Wiklund gick igenom procedurerna, och förklarade att det var han som bestämde här inne. Det var inget maktuttalande, bara ett torrt konstaterande. Om någon fick för sig att störa ordningen fanns det resurser som utan vidare skulle ta hand om saken. I ett annat läge hade det kunnat uppfattas som en utmaning, här var det bara ren information. Han slog helt sonika fast vad som gällde.
Han gav efter en stund ordet till åklagaren, femton minuter, varsågod.
Åklagaren, en kvinna med pilotglasögon och tjock hästsvans, såg på klockan på sin arm och började tala. Gesten fick Alex att snegla på sin egen klocka.
Åklagaren höll sitt anledningsanförande på fjorton minuter och femtio sekunder, och Alex insåg att hon endast kunnat tajma saken så exakt genom att ha repeterat det ett antal gånger. Han kände igen beteendet, han gjorde det själv när han behövde hålla sig till vissa givna hållpunkter i ett tidsschema. Men de röda fläckarna på halsen kunde bara vara nervositet. Varför?
Wiklund tackade åklagaren, tittade på klockan på väggen ovanför den dubbla entrédörren och nickade mot åklagaren som tillät sig ett svagt leende. Ordet gick till den ena av de två försvarsadvokaterna. Denne fick också femton minuter, och nu såg Alex att Mohikanen intill honom först sneglade på klockan på väggen, därefter på sitt eget armbandsur.
Advokaten pratade på en stund, och Mohikanen hade svårt att sitta stilla. Flera gånger mumlade han för sig själv djupt nere i halsen. När exakt femton minuter hade passerat – och advokaten inte tycktes ha för avsikt att avsluta sitt inledningsanförande – tittade Alex, Mohikanen, åklagaren och domare Wiklund samtidigt på klockan på väggen. Wiklunds ansikte antog en fastare form, läpparna pressades samman hårdare. Mohikanen slöt långsamt ögonen och andades.
Efter nitton minuter var advokaten klar. Wiklund harklade sig och sa: ”Tack. Det där var första gången – och sista, vill jag påpeka – advokaten drog över sin tilldelade tid. Vi håller på formerna i den här rättssalen.”
Advokaten tycktes inte bekymra sig. Han gjorde en gest med handen som kunde ha betytt allt från okej, herr domare, till det skiter väl jag i.
Tolv minuter in i nästa avdelning avbröt Wiklund den andre advokaten när denne läste innantill ur ett dokument.
”Av vilken anledning lyssnar vi till detta? Vi har alla en kopia av dokumentet.”
Advokaten harklade sig. ”Eh, jag vill bara belysa att – ”
”Den där bilagan har alla parter läst för en månad sen. Slösa inte tid på sånt. Gå vidare.”
Kanske hade advokaten aldrig stött på Wiklund tidigare, kanske var han helt enkelt en dålig människokännare. ”Jag anser att det är försvarets rätt att åberopa viktiga bevis som dessutom – ”
Mohikanen stönade högt nu. Han tycktes ha gett upp hoppet helt. Alex vågade inte snegla fler gånger på honom.
Wiklund avbröt advokaten. Rösten var som ett piskrapp och hördes över hela salen. ”Det är inte det minsta fel på mina ögon. Rätten är läskunnig, tro inget annat, och om ni inte har någonting nytt att tillföra går vi nu vidare. Rätten har tagit till sig dokumentet för länge sen. Fortsätt.”
Advokaten gapade. Han vände sig mot sin kollega som såg ut som en spegelbild av den första. De fattade ingenting. De blev attackerade för att de gjorde någonting de alltid gjorde, nämligen upprepade sig. Vad skulle de göra om de inte fick upprepa sig, riktigt trycka in argumenten där de behövdes som mest, hos de som tog besluten? Om man bara upprepade en sak tillräckligt många gånger visste alla att den blev till sanning.
Wiklund pekade på den första advokaten som helt kommit av sig. ”Fortsätt.”
Alex hörde Mohikanen sucka. Det gick visst inte som det var tänkt.
”Herr domare, försvaret önskar en … ”
”Avslås. Fortsätt.”
”Men du vet inte vad jag skulle … ”
Wiklunds rörde inte en min när han sa: ”Du tänkte be om en paus för att samla ihop dina röriga tankar. Avslås. Fortsätt.”
Wiklund slet advokaten i stycken inför en knäpptyst rättssal.
När Alex lämnade salen tre timmar senare hade han bilden ganska klar för sig. Wiklund höll hårt på formerna. Ordning och reda. Stelt kroppsspråk. Paragrafryttare. Regler skulle följas minutiöst. Ett klockrent blått beteende.
Men inte bara blått. Eftersom Wiklund tog till orda varje gång han uppfattade någonting utanför formerna, dessutom på ett synnerligen spetsigt vis, bar han sannolikt på en avsevärd dos rött beteende. Hans formuleringar var obevekliga. Han visade tydligt att han inte tolererade avvikelser. Sammantaget var han ovanligt sakorienterad, och mycket rationell. Sannolikt hade han koll på helheten, samtidigt som han skulle vara ytterst noggrann med detaljerna. En tuff kombination att hantera. Känslor skulle definitivt inte vinna mark i den här rättssalen.
Om åklagaren, Ramén, var gul som Nina trodde, hade de problem av ett slag som skulle bli svåra att överbrygga. Gula personer hade svårt att hålla sig till ämnet, de upprepade sig och de var farligt impulsiva. Att få en gul person att följa spelreglerna till punkt och pricka var ett hopplöst företag. De var rent olämpliga att kombinera med en röd-blå profil.
Alex började lite i taget ana omfattningen av utmaningen han stod inför.