Till slut började det rulla igen. Alex försökte skynda på taxichauffören, men han hade råkat ut för en kuriositet i branschen: en taxichaufför som följde trafikreglerna. Hur Alex än föreslog smitvägar och sätt att ta sig förbi ytterligare bilar suckade bara killen bakom ratten och sa att man inte fick göra så.
Alex provade att ringa Sara. Mobilsvararen gick igång med detsamma. Han ringde Johanna, men hennes mobil var upptagen. Eller så hade hon knäppt bort honom eftersom hon kommit in till slut. Kanske pratade hon med Sara just nu? Kanske jagade han upp sig i onödan, men minnet av Nicole hade kommit upp till ytan på ett sätt som han inte väntat sig.
§
När pappa Alain blev sjuk var det bara väntat. För mycket elände, för mycket sorg i familjen. Efter Nicoles olycka – det var så man refererade till det, Nicoles olycka – hade han på något sätt åldrats betydligt snabbare.
Han var inte mer än femtiofem, ingen ålder egentligen, men han var krökt och krum som en gammal gubbe.
”Vad är det med dig?” sa Alex medan han tog marmelad på sin frukost-croissant.
”Kom knappt ur sängen. Så förbaskat stel varje morgon nuförtiden.”
”Du borde röra dig mer.”
Alain King bara muttrade. Sedan försvann han ut på toaletten och var borta i tio minuter. När han kom tillbaka var hans ansikte plågat. Mamma anslöt sig, klädd i dräkt och höga klackar. Hon höll morgontidningen under armen. Hon bevärdigade inte sin son med en blick. Ännu var det inte helt klart hur det skulle sluta, det han ställt till med.
”Vad är det?” sa hon.
När ingen svarade sa hon: ”Alain?”
Pappa Alain stönade och satte sig på en köksstol. ”Svårt att kasta vatten. Tar en evighet och gör ont som fan.”
Alex slutade tugga och tittade på sin pappa. Han hade aldrig hört sin pappa prata på det viset tidigare. Han insåg att han inte visste så mycket om sina föräldrars hälsa. Mamma tycktes ju vara gjord av stål, men pappa var betydligt svagare. Och han hade gått ner i vikt på sistone. När Alex nu för första gången verkligen tittade såg han att halsen inte fyllde ut skjortan längre. Och han insåg att pappa nog var sjuk.
”Du måste gå till en läkare.”
Alain nickade. ”Ja, jag måste nog det.”
Vad enkelt, tänkte Alex, men när han såg sin mammas min insåg han att någonting ovanligt just inträffat. Alain King var inte den som gick till läkare i onödan. Det fanns ingen anledning, det skulle ju ändå gå över.
Det skulle visa sig att Alain King hade cancer i prostatan. Läkarna gav honom sex månader att leva.
Under tiden som han sakta tynade bort, fick Idelle King problem. Det hade kommit till hennes väljares kännedom vad hennes son gjort. Alex misshandel av onkel Bertrand hade inte gått att mörka som hon mörkat Bertrands våldtäkt av Nicole. Till en början följde hon sina ryggmärgsreflexer och förnekade allting. Men av någon anledning ville inte kritiken upphöra. Till slut blev det ohållbart, och hon blev tvungen att avgå. Hennes partiordförande kallade in henne och sa att hon hade gjort ett fantastiskt jobb, men att han hade ett helt annat uppdrag åt henne. Diplomatkåren behövde en person med hennes erfarenhet och drivkraft. Han hade redan förankrat det hos regeringen.
Idelle King visste vad som låg bakom. Visserligen tilläts politiker i Frankrike göra en hel del avsteg från den smala vägen innan förtroendet var förbrukat. De kunde vara otrogna, ha kontakter med skumma element i samhället, muta och mutas och en mängd andra mer eller mindre lämpliga aktiviteter utan att förbruka väljarnas tålamod. Men dels var Idelle King kvinna, dels var fel personer inblandade för att det skulle kunna passera helt obemärkt. Så hon fick lämna sitt ämbete som hon drivit med järnhand de senaste åren.
Hon visste att hon inte hade något val. Hon tog deportationen till Sverige med tillkämpat lugn. Officiellt var det en befordran, och det var så hon utåt valde att profilera den oväntade flytten. I familjen var det dock ett annat ljud i skällan. Hon skrädde inte orden när hon talade om för sin son vad han ställt till med.
Det var politik, och Alex förstod inte hälften av det. Han hade vuxit upp med en extremt dominant mamma som haft kontroll över allt. Och nu hade hon blivit tvungen att backa. Han led under trycket. Det gjorde ont varje gång hon talade om att allting var hans fel. I hemlighet tyckte han att hon gjort sig förtjänt av alltihop. Hon hade på något sätt samlat ihop till det här bakslaget.
När hon dessutom började skylla pappas sjukdom på honom var det droppen. Alain King hade blivit allt sämre. Han kritiserade aldrig Alex för det han gjort. Han förstod sin son, även om han givetvis inte tyckte om konsekvenserna det fått. Men han önskade inom sig att han haft sonens mod och driftighet att faktiskt markera, att tala om att det fanns en gräns för vad familjen accepterade. Det skulle inte ge dem Nicole tillbaka, men det var rakryggat. Han var stolt över sin son.
Parallellt med flytten till Sverige försämrades Alains hälsotillstånd dramatiskt. De sista veckorna i livet tillbringade han på sjukhus. Alex besökte honom varje dag, satt vid sängkanten och läste tidningen för sin pappa som inte orkade hålla i tidningen längre. Och lite i taget tynade Alain King helt enkelt bort. Alex brukade tänka på att det var som om han bara sjönk genom lakanen, som om sängen bit för bit absorberade hans kropp.
Det var över på tre veckor.
På ett plan hade Alex redan accepterat att hans pappa var död. Smärtan satt som ett glödhett städ inuti hans kropp, och vissa kvällar trodde han inte den någonsin skulle kunna försvinna. Han tillbringade mycket tid för sig själv.
Sorgen var som ett eget rum han var tvungen att stänga in sig i. Det var en egen värld där han kunde tillåta sig att vara svag och bräcklig, men inte behöva dela den med någon. Han var tvungen att sörja helt på egen hand, utan tröstande händer eller uppmuntrande röster. Det var det enda sättet han kunde ta sig igenom sorgen. Och han tog sig igenom den, steg för steg lärde han sig hantera den.
Begravningen var vidrig. Alex förstod inte hur han klarade av den. Han mötte aldrig sin mammas blick. Och lite på avstånd kunde han se Bertrands nya Citroën. Han hade köpt en ny, och hade kommit för att på avstånd ta farväl av sin vän.
Så kom det sig att Alex flyttade till Sverige med sin mamma, den person på jorden han hade svårast för av alla. Men på något sätt mildrade det saknaden efter hans pappa. Och han blev tvungen att hantera det faktum att inte heller Nicole kommit med till det nya landet.
Han hade svårt att kalla det för en olycka. Det fanns inga bromsspår. Inget tydde på att hon kört av vägen av misstag.
Vad hade han kunnat göra annorlunda? Det var en meningslös fråga. Han visste ju svaret.
Ingenting. Absolut ingenting.