Nina rätade på sig i bilen. Äntligen. Hon hade nästan gett upp hoppet. Det här var tredje dagen utan att Mari Näslund visat sig. Nu kom en kvinna med stora mörka solglasögon gående längs gatan. Hon hade en svart kappa och läderstövlar. Visserligen sken solen, men de där solglasögonen gjorde ändå att hon drog blickar till sig. Förmodligen var det meningen att gömma sig bakom dem, men det fick faktiskt omvänd effekt.
Kvinnan gick sakta gatan fram, stannade utanför konditoriet och tittade in en stund. Ytterligare ett egendomligt beteende. Hade det varit ett vanligt skyltfönster, visst. Men vem stannar och ögonshoppar utanför ett fik? Var det Mari? Nina jämförde med bilden hon hade fått av Sara. Så insåg Nina att kvinnan tittade i skyltfönstrets spegelbild efter om någon iakttog henne. Men hon kunde knappast se Nina där hon satt i en anonym civil polisbil. Det måste vara Mari. Vem annars hade anledning att bete sig så här skumt utanför det internetcafé där Mari varit?
Mari fortsatte att gå. Hon stannade till utanför internetcafét i någon sekund. Sedan gick hon in.
Nina satte sig upp helt och hållet i sätet. Hon plockade upp sin smartphone, loggade in på Facebook och tittade på Maris profil. Det dröjde ungefär en minut, så var Mari inloggad.
Nina avvaktade någon minut. Efter en kort stund kom en uppdatering på Maris profil.
Har köpt nya stövlar.
Herregud, detta var stora nyheter. Kom igen nu. Skriv något intressant.
Bortrest. Kommer hem om någon månad.
Intressant. Men vem var det som stod för uppehället här i Eskilstuna? Sedan blev det tyst ett tag. Ingenting hände. Ingen av Maris förmodade kontakter hörde av sig. Så kom Nina på att hon måste uppdatera sidan. Hon klickade på den lilla cirkelformade pilen uppe till vänster.
Ser man på. Två personer hade redan gillat Maris nya stövlar. Sedan kom ett nytt inlägg. En fråga. Mari ville tydligen veta en sak, och Nina tolkade det på det enda möjliga sättet. Mari hade dåligt samvete.
Har någon hört hur det gått för Sara?
Det var det enda. Inga hänvisningar till våldtäkter eller rättegångar. Bara den enda meningen. Nina stoppade ner sin smartphone. Hon klev ur bilen och började gå i riktning mot caféet.
§
Nina tittade på Mari. Denna tog sakta av sig solglasögonen hon haft på sig även inne på caféet.
”Oj.”
Nina nickade. Hon stod med händerna i sidorna och tittade ner på Mari som var femton centimeter kortare. ”Så kan man också uttrycka det. Oj.”
”Är jag arresterad?”
Nej, din idiot, tänkte Nina. Om jag ändå haft såna befogenheter i det här fallet.
”Du kan bli om du inte lyssnar på mig. Vi går ut till min bil.”
Mari nickade och följde efter.
I bilen sa Nina: ”Jag har ett förslag till dig. Du får en chans att ställa allting till rätta igen.”
Mari stirrade på henne.
”Det här erbjudandet gäller inte hur länge som helst. Vi vet att du begått mened, vi vet att du ljög när du vittnade första dagen. Vi vet inte varför, men vi kommer dit. Du har bara den här chansen att rätta till saker och ting.”
Mari tittade ner i knäet, tvinnade sina fingrar om varandra.
Nina noterade att naglarna var röda och välmanikyrerade. Tydligen hade Mari haft tid att fixa sig ordentligt, medan hennes bästis slet sig igenom sitt eget privata helvete. Nina bet ihop käkarna så hårt att hon var rädd att bita sönder en plomb.
Så tittade Mari upp på henne och nickade eftertänksamt. Hon hade bestämt sig.