Han räknade inte längre veckorna som passerat. Det saknade all betydelse nu. Det var mitt i natten. Våren hade definitivt kommit. Tom satt i sin buckliga Honda och tittade upp mot den mörka fasaden. Händerna var isande kalla. Han kände igen känslan från sin ungdoms dagar; han hade många gånger suttit i bilar på natten och väntat på rätt tillfälle att slå till. Vissa saker lämnade aldrig riktigt kroppen.
Radion var påslagen, men volymen var så låg att han lika gärna kunnat stänga av den. Han gjorde det inte, tyckte om det svagt röda ljuset från displayen.
Det var mörkt ute, snön var borta för i år och skulle knappast återvända förrän till vintern. Han drog på sig handskarna och tog tag i ratten. När han lät blicken återvända till fönstret på fjärde våningen såg han att det fortfarande lyste. En skugga rörde sig bakom gardinen. Någon var kissnödig. Tom ägnade några minuter till att bara andas.
Han plockade upp brevet han hittat på Saras golv veckan efter att hon hittats innanför dörren. Han läste det på nytt, för vilken gång i ordningen visste han inte längre.
Blodet, allt blodet. Fläckarna hade funnits kvar på mattan när han klivit över tröskeln. Hur hade hon kunnat vara så dum?
Ali Hosein – fyra års fängelse för grov våldtäkt.
Om han bara berättat om sina planer. Kanske hade hon låtit bli då.
Mustafa Mahmoud – fyra års fängelse för grov våldtäkt.
En ensam tår rann efter kinden.
Sonny Hansson – fyra års fängelse för grov våldtäkt.
Charles Jisander – fyra års fängelse för grov våldtäkt.
Hon hade gett honom alla ledtrådar han behövt. Hon hade ju talat om för honom vilket som var den värsta kränkningen av dem alla. Var det gjorde som ondast. Om han bara fattat tidigare. Om han bara lyssnat. Det var inte hon som skurit upp sina handleder. De hade fått henne till det. Någon skulle få lida för det de gjort mot Sara.
Kuvertet gled långsamt ur hans hand och ner på sätet intill.
Han sneglade på klockan. Halv ett.
§
Sent på lördagskvällen stannade en annan mörk bil till utanför en villa i en av kranskommunerna runt huvudstaden. Motorn slogs av och tystnaden lägrade sig på nytt längs gatan. Det var mitt i natten, och området var lugnt. Ett lätt regn, nästan bara ett fuktigt dis rörde sig långsamt som slöjor i luften.
Utanför bilen var allt stilla. Gatan var tom.
§
Tom andades ut tills lungorna var tomma på luft. Då drog han in så mycket syre han kunde tills det kändes som om han höll på att sprängas. Han upprepade proceduren några gånger tills han kände att han vaknat till ordentligt. Ingen idé att skjuta på det längre. Han klev ur bilen och ställde sig på gatan.
Han kopplade in autopiloten, den han använt så många gånger under nattliga raider. Den där förmågan att bara göra det som skulle göras utan att tänka en tanke i onödan. Likt en kamikazepilot förberedde han sig genom att sluta tänka på sig själv som en person av kött och blod. Från och med nu var han en maskin, ett verktyg som skulle utföra ett arbete.
Han knäppte med knogarna ett par gånger och började röra sig i riktning mot huset. Framme vid dörren tog han upp ett bräckjärn ur innerfickan. Han satte det mellan dörren och karmen och bröt på ett par sekunder upp dörren. Den gled upp med en dämpad invändning. Han gick fram till tavlan och lät blicken glida över namnen.
Där.
Han stirrade på namnet, lät vreden skölja över honom. Fjärde våningen. Han hade kommit rätt.
Två dörrar i skåpbilen öppnades och fyra gestalter lösgjorde sig ur skuggorna. En av dem gjorde en gest med ena armen mot huset, och de andra tre följde efter. En av männen haltade lätt, sackade efter de övriga. De fyra gestalterna stannade till framför den nedsläckta villan och rådgjorde ett ögonblick. Efter ett lätt skramlande öppnade en av dem dörren och sällskapet gled in.
§
Mannen i soffan tittade på CSI från förra året. Det var en sån där kriminalhistoria där polisen spårade brottslingarna genom att vara tekniska överdängare. Varenda steg mördaren hade tagit hade dokumenterats, och varenda polis hade en hjärna värdig Sherlock Holmes. Mannen i soffan undrade om den typen av poliser fanns överhuvudtaget. Men det var underhållande att se hur fallet närmade sig sin upplösning genom de fåtal spår man hade.
Nudlar med currysås värmda i mikron bubblade fortfarande i magen. Rättegången hade fullständigt sugit musten ur honom. Efter maten hade han druckit två glas vin. Han var inte direkt påverkad av vinet, men kände sig lite trött. Han skulle definitivt gå och lägga sig så snart fallet på TV var löst. Han sneglade på klockan.
Tjugo minuter till.
Reklamen med sin kraftigt förhöjda ljudvolym höll på att välta honom ur soffan. Han reste på sig och gick ut i köket. Någonting att knapra på till själva upplösningen. Han rotade i skåpen.
Senare undrade han om han borde ha stängt av ljudet på fjärrkontrollen trots allt. Kanske hade han kunnat förhindra det som inträffade då.
Han stannade i dörröppningen och gapade.
”Tjena, kompis”, sa en man som stod bredvid hans soffa. ”Har du fest eller?”