Johanna slutade lite tidigare en eftermiddag och tog bilen till sin senaste skyddsling, fast besluten att göra sitt jobb. Nu log hon mot Sara i dörren. ”Får jag komma in?”
Sara öppnade dörren utan ett ord. Hon hade inte sett en människa sedan Mari var där. När hon vaknat morgonen efter att Mari bara dragit så där, hade hon ringt och sjukanmält sig. Ett par dagar hemma skulle få henne att må bättre, intalade hon sig.
Efter en stund i soffan utan ett ord tänkte Sara att det fanns människor i vars sällskap tystnaden inte var besvärande. Johanna var en sån person. Lugn och trygg satt hon där och bara fanns till för Saras skull. Det kändes faktiskt ganska bra. I alla fall någon som brydde sig.
”Varför beter Tom sig så konstigt?” sa Sara.
Johanna lutade sig fram i soffan och ställde ner tekoppen. ”Ibland är det de närmaste som sämst förstår situationen.” Hon betraktade Sara en stund. ”Av hänsyn ställer de inga frågor, vill inte vara i vägen, vill inte störa. Många brottsoffer blir till och med lämnade helt ensamma på grund av omtanke från sina närmaste.”
”De man bryr sig om mest behandlar man som sämst”, sa Sara med blicken i golvet.
”Har du funderat på att söka hjälp?”
Sara rynkade pannan. ”Är det inte du som är hjälpen?”
”Jag menar professionell hjälp, en psykolog kanske. Eller en terapeut som är specialist på sånt här.”
”En terapeut?”
”Du kan ju inte räkna med din bror om jag fattat rätt.”
”Jag vet inte. Jag ska fundera på saken”, sa Sara. Hon strök undan en hårslinga från pannan och lutade sig bakåt i soffan. Medan hon blundade några sekunder funderade hon på att ta upp frågan om Mari, men drog sig för det. Någonting fick henne att vilja sopa undan Maris kommentarer. Hon var rädd att Johanna skulle döma henne om hon hört vad Mari sagt. Tänk om Johanna skulle vända henne ryggen om hon fick reda på till exempel hur full Sara varit? Hon hade inte så många att luta sig mot för tillfället, verkade det som.
”Allt är åt helvete”, sa hon i stället.
Johanna drog in luft och släppte långsamt ut den.
”Historien är full av elände. Visste du att våldtäkt blev ett brott först på 1200-talet? Kvinnor var boskap på den tiden och våldtäkt var ett egendomsbrott. Egendomen var fördärvad och hade förlorat sitt värde. Det var inte ens kvinnan som var offret. Eftersom kvinnan var mannens egendom var det han som var den drabbade.”
”Otroligt”, sa Sara och höll armarna omkring sig.
Johanna harklade sig. ”Den här kvinnosynen går mycket längre tillbaka än så. Redan i tio Guds bud på Moses tid skrev man i sten: Du ska inte ha begär efter din nästas hus, hans hustru, hans tjänarinna, hans oxe, åsna, gris eller något annat han äger och så vidare. Inget om mannen.”
Johanna bytte ben i stolen. ”Den kvinna som blev våldtagen gjorde sig dessutom skyldig till hor och kunde även hon bli dömd till döden.”
”Men vad hade hon gjort för fel?” sa Sara.
”Hon blev våldtagen. I vissa avseenden lever vi fortfarande på 1200-talet.”
”Varför håller du på med sånt här?” sa Sara. ”Det måste vara sjukt deprimerande.”
”Vilket då?” sa Johanna.
”Jamen, allt jävla elände.”
”Samhället smiter från sitt sociala ansvar”, sa Johanna. ”Jag kan inte bara titta på, och myndigheterna utnyttjar mig och många andra.”
”Vadå utnyttjar?” sa Sara. ”Du sa att du jobbade ideellt?”
”Det är ju det jag menar. Samhället missbrukar frivilligarbetarnas insatser. De flesta tror att den svenska välfärdsmodellen är ett väl fungerande system där alla får vård, omsorg och social trygghet. Men mycket bygger på oss som ställer upp frivilligt.”
Johanna tystnade och lät blicken glida ut genom fönstret. ”Jag ser varje vecka hur människor far illa”, sa hon efter en stunds tystnad. ”De är beroende av frivilligorganisationernas insatser. Hemlösa, psykiskt sjuka, missbrukare, brottsoffer. Vi är många som inte bara kan se på.”
”Men”, sa Sara, ”det finns väl typ, lagar och sånt?”
Johanna ryckte på axlarna. ”Frivilligorganisationerna gör allt mer som för bara några år sedan sköttes av kommunerna.”
Sara korsade armarna runt bröstkorgen.
Johanna gnuggade sina trötta ögon. När hon nu såg på Sara såg hon en av många unga kvinnor som helt och hållet förlitade sig på henne.
I början av sitt engagemang i Brottsofferjouren hade hon trott att hon kunde göra verklig nytta. Numera kändes det som om hon bara utförde något slags konstgjord andning. Hennes bidrag var bara en droppe i en ocean av missförhållanden.
Och hon frågade sig hur hon skulle orka.