Nina slog numret till Johanna. Hon hade en stund över och gissade att Johanna kunde behöva lite uppmuntran.
”Har du haft någon kontakt med Sara?”
”Ja, hon är väldigt mycket upp och ner”, sa Johanna. ”Ibland är hon låg och nedstämd och ibland är hon bara arg. Hon skrek åt mig igår för att jag frågade hur hon mådde.”
”Du gör ett toppenjobb”, försäkrade Nina henne. ”Du vet att det inte är dig hon är arg på.”
”Nej, men det är ju inte kul att bli utskälld.”
Nina svalde ett par kommentarer. Brottsofferjouren var ingenting man anmälde sig till om man var ute efter beröm. Det var inte säkert att man fick ett tack ens. Många brottsoffer var helt enkelt för upptagna av sin krisartade situation för att formulera några tack.
”Och hennes bror verkar vara en riktig typ.”
Du skulle bara veta, tänkte Nina som hade tittat i brottsregistret.
§
Alex klev ur taxin och blickade upp mot byggnaden. Attunda Tingsrätt i Sollentuna såg ut som en Finlandsfärja på lite avstånd; när man kom närmare växte en koloss av vit puts och glas fram som fick Alex att tänka på ett IT-bolag snarare än en plats där man skickade brottslingar i fängelse.
Hans klackar klapprade mot marmorgolvet när han klev in i byggnaden. Han såg sig omkring. Två teveskärmar på väggen mitt emot en frenetiskt tuggummituggande receptionist, förkunnade vad som pågick i byggnaden och varför han var där.
Det mål han sökte skulle starta inom tio minuter. Eriksson mot Lindgren. Våning två. Sal tolv.
Han bestämde sig för trapporna. Väl uppe på våning två saktade Alex ner stegen. En bit bort satt en hop människor.
När han kom närmare såg han att flickan var väldigt ung, så ung att han undrade om han kommit rätt. Det verkade som om hon försökte tränga sig ut genom väggen och bara försvinna. Hennes ansikte var vitare än vitt och läpparna hårt sammanpressade. Hon tvinnade en ring på ena handen runt, runt. Svart mascara ramade in de ljusa ögonen. Intill henne satt en äldre kvinna. Femtiofem, kanske. Hon tittade på Alex när han passerade. Deras ögon möttes för ett ögonblick, och hennes blick sa allt han behövde veta.
På andra sidan om den snart helt osynliga flickan satt en man i hans egen ålder iklädd blå kostym, välklippt och med papper framför sig. Han såg oerhört jäktad ut. Han bläddrade i en svällande mapp och verkade ha kommit på att allting låg i fel ordning.
En bänk bort satt en ung man, förmodligen i samma ålder som flickan. Han hade illröda finnar i pannan. Hans Converse var slitna och smutsiga. Hans min signalerade ett totalt avståndstagande. Intill honom satt en annan man i kostym, lite äldre men även han i blå kostym och med papper framför sig. Det enda advokaterna kunde göra för att inte bli galna av all denna väntan var att försöka se ut som om de jobbade.
Alex slog sig ner på en bänk en bit bort. Inom någon minut insåg han att alla fem sneglade på honom och undrade vem han var. Vad gjorde han här? Men en svensk rättegång var en offentlig historia som vem som helst kunde bevista utan att behöva annonsera det i förväg.
En högtalare förkunnade att det nu gick bra att gå till sal 22. Sakta började advokaterna plocka ihop sina papper och övriga tillhörigheter. Den unga flickan med de hopsjunkna axlarna och den surmulne unge mannen var sist upp ur sofforna. Kanske var de minst motiverade av alla.
Salen var ganska liten. Alla, inklusive rättens ledamöter stirrade på Alex när han klev in över tröskeln. Åtta par ögon följde under tystnad hans steg mot den första åhörarstolen.
Efter att domaren gått igenom proceduren överlät han ordet till den yngre advokaten i blå kostym. Denne beskrev händelsen. Den unge Daniel hade under en fest fyra månader tidigare våldtagit sin klasskamrat Veronika. Han hade helt enkelt dragit in henne i ett sovrum hemma hos någons föräldrar och slitit av henne byxorna. Flera personer hade tittat in i rummet och sett vad som försiggick, men eftersom han sagt att allting var okej hade dörren alltid stängts igen. Tre dagar senare hade flickan anmält honom för våldtäkt och här var man nu.
Alex betraktade de olika deltagarna. Både flickan och den unge mannen hade sjunkit ihop ytterligare. Efter en stund fortsatte den andra advokaten. Hans röst var torr och tråkig, och Alex fann sig ha svårt att behålla koncentrationen. När advokaten lade ut texten lät det som en helt annan historia. Alex noterade att medan flickans advokat fokuserat på själva våldtäkten, pratade pojkens försvarare framförallt vad som pågått fram till dess att hans klient dragit av flickan byxorna.
Det var givetvis flickan själv som uppmanat pojken. Han hade strängt taget bara lytt order, varpå han genomfört ett kort – kort betonades som den starkaste av alla förmildrande omständigheter – samlag. Sammanfattningsvis var pojken oskyldig, och hans liv borde inte tillåtas bli förstört av en dom i detta sorgliga mål.
Det var en lugn och mycket sansad berättelse, helt fri från upprörda känslor.
Fascinerat insåg Alex att det som advokaten sagt lät fullkomligt logiskt. Hade detta varit det enda inlägget hade det varit svårt att se hur den unge mannen skulle kunna lastas för det han gjort. Det var nästan synd om honom.
Ordet gick fram och tillbaka mellan de båda advokaterna en stund. Ingenting hände egentligen. Efter en timme kvävde Alex en gäspning.
Så kom det han egentligen väntat på. Flickan fick svara på några frågor av sin advokat. Han uppmanade henne att svara så gott hon kunde, även om minnet kunde ha förbleknat de senaste fyra månaderna.
Det tog två minuter innan flickan började gråta. Tysta, smärtfyllda tårar. Hennes ansikte blev om möjligt ännu vitare, och hon sjönk ihop ytterligare i stolen. Alex sneglade på mamman, hon grät också och torkade sig tyst i ögonvrån.
Efter en stund gick det knappt att höra vad flickan sa, och det som kom fram var fyllt av tårar och ångest. Alex anade mer än verkligen såg advokatens frustration. Och inte blev det bättre av att den andra advokaten, den person som representerade hennes våldtäktsman, också hade frågor. Flickan vägrade helt prata med honom. Hon torkade sig i ögonen med tröjärmen. Efter en stund var hennes ansikte fullt av utkletad mascara.
Rättens medlemmar såg plågade och samtidigt lite uttråkade ut. Någonstans i alltihop uppfattade Alex att flickan varit oskuld innan händelsen, och att detta faktum bara gjort saken ännu värre.
Alex sneglade på klockan. Två timmar. Det blev pojkens tur. Han svarade korthugget och surmulet. Han hade egentligen velat vara med en annan tjej, men eftersom han mer eller mindre blivit överfallen av den här hade han liksom, typ, hängt med. Det hade inte ens gått för honom eftersom han druckit så mycket, så vad var egentligen problemet?
Efter tre timmar bröt domaren förhandlingen eftersom flickans gråt störde det lugna samtalet.
Alex lämnade salen först av alla. Han såg sig inte om. När han hastade nerför trapporna kände han sig smutsig, som en fluktare som trängt in i någons allra mest privata sfär.