Ramén kliade sig i huvudet. Han var tvungen att tänka om vad gällde Mari Näslund. Han behövde få tag i henne. Med tanke på det papper han höll i handen hade det blivit viktigt, plötsligt. Han slog en signal till rotelns gruppnummer. Kommissarie Hellmark svarade personligen och Ramén lade snabbt fram sitt ärende.
Hellmark sa: ”Varför är det så viktigt då? Har hon någon avgörande betydelse?”
Ramen viftade med pappret framför sig, som om Hellmark skulle kunna se det. ”Försvaret har tagit upp henne på listan över potentiella vittnen.”
”Försvaret?” sa Hellmark. ”Det var som fan.” Det var kutym att båda sidor meddelade varandra och rätten vilka man tänkte höra under själva rättegången. Allt för att båda sidor skulle vara väl förberedda.
”Ja, visst är det konstigt?” sa Ramén.
”Jävligt konstigt.”
”Man undrar ju varför de vill ha med bästa väninnan som vittne.”
”Inte kommer hon väl att tala till de åtalades fördel precis.”
Ramén trummade med fingrarna mot hakan. ”Hm.”
”Hur länge hade de känt varandra, de här tjejerna?”
”Hela livet, mer eller mindre.”
”Skitskumt. Sätt upp henne på listan du med”, sa Hellmark.
§
Sara låg och sov trots att klockan var tre på eftermiddagen. Efter en lunch bestående av veckans rester behövde hon akut komma ut och handla mat. Hon var genomsvettig av att ha legat under flera lager filtar. Telefonsignalen hördes som djupt nere i en tunnel.
”Är det Sara Leijon?” sa en manlig röst.
”Ja?”
”Jag har förstått att du har det lite besvärligt just nu.”
Sara satte sig upp i sängen. På något vis lät mannen bekant. Plötsligt var hon klarvaken.
”Och med tanke på ditt läge kanske du kunde behöva lite stöd.”
”Ursäkta, vem är det jag pratar med?”
”Jag kommer till det”, sa mannen.
Var hade hon hört rösten tidigare?
”Ibland kan det ju behövas saker och ting för att, så att säga, komma tillbaka till det normala.”
”Till det normala? Vad vill du?”
”Jag är bara någon som vill räcka ut en hjälpande hand. Vad är det du behöver just nu? Mest av allt?”
”Lugn och ro för att orka med en rättegång. Du verkar ju veta vad jag råkat ut för, så det behöver jag visst inte förklara.”
”Ah, just precis.” Mannen sänkte rösten en aning. ”Den där rättegången – vad vore det värt för dig att slippa genomlida den?”
Sara ställde sig upp. ”Hur skulle jag kunna slippa den?”
Han gav upp ett lätt skratt. ”Åh, det är den enklaste saken i världen. Det är ju helt och hållet ditt beslut.”
”Mitt beslut?”
”Det enda du behöver göra är att gå till åklagaren, Ramén heter han visst, och säga som det är.”
Varningsklockorna ringde för fullt. Först hade hon trott att det var en journalist, men nu visste hon inte längre. Varför sa han inte vem han var? Hon ställde sig upp och gick fram till fönstret. Hon tryckte luren mot örat. ”Vad pratar du om?”
”Säg till Johan Ramén att du vill slippa rättegången. Den kommer att bli uppslitande, plågsam, och den kommer ju inte att göra någonting ogjort, så att säga.”
”Hör du, vem fan du nu är. Rättegången är det enda sättet för mig att få upprättelse för vad de där svinen gjorde mot mig. Jag har ingenting att tjäna på att inte genomföra rättegången.”
Mannens röst blev starkare igen. Han harklade sig och sa: ”Du skulle faktiskt kunna ha någonting att vinna på saken.”
”Och vad skulle det kunna vara?”
En paus på några sekunder.
”Pengar.”
Sara drog upp persiennen och tittade ut genom ett lortigt fönster. Nere på gatan kastade ungar snöbollar på varandra. Det hade redan börjat mörkna.
”Jag tror det är dags för dig att berätta vem du är”, sa hon.
”Tänk efter”, sa han och blev plötsligt affärsmässig. ”Du kan få en rejäl summa om du väljer att inte fullfölja det här. Pengar som kan ge dig ett och annat du kanske vill ha. Det enda du behöver göra är att gå till åklagaren och säga som det är.”
Plötsligt visste hon varför hon kände igen rösten. Det var samma röst, bara äldre. Hon fick en plötslig lust att kräkas.
Långsamt släppte hon ner persiennen igen: ”Hur mycket pengar pratar vi om?”
”Vad sägs om hundratusen kronor? Rakt ner i din ficka, och ingen behöver få veta något.” Han lät nästan glad, trodde han hade henne på kroken.
”Hundratusen? Det var inte mycket.”
Mannen var tyst några ögonblick. Kanske trodde han att hon satt och förhandlade. ”Jag kan dubbla summan om du säger ja här och nu.”
”Vad är det jag ska säga ja till?”
Nu var han otålig. ”Anklagelserna förstås.”
”Ska jag ta tillbaka dem?”
”Just det. Och du får alltså tvåhundratusen kronor som du kan göra vad du vill med.”
”Det är mycket pengar. Men kan vi inte säga tvåhundrafemtiotusen i stället? Det är ännu mer. Eller en halv miljon?”
”Vänta lite nu – ”
”Varför inte en hel miljon? Tror du verkligen att du kan köpa mig?”
Som genom ett trollslag, som när man vänder blad i en bok, förändrades mannens röst. ”Lyssna på mig, ditt lilla luder. Du ska ta tillbaka anklagelserna, annars blir det synd om dig.”
”Jag vet vem du är. Du är Charles rika farsa, och om du ringer igen kommer jag att anmäla dig också! Dra åt helvete, ditt svin! Din son ska ruttna i fängelset för vad han gjort!” Lite i taget stegrades volymen tills hon skrek rakt ut.
”Det här kommer du att få ångra! Din satans hora, vänta du bara, du kommer att ångra dig!”
Han lade på luren med en smäll.
”JÄVLA ÄCKEL!” vrålade Sara in i en död telefon, så högt att rösten höll på att spricka.
Hon stirrade in i väggen. Huvudet bultade så hon trodde hon skulle bli vansinnig.
Han försökte köpa mig.
Hon hade aldrig känt sig så smutsig.