Han kunde inte göra det. Tom hade inte lyft sina händer mot en annan människa sedan den där olycksaliga misshandeln som gett honom arton månader i fängelse. Trots att han hatade mannen framför sig kunde han inte göra det.
Jisander hade inte märkt av den inre kamp som pågått, utan var helt övertygad om att hans sista stund var kommen.
”Du ska få vänta”, sa Tom dovt.
Jisander blundade hårt, ansiktet var fuktigt av kallsvett. ”På vad?” fick han ur sig.
”På mig. Du ska få vänta på att jag letar upp dig. När du tror att du är säker kommer jag tillbaka. Du kommer inte att komma undan.”
”Du är galen!”
Tom stirrade på mannen i fåtöljen. Han hatade Jisander, men kunde inte ta steget. Men han kunde få honom att lida ändå. ”Visst fan är jag galen. Galen som låter dig leva efter det du gjort mot min syster. Men inte galen nog att låta dig komma undan. Det kan bli nästa vecka – det kan bli om ett halvår. Men jag kommer inte att glömma. Sara kommer inte att glömma.”
Han böjde sig fram mot Jisander.
”Du kommer inte att glömma.” Fylld av förakt sparkade han omkull soffbordet.