När rättens medlemmar sammanträdde den kvällen gick diskussionerna höga. Göran Wiklund var frustrerad. Han hade aldrig varit med om att en målsägande visade en så fräck attityd. Inte tusan satt en våldtagen kvinna och slängde käft med motpartens advokater? Ännu mindre med rättens ordförande.
”Precis”, sa Falk. ”Och vad säger det egentligen om hennes trovärdighet?”
Även Ullenklev var ytterst tveksam. Sara Leijon var sannerligen inte det brottsoffer han väntat sig att se.
Ann-Mari Glad var inte lika säker. Hon beundrade i tysthet Sara Leijon, som så uppenbart besatt en styrka hon inte förstod sig på. Hon höll med både Wiklund och Falk så till vida att det var ovanligt att se denna kämpaglöd hos ett brottsoffer. När Glad insåg att männen i rätten lade Sara det till last blev hon bekymrad. Hur kunde Saras psykiska styrka ligga henne i fatet?
Wiklund visste för en gångs skull varken ut eller in. Han hyste förvisso viss respekt för en målsägande som slogs för sin upprättelse som Sara gjorde. Han såg ju hur flickan kämpade. Men i sak höll han med Falk och Ullenklev. Det var ett udda beteende. Flickan var inte så illa däran som åklagaren gjort gällande från början. Han hade gjort en stor affär redan i sitt inledande anförande att Sara Leijon inte var annat än en spillra av en människa. Att de övergrepp han gått till åtal med var så allvarliga att han fruktade för hennes mentala hälsa, kanske till och med för hennes liv.
Det man nu såg var något annat. Flickan var oväntat stark. Rent rättsligt skulle det påverka utslaget.
”Jag är orolig för att åtalet inte håller”, sa Wiklund plötsligt.
”Vill du att de blir dömda?” sa Falk.
”De är skyldiga. De ljuger. De har våldtagit henne allihop. Det begriper du väl? Titta på bevisen”, sa Wiklund.
”Alla skadorna”, sa Glad. ”De går inte att förklara bort.”
”Jovisst, men det är misshandel. I slutändan måste vi kunna se att de här individerna verkligen förstått att umgänget skett mot flickans vilja. Var det uppsåtligt eller inte? Och hon har ställt till det för sig på så många olika sätt. För många frågetecken, tidigare orgier, den fördömda T-shirten, alkoholen, hennes graviditet redan i femtonårsåldern”, sa Wiklund.
”Någon har skadat henne. Hon har knappast gjort det själv.”
”Det uppenbara domstolstrotset”, sa Falk och pekade på Wiklund. ”Du kan alltid ogiltigförklara rättegången.”
”Glöm det”, sa Wiklund. ”Hon var pressad. Jag kan förstå henne. Men vi behöver tydligare bevis kring uppsåtet. Jag hoppas åklagaren har något ess i rockärmen som kan få ett slut på det här.”