För ungefär ett år sedan hade Kanal 5 visat en dokusåpa om livet i Sandhamn i Stockholms skärgård, och en av dem som figurerat var Charles Jisander. Han hade setts i TV varje vecka hällandes champagne över sig själv och andra, huvudsakligen berusade och framförallt väldigt unga kvinnor. Efter det hade Sonny Hansson, kompisen från barndomen, tagit ny kontakt och de träffades då och då även om de numera levde väldigt olika liv. Sonny tyckte att Charles var toppen, och solade sig gärna i hans glans. Charles hade bara en enda anledning att befinna sig i Sonnys sällskap – det fick honom att känna sig så otroligt mycket bättre själv. Men han hade inga som helst planer på att introducera Sonny för sitt övriga umgänge.
Hur han kände Mustafa Mahmoud var mer oklart, men polisens teori var att det handlade om droger, företrädesvis kokain. Vem som sålde till vem var däremot inte ordentligt utrett.
Det som skilde Jisander från de övriga var inte bara pengarna. Han fanns i brottsregistret.
Han hade åtalats för sexuellt ofredande året innan, men hade sluppit undan med dagsböter och villkorligt med hänsyn till att offret varit berusat och inte gjort tillräckligt motstånd. Flickan som råkat ut för honom hade senare flyttat från Stockholm. Var hon befann sig idag var i nuläget okänt.
Nina visste att Hellmark pratat med åklagaren innan förhöret, men de hade inte hunnit gå igenom vad som sagts. Hellmark hade sagt till Nina att inte ta ett av de vanliga förhörsrummen, eftersom det vore dumt att utmana övriga personer i rummet i onödan. Från början hade hon inte fattat vad han menat, men hon anade att hon stod inför en typ av problem hon inte stött på tidigare. De satt därför i ett av polisens samtalsrum. Rummet var inte så stort, men det hade både fönster och levande växter och var nystädat. En svag doft av Ajax hängde fortfarande kvar i luften.
Det satt fem personer i rummet. Nina tittade på Charles Jisander som satt på andra sidan bordet. Han var nyrakad, välkammad och bar skjorta med svart kavaj till. Runt hans hals hängde en tung guldkedja, rena rama tennislänken. Intill honom satt en man som tydligt visade hur unge herr Charles Jisander skulle komma att se ut om ungefär trettio år. Hans far var gråhårig med lång kotlettfrisyr som mest av allt såg otidsenlig ut. Han var ytterst välklädd i marinblå kostym och tvärrandig slips. Nina hade observerat att han stirrat på hennes slips, och för en gångs skull hade Hellmark nickat uppmuntrande åt hennes tilltag att klä sig på det viset.
Helen Slättås, Jisanders advokat, såg ut som en advokat i hennes klass förväntades se ut. Mörk dräkt och diskreta men dyrbara smycken. Slättås var vad man kallade kändisadvokat. Hon tog på sig de spektakulära, omöjliga och hopplösa fallen. Hon skrev debattartiklar, uppträdde i TV och lät sig flitigt intervjuas. Hon var en kvinnlig Leif Silbersky, bara oändligt mycket blodtörstigare.
Kommissarie Gabriel Hellmark satt med uppkavlade skjortärmar och stirrade på de tre i motståndarlaget. Och trots att han var den som avvek till det yttre var det uppenbart att han var den som kände sig mest bekväm. Han hade förhört alla typer av människor under sina år som polis, och han var inte rädd för någon. Nina misstänkte att han såg fram emot drabbningen.