Tom bröt upp dörren till lägenheten med ett dovt brak. Ljudet fick honom att bita ihop käkarna. Konstigt nog hände ingenting. Ingen som reagerade inne i lägenheten. Kanske hade mannen fallit i sömn till slut.
Bra, det skulle ge honom ett värdefullt överraskningsmoment. Han klev in i hallen och drog igen dörren bakom sig. Den gick inte att stänga längre, men det spelade inte någon roll. Han andades i korta stötar, stannade vartannat steg för att lyssna. En TV var på och han lokaliserade snabbt från vilket håll ljudet kom.
§
Mannen i villan kippade efter luft, kom inte på någonting att säga. Normalt hade han inte svårt att finna orden, men den här gången inställde sig tankarna sent, alldeles för sent. Efter att ha låtit vilda fantasier rusa runt helt utan styrning under några förfärande sekunder lyckades han till slut samla sig tillräckligt mycket för att få ur sig något vettigt.
”Vad vill ni?” sa han med kvävd röst.
”Samma som du”, sa inkräktaren. ”Ha lite kul. Hyggligt att bjuda in oss.” Hans ansikte var oregelbundet, näsan bruten både en och två gånger. Hakan var sned, ena ögat satt aningen lägre än det andra. Mannen var grovt byggd och klädd i läder från topp till tå. Han bar grova kängor, och verkade ha klivit av en motorcykel bara minuten innan.
Intill honom stod tre andra. En av dem en magerlagd, tunnhårig man. Denne sa ingenting, men tungan spelade över läpparna oavbrutet, och gav mannen i soffan en starkt obehaglig förnimmelse i magen. Plötsligt behövde han gå på toaletten. Den tredje mannen var välkammad och välklädd, men hade ögon som stod ut lite grann ur sina hålor, som om han försökte hinna se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Huvudet rörde sig hela tiden från offret till den av inkräktarna som talade.
Han önskade att han aldrig riktat blicken mot den fjärde av inkräktarna. Dennes uppenbarelse skrämde honom bortom alla sinnen. Händerna rörde sig hela tiden. Han fnittrade lågt och visade tänder som var beklagliga rester av vad som en gång varit. Blicken var vansinnig, ögonen vattniga och galna. De rörde sig inte, bara stirrade på honom utan att blinka. Tomheten i dem fick honom att dra sig bakåt i soffan.
Han kände hur en klump av någonting kallt och tungt lade sig som en boj mitt i magen.
”Vad vill ni mig?”
”Det sa jag ju”, sa den förste mannen. ”Lördag kväll.” Han log samtidigt som han knäppte med knogarna.
”Försvinn, annars ringer jag polisen.”
”Vi är ju dina polare. Har du glömt att vi skulle träffas i kväll?”
”Det måste vara ett missförstånd”, sa offret, ivrig att hitta en logisk väg ut ur vansinnet. Han skulle få stryk, mycket stryk. Han hade aldrig fått stryk i hela sitt liv, inte ens i skolan. Han hade alltid lyckats hålla sig undan bråk, visste ingenting om smärta.
”Vad handlar det om?”
Mannen log, och någonting i offrets hjärna slocknade. Det var som om en strömbrytare slogs ifrån. Ett kallt och dystert mörker sänkte sig över honom.
Den fnissande mannen, den trasiga spillran av en människa, kom långsamt fram till honom. Han lade en hand på hans arm och kom tillräckligt nära med sitt ansikte för att den ruttna andedräkten skulle få offret att ofrivilligt dra efter andan.
”Jag tror du förstår precis”, sa mannen. ”Du är som alla andra slynor. Du ber om det.”
Offret vred bort ansiktet. Tårarna gick inte att dölja. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Paniken fullständigt förlamade honom.
Han skakade på huvudet.
”Nej”, viskade han. ”NEJ!”
Den flinande mannen med de ruttna tänderna masserade hans axel. Samtidigt som han lade den andra handen mot offrets skrev väste han: ”Det händer. Visst händer det…”
§
Tom stod i dörröppningen till vardagsrummet. Han såg på mannen som låg över soffan med fötterna på bordet. Orakad, en hand över ansiktet. Håret var okammat och låg platt mot skallen. Tydligen hade han somnat mitt i maten, för intill honom stod en tallrik med några kalla varmkorvar. Ketchup i mungipan.
Tom upplevde en känsla av avsmak. Han klev in i vardagsrummet och hittade fjärrkontrollen, höjde ljudet. På skärmen fladdrade Playboykanalens nattliga sändningar, och han tittade en stund på en kvinna som försökte se ut som om hon inget hellre ville än att öppna sin blus.
Han vände sig mot mannen i soffan och sparkade till hans fötter så att de åkte ner i golvet. Mannen vaknade med ett skrik, försökte resa sig upp ur soffan, men Tom satte en handflata mot hans bröstkorg och knuffade till honom.
”Vad i helvete?”
”Håll käften”, sa Tom. ”Sitt still.”
Mannen stirrade på honom med ögon som höll på att tränga ur sina hålor.
”Vem är du?”
Tom log och visade tänderna i ett varggrin. ”Jag var där varje dag. Jag lyssnade på varje ord. På varenda liten lögn. Känner inte du igen mig?”
Mannen försökte räta på sig utan att det skulle se ut som om han tänkt resa sig.
”Vill du veta vem jag är?” väste Tom.
Den andre stirrade på honom utan att säga någonting. För ett ögonblick undrade Tom om han inte förstått frågan.
”Jag heter Tom.”
”Jaså.”
”Tom Leijon.”
”Jaha.” Mannen tystnade, rynkade pannan. Hjärnan arbetade intensivt för att hitta kopplingen. Det tog några ögonblick för insikten att landa. När sanningen gick upp för honom blev han först alldeles kall i hela kroppen, sedan blev han alldeles varm i huvudet.
Han kände inte igen mannen, hade aldrig sett honom tidigare. Men han kände igen de där ögonen. Han hade sett sådana ögon förut. De hade suttit på en annan person, men de var precis likadana.
Tom Leijon.
Hans käkar var sammanbitna, händerna såg farliga ut, blodådror stod ut som knutar på underarmarna. Bakom ögonen, det vilda raseriet, den vulkaniska vreden. Mannen visste precis när han råkat ut för den senast.
”Du är hennes bror”, sa han utan att knappt röra på läpparna.
Tom nickade långsamt. Hans ansikte var som hugget i sten när han sa: ”Jag är hennes bror.”
Tom drog ett djupt andetag och spände armarna, magen. Nävarna knöts till hårda stenar.
”Vad … vill … du?” andades mannen i soffan.
När Tom såg på mannen i soffan var blicken plötsligt klar, tömd på den sista resten av känslor. Han kände hur den gamla upphetsningen grep honom när han sa:
”Vad. Tror. Du?”
Charles Jisander kissade på sig.