Tom uppfattades ofta som ganska skärpt. Problemet var hans lathet.
Hans föräldrar ställde inga speciella krav. Hans pappa arbetade som maskinreparatör på den lokala industrin och ville helst av allt vara ifred med tidningen på kvällarna. Han kom och gick alla tider på dygnet. Telefonen ringde och han var tvungen att kasta sig iväg till jobbet för att ställa i ordning någon maskin som hotade att sabotera produktionstakten. Vad han egentligen drevs av hade Tom aldrig lyckats räkna ut.
Mamman arbetade inom vården och kom oftast hem med lidande min. Varje gång någon erbjöd henne hjälp med hushållssysslorna tackade hon nej med ett särskilt gudfruktigt uttryck i sitt kvalfyllda ansikte. Hon lät gärna familjen känna vilket ohyggligt ansvar hon bar på sina axlar.
Eftersom Tom var sju år äldre än Sara fick han ofta sitta barnvakt åt sin lillasyster när mamman arbetade skift och pappan stack iväg för att lösa tekniska bryderier.
”Varför är pappa så mycket borta?” frågade Sara honom en gång.
”Han jobbar”, svarade Tom.
”Men hela tiden?” envisades hon. ”Han åker ju iväg varje kväll nästan.”
Tom ryckte på axlarna. ”Han har väl mycket att göra.”
Sara såg upp på sin bror. ”Det är dåligt. Han borde vara hemma mer. Mycket mer.”
Livet puttrade långsamt framåt. Skolan var inte svår. När han gick ut nian var det med betyg över genomsnittet.
”Tom”, sa hans klassföreståndare en morgon i nionde klass, ”vad tänker du göra av ditt liv egentligen?”
Tom betraktade läraren utan att ha minsta aning om vad han skulle svara. Han gjorde någon slags min som för att illustrera sin förvirring.
”Jag menar”, sa läraren, ”vad tror du att du gör om fem år?”
”Jag vet inte vad jag gör nästa vecka”, sa Tom.
”Vad skulle du vilja göra?”
Tom ryckte på axlarna. ”Vet inte.”
Läraren såg på honom en lång stund, tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ena ögat. ”Det vore en synd och skam om du inte gjorde något av det du har där innanför.” Han knackade Tom lätt i pannan.
Tom visste inte vad han skulle svara. Han var van vid att höra att han var smart men lat. Det hade gått som en röd tråd genom föräldrasamtalen i alla år. Hans föräldrar hade hört detta hundra gånger tidigare.
Han ryckte på axlarna igen. ”Vet inte.”
Läraren, som hette Tore och som varit lärare sedan den tiden lärare drevs av ett kall att hjälpa barn tillrätta i samhället, suckade och skakade på huvudet.
Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet umgicks han en del med ett par äldre killar. Flera av dem hade körkort. En av dem behövde nya däck till sin pappas bil eftersom han övat handbromsvändningar med den. När pappan väl upptäckte att den nya bilen inte hade mycket till däck skulle de alla hamna i trubbel.
Sagt och gjort. Volvobilar fanns det gott om, och medan Tom höll utkik en sommarnatt bytte kompisarna hjul med en annan Volvo. Alla tre upptäckte de hur enkelt det faktiskt var, och efter ett tag stal de däck, bilstereoapparater och annat löst på bilar de hittade. Kommersen pågick hela sommaren och snart var de förhärdade bilslaktare som tjänade grova pengar på sin business.
En natt i augusti stal de för första gången en hel bil. Tom satt i baksätet och hade en fruktansvärd magknip.
Några veckor senare åkte en av polarna till slut fast. Tom hade inte kunnat följa med eftersom han skulle vara barnvakt åt Sara just den natten, så han klarade sig som genom ett under. Ingen tipsade om honom, han frågade aldrig hur det kom sig. Kompisarna hamnade så småningom i fängelse för grova stölder och han fann sig stå utan extrainkomster och fritidssysselsättning.