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
”Vi kan inte lämna henne så här.”
Nina drog händerna genom håret och suckade. ”Jag vet. Vad fasen ska vi göra? Jag har en miljon saker att göra.” Som att äta middag på Grill, till exempel. Med en åklagare.
Alex sa: ”Jag ska vara i Tyskland i morgon bitti. Planet går klockan åtta i kväll.” Han tittade på klockan. Nästan fem. Det var inte mycket tid att vinka på.
”Ska jag ta med henne till stationen?”
”Titta på henne. Hon är fullständigt utmattad. Det där sista utbrottet gjorde slut på den sista energin. Hon orkar inte ta sig härifrån.”
”Okej. Någon måste vara med henne här.”
”Hennes bror?”
”Den?” Nina fnös dämpat för att inte Sara skulle höra. ”Litar du på honom?”
”Jamen vem, då? Finns det ingen rutin för sånt här? Kan inte du stanna?”
Nina tittade mot sovrumsdörren, ställde sig med ryggen mot den. ”Johanna från BOJ.”
Alex knep ihop ögonen några sekunder. ”Skulle hon komma? Efter det Ramén gjorde? Och efter att jag klev in i stället för henne?”
”Varför skulle hon inte göra det?”
”Eftersom hon blev ersatt i någonting hon tror på. Hon blev utkonkurrerad av någon som inte har samma kall som hon. Hon är sårad, kränkt och långsint. Dessutom gillar hon inte mig.”
Nina sa: ”Om hon vill hjälpa till borde hon väl kunna se bortom sina egna behov.”
”Logiskt sett, ja. Men hon är grön, och bland annat därför reagerar hon känslomässigt snarare än rationellt. Hon kommer fortfarande att vara stött.”
”Jag provar att ringa henne. Åk du till flyget. Jag hör av mig i kväll.”
De lämnade lägenheten med en konstig tyngd mellan sig.
När Nina och Alex stängt ytterdörren lyssnade Sara under några minuter, lägenheten var tom, precis som den varit de senaste månaderna. Inte ett ljud hördes. Hon hade hört allt Alex och Nina sagt. Vad de inte förstått var att även om någon stannat skulle Sara ändå vara ensam. Nacken värkte eftersom hon spänt sig hela dagen. Och hur skulle hon kunna låta bli? Allting höll ju på att gå åt helvete. Som Ramén sagt: hon hade kanske förstört allting med sitt humör.
Allt slit, all smärta. Förgäves.
Sara tog fram vinflaskan ur skafferiet. Mekaniskt hällde hon upp ett glas och drack.
Den logiska delen av hennes medvetande såg att hon vunnit lite mark mot slutet. Någonting hade faktiskt gått hennes väg. Men även om våldtäktssvinen blev fällda kunde hon bara förlora. Hur hade hon på fullt allvar kunnat tro att hon skulle kunna gå omärkt ur det här? De skulle knappast ta med sig hennes smärta in i fängelset, eller hur?
Det fanns ingenstans hon kunde ta vägen dit tankarna inte skulle följa med. Hon skulle aldrig bli av med grubblerierna, äckelkänslorna, skammen – de skulle förfölja henne i åratal, kanske resten av livet.
Hon gick från rum till rum och kände hur mörkret lite i taget trängde sig in i hennes tankar.
Hon tittade på glaset. Redan tomt. Att fylla det på nytt tog ingen tid alls, inte heller att tömma det.
Hon satte sig i soffan i vardagsrummet, lade upp fötterna på bordet. Hon hällde upp ett tredje glas vin. Lite i taget domnade hon bort i kroppen.
Vad händer om de blir fällda?
Idiot, givetvis blir de fällda!
Men om de inte blir det? Vad skulle det innebära? Hur skulle hon klara av att veta att de knallade omkring i stan precis som vilka män som helst, trots allt de gjort? Hon skulle trilla rakt ner i ett djupt jävla hål, och hon skulle bli tvungen att ta sig upp ur det helt själv.
Du är tuffare än de.
Det kändes inte så. Alla andra skulle fortsätta med sina vanliga liv. Utom hon.
Sara lutade sig bakåt mot ryggstödet, försökte slappna av. Och lite i taget smög sig sanningen över henne, tvingade henne att inse det oundvikliga. Om de blev fällda eller frikända spelade ingen större roll. Hon satt redan i det där hålet. Och hon visste inte hur hon skulle ta sig upp.
Hon knöt ena näven och pressade den mot tinningen. Hon orkade inte grina mer. Hade inga tårar kvar. Utan att öppna ögonen satte hon vinglaset till munnen. Tömde det. Hällde upp mer.
Vad spelade det för jävla roll?
§
Johanna lyfte luren på femte signalen. Hon lät stressad och svarade i stackato.
”Johanna Bergman, går det bra att dröja ett ögonblick?”
”Det här är Nina Mander, och jag kan inte vänta.”
”Nina? Det här är inte så lämpligt.”
”Det är någon som behöver dig och det finns ingen annan att ringa.”
Ett kort ljud, som en fnysning som hejdats. ”Vem är det då?”
Hon lät sur, riktigt sur.
”Sara Leijon. Rättegången är snart över. Vi törs inte lämna henne ensam.”
”Gör inte det då”, sa Johanna kort.
Nina tog sats. Det fick bära eller brista. ”Sara behöver dig verkligen. Det finns ingen annan. Hon respekterar dig, hon lyssnar på dig, men framförallt litar hon på dig.”
”För några veckor sen var det ingen som behövde mina tjänster.”
”Jag förstår att du inte glömt åklagarens klantighet, och jag beklagar det. Men det är inte rätt att Sara ska drabbas av det. Hon har ingen annan.”
”Du kan skicka din boyfriend. För han är väl din boyfriend, eller hur?”
Nina blev svarslös. Det var väl ingen direkt hemlighet att hon och Alex var ett par, men hon kunde inte förstå hur Johanna kunde veta det. Det hade aldrig nämnts, och hon visste med säkerhet att de aldrig visat någon form av intimitet så att någon kunde se det. Den förestående middagen poppade upp i medvetandet på nytt, och hon undrade vad hon egentligen sagt ja till.
”Stämmer inte det?” sa Johanna.
”Hur visste du det?”
”Det syns på hur han tittar på dig. Som om han äger dig.”
”Vänta lite nu. Alex är inte alls sån.”
”Det är han visst. Han pratar lite överseende med dig som om du inte fattar vad du håller på med. Det första jag tänkte var: undrar vem som är polisen här. Vad vet han om sånt här? Så kliver han bara in och tar över.”
Nina kände hur det började hetta på halsen. Hon drog några djupa andetag.
”Jag förstår att du är upprörd över att ha blivit förbigången som du blev, och jag är ledsen för din skull. Alex klev in sen du hade gått. Han gjorde det av samma anledning som när du klev in den där natten på stationen när du hämtade mig efter att Korell betett sig som en idiot. Han ville hjälpa Sara. Jag säger inte att han gjorde det bättre, men det var det enda alternativet just då. ”
”Så det är mitt fel nu?” sa Johanna. ”Det är på grund av mig som hon är utlämnad till systemet?”
Nina ansträngde sig för att behålla lugnet. Helst av allt ville hon skrika rakt ut. ”Det sa jag inte. Jag har all respekt för att du är irriterad och kanske ledsen. Det är tråkigt att höra att du känner så här.” Hon avvaktade, lät tystnaden arbeta för henne.
Men Johanna kunde vara tyst längre. Till slut sa Nina: ”Hör här. Rättegången är snart över, och – ”
”Jag vet det”, sa Johanna.
”Jaså?”
”Jag hade skrivit in datumen i min planering.”
”Okej. Men nu är Sara ensam hemma, och vi kan inte vara där. Vi måste sköta våra jobb.”
”Tror du inte att jag har ett jobb? Fattar du vad jag har fått försaka för att jobba som frivillig med BOJ?”
Nina harklade sig. ”Ja, det vet jag. Jag kanske får påminna dig om att jag gjort det själv under flera år.”
Nu var det Johanna som blev tyst. Några sekunder passerade.
”Jag måste jobba klart här. Jag är färdig vid sex, ungefär.”
”Johanna, om det finns någonting jag kan göra för dig, var inte rädd att säga till? Okej? Sara kommer att tacka dig för att du ställer upp. Tusen, tusen tack!”
När Nina lagt på luren tittade hon på klockan. Kvart i sex.
Gott om tid.