”Grattis!”
Sara lämnade stolt över halsbandet till Mari. Hon hade hittat det på Glitter och det var skitsnyggt. Bara tvåhundra, precis vad hon haft råd med. Hon hade fått tigga hos pappa för att få ihop till ett kort också.
De kindpussades och låtsades att allt var som det skulle.
Sara och Mari hade varit osams en längre tid, men Mari hade trevande försökt komma överens igen i takt med att hennes artonårsdag närmade sig. Sara visste inte om det var en fredsgest eller om det var för att Mari ville ha presenter. Det spelade ingen roll för Sara, hon var glad över att de var sams igen.
Maris föräldrar hade lovat att hålla sig borta, men pappan var fortfarande hemma. Köket var dukat med papptallrikar och chips.
Nio av Maris kompisar var där. Sara kände ungefär hälften. När hon klev över tröskeln kom två av tjejerna fram och kramade henne, medan de andra nickade lite avvaktande mot henne. Flera av dem hade varit ganska pestiga tre år tidigare när Sara blivit med barn. En av dem, en lång och smal tjej med tunt, ljust hår som aldrig såg riktigt rent ut, hade hon nästan slagits med i skolan tre månader innan förlossningen. Hon tänkte göra vad hon kunde för att undvika den stripiga magerstackaren.
Men middagen var trevlig. Mari öppnade presenter och skriade lyckligt över varje liten överraskning. Medan de skålade i cider – 4,5-procentig – tittade pappan in i vardagsrummet och informerade att han skulle ta en tur med bilen.
”Gör det”, sa Mari utan att titta på honom. Blickar utbyttes, och Sara kom att tänka på den där händelsen för många år sedan när fogden kommit på besök. TV-n och sofforna hade släpats ut och familjen hade suttit i köket i sex månader innan någon gammal faster eller så hade förbarmat sig och donerat sina egna gamla slitna soffor. Samma soffor de nu satt i. Mari hade dagen till ära täckt dem med något vitt tyg som dolde de värsta cigarettfläckarna.
När Sara var på väg hem framåt småtimmarna insåg hon att hon haft ganska trevligt. Häxan med det stripiga håret hade hållit sig på sin kant, och det var tur det. Medan hon drog på sig kappan i hallen – det var fortfarande bara femton grader ute trots att det var maj – kom Mari fram och gav henne en stor kram.
”Tack för att du kom”, snörvlade Mari mot Saras axel. Mari hade fått lite för många cider och skulle nog ha lite ont i huvudet i morgon. Särskilt med tanke på att en av tjejerna smusslat fram en flaska vodka efter att Maris pappa försvunnit. Raskt hade hon spetsat cidern och stämningen hade höjts avsevärt.
”Naturligtvis kom jag”, sa hon och klappade om Mari.
”Jag vet att jag har varit lite…”
”Lite pestig”, fyllde Sara i helt i onödan. Hon kände hur Mari stelnade till en aning. Sara förbannade sig att hon inte lärt sig hålla klaffen.
”I morgon ska jag till telebutiken och hämta ut en mobil”, sa Mari.
”Jaha”, sa Sara, som totalt glömt bort att Mari inte hade någon. Alla hade, många hade haft sen femte klass, men Mari hade aldrig fått någon. Egentligen visste Sara inte vad det berodde på, men hon antog att det hade med familjens dåliga ekonomi att göra.
”Kan du komma med?” frågade Mari och torkade försiktigt under ögonen för att inte mascaran skulle kletas ut alldeles.
”Ska jag?” sa Sara. ”Visst, det kan jag väl. Jag kan hjälpa dig att välja färg.”
Mari nickade. ”Just det. Jag behöver ett smakråd.” Hon tittade på Sara. ”De kan inte hindra mig längre.”
”Att skaffa en mobil? Nej, visst.”
”Att flytta, menar jag. Jag kan dra i morgon. De har ingen rätt att hålla mig kvar.”
Sara lade en hand på Maris axel. ”Ta en sak i taget. Fixa mobilen först, så kan du ta lägenheten sen.”