Sara såg ner på föremålet i sin hand. Kanten på spegelskärvan var inte särskilt vass, men den kändes sval och skön mot handleden.
En tår rann nerför kinden och landade på den hand som höll i skärvan. Hon såg på tåren en lång stund utan att röra sig. Hon letade efter en lycklig händelse hon varit med om; ville ha någonting ljust och vackert i huvudet. Ett bekant ljud satte igång ute i lägenheten, ett ljud som gav henne en obekant och inte helt behaglig känsla av déjà vu.
Det ringde på dörren. En ilsken och enträgen signal.
Johanna igen? Gav hon aldrig någonsin upp?
Sara fick leta i minnet många år tillbaka i tiden. Efter att ha grävt och rotat i sitt inre kom hon till slut fram till sin trettonårsdag, då hon blivit tillsammans med en pojke i klassen hon i hemlighet varit förälskad i under ett helt år. Han hade till slut sett henne, och hon hade varit euforisk. Med ett blekt leende drog hon sig till minnes hur upprymd och salig hon varit i det ögonblick han svarade ja: ja, vi kan vara tillsammans. Hon kunde se hans leende framför sig. Hon mindes att hon tyckt om hans doft.
Sara tog ett fast grepp om glasbiten.
Det hade inte varit någon dålig tid, det där året hon var tretton. Inte dålig alls.
Det ringde på dörren igen.
Sara svalde hårt och slöt ögonen.
Alex övergick till att banka på dörren. Var i helvete fanns Johanna? Var hon därinne? Varför öppnade de inte? Han bankade på nytt.
Alex böjde sig ner och pillade upp springan till brevlådan. Han ropade Saras namn genom springan.
Inget svar.
Han bankade med båda nävarna på dörren. Hon kanske inte var hemma trots allt? Plötsligt stod Johanna bakom honom.
”Jag bara åt en pizza”, sa hon ursäktande.
Han stirrade på henne under några sekunder. Han bet ihop käkarna för att inte börja svära.
Hon ryckte på axlarna, urskuldande.
”Vi tittar från utsidan”, sa han kort och rusade ut ur huset.
§
Ringandet hade slutat. Konstigt, hon kände sig både lycklig och sorgsen på samma gång. Det hade varit svårare än hon trott. Hon hade fått skära djupt. Det hade gjort ont på ett sätt hon inte kunnat föreställa sig. Men det gjorde inget. Smärtan hade försvunnit nu och det var det viktigaste. När hon såg blodet som rann ur henne undrade hon virrigt hur lång tid det skulle ta.
Det var så tyst.
Till en början hade öronen bultat, men nu hörde hon bara ett brusande djupt inne i huvudet. Hon lutade sig mot väggen och slöt ögonen. Hon log åt minnet från sommaren när hon varit tretton.
Någon ropade hennes namn, kanske var det den där pojkvännen hon hade när hon var tretton.
Sara!
Svagt, svagt, som i en dröm hörde hon sitt namn. Någonting lät bekant med det där ropet, men hon kunde inte komma på vad. Rösten … den lät som… som…
Sara!
Hon kände igen rösten nu.
Jag tog tillbaka nyckeln. Jag var arg på honom, tyckte inte han förstod.
Hon började mödosamt krypa mot ytterdörren, stannade efter varje meter och försökte orientera sig. Huvudet bultade, hon hade inga krafter kvar. Hjärnan sa åt henne att ge upp, men någon uråldrig överlevnadsinstinkt tvingade henne framåt.
§
Johanna körde fram en cykel. ”Du kan stå på den här.”
Alex slet åt sig den och lutade den mot husväggen. När han ställde sig på sadeln blev den en stege upp till balkongen. Med ett livsfarligt hopp kastade han sig upp mot räcket, hävde sig upp och kände hur det stramade precis överallt. Han blev hängande under några sekunder utan att veta vad han skulle göra.
”Var försiktig”, sa Johanna olyckligt.
Alex tog i allt vad han kunde, och hörde hur kavajen slets sönder mot räcket. Han lyckades svinga sig upp på balkongen och ramlade ner på andra sidan räcket, men kom på fötter på ett ögonblick. Han tittade in genom balkongdörren när han kom ihåg att Sara bodde på andra våningen. Visst fasen. Vad höll han på med?
Klättringen ner till Nicole den där gången för nästan tjugo år sedan hade känts i hela kroppen. Den här gången var han tvungen att klättra uppför, men situationen var så kusligt lik att han fick ont i magen bara av att tänka på det.
Han slet av sig kavajen och lät den falla till marken. Han klättrade upp på räcket igen. Ställde sig raklång upp. Han nådde precis till kanten på nästa balkong, Saras. Fingertopparna värkte när han lite i taget drog sig upp. Snart hade han ena handen på räcket till rätt balkong.
”Hur går det?” kved Johanna.
Han svarade inte. Hon såg väl för helvete hur det gick. Han var inte här för hennes skull. Han var här för Sara. Och för Nicole.
Trettio sekunder senare stod han på balkongen.
På insidan stod Sara ljudlöst på knä. Hade Alex tittat genom brevinkastet nu hade han förmodligen sett henne. Rummet snurrade och hon var säker på att hon inbillat sig allting. Det var ingen på andra sidan. Hon hade bara fått för sig det. När hon vände sig om såg hon blodspåren och blev förskräckt.
Lite i taget gick det upp för henne vad hon gjort.
Det där blodet, det var inte rätt.
Hon knuffade till dörren, men den var låst. Efter några försök lyckades hon vrida om vredet. Hon knuffade till dörren med de sista krafter hon kunde uppbringa, men den gick inte upp.
Hon sjönk ihop på golvet och kände hur allting svartnade.
§
Rutan var så smutsig att Alex hade svårt att se in. Det tog honom en stund att orientera sig. Han hade inte sett lägenheten från det här hållet tidigare.
”Ser du nåt?” frågade Johanna nerifrån trottoaren.
En man kom ut genom porten, tittade på Johanna, tittade på Alex – men sa ingenting. Bilar passerade. En hund skällde. Vinden var kall mot kinden. Han gned rutan med skjortärmen.
Där.
Utanför vardagsrummet, på golvet.
Det måste vara hallen han såg. Han kände igen en stol, fast han såg den från en ny vinkel. Någonting på golvet. Vad var det? En klädhög? Han vände sig om mot Johanna.
”Jag tror jag ser någonting.”
Han vände sig tillbaka mot Saras balkongdörr. Han kisade, satte en hand till ögonen för att skärma av reflektionen i glaset, försökte förstå vad han såg.
”Det ser ut som… som…”
Alex satte en hand för munnen.