Någonting lät fruktansvärt illa, och det tog en lång stund innan Tom kom på vad det var. Han vinglade upp ur sängen och letade utan framgång efter mobilen.
”Jag tänker hjälpa dig”, sa Mikael Kurosz. ”Det här är för knäppt, helt enkelt. Jag kan inte låta bli.”
Tom tryckte luren mot örat utan att säga ett ord.
Kurosz skrattade till. ”Jag har hela tiden vetat att våra vägar skulle korsas på nytt. Verkligen festligt att det blev på det här viset.”
”En riktig slump”, sa Tom och rätade på sig.
Kurosz skrattade igen. ”Du gör det här för din syster, eller hur?”
Tom svalde. ”Ja.”
”Det är rätt”, sa Kurosz. ”Man ska ställa upp för sin familj. Annars är man ingenting.”
Tom satt en lång stund på sin säng och stirrade tomt framför sig. Han funderade en halvtimme på det han hade framför sig. Sömnen skulle inte infinna sig, det visste han. För många tankar, för mycket som kunde gå åt skogen.
Tom beklagade den stackare som begick någon slags orättvisa mot någon ur Kurosz familj. Och han kunde inte släppa känslan av att ha sålt sin själ till djävulen.