”Herr ordförande. Vi har nu hört åklagarens slutplädering. Jag kan inte säga att jag är speciellt imponerad. Vad jag har hört är förtvivlade försök att bortse från en lång rad försvårande omständigheter. Vi kan diskutera i timmar vad som varit och vad som borde varit, om det är rättvist att målsäganden uppfattats på det sätt hon gjort. Men det ändrar inte fakta.
Sara sände signaler till de svarande. Hon hade den där tröjan på sig som tydligt visade att hon gillade sex, hon betedde sig olämpligt, hon har ovanligt dåligt rykte, hon hade druckit och själv försatt sig i det tillståndet. Hon hade inga allvarligare skador efter våldtäkten. De har dessutom hört hennes bästa väninna säga att hon gillade gruppsex, helst som enda kvinna.”
Slättås hade ett problem. Hon kunde inte använda sig av Maris uppmaning att begå våldtäkt, eftersom hela försvaret byggde på att någon våldtäkt inte begåtts. Annars hade det varit ett lysande tillfälle att påpeka att förövarnas uppsåt att skada starkt kunde ifrågasättas. Nu gick det inte att spela det kortet.
Hon talade en lång stund om sin klients förflutna. Hon slet med att återupprätta hans ära. Det var på det hela taget inte hans fel att han blivit anklagad för sexuellt ofredande tidigare. Han var en oskyldig man som haft det besvärligt i livet, och det vore fel att straffa honom för det. Ge honom en chans att rätta till sitt liv i stället för att driva honom djupare ner i någonting som skulle kunna leda till en svår depression rent utav. Släpp honom!
När hon slutade hade hon klarat det på en halvtimme.
De övriga tre advokaterna gjorde i princip samma uppvisningar, om än något blekare. Inget nytt framkom. Budskapet var detsamma:
Släpp min kille. Han har inte gjort något olagligt.