Ramén halvsprang för att hinna till Göran Wiklunds kontor i tid. Wiklund hade begärt en första sondering, och Ramén var nervös. Wiklund var snarstucken när det gällde tider, det var allmänt känt. Som ordförande i tingsrätten skulle han äga rättegången. Under förarbetet inför en större förhandling ställde han tusen och en fråga kring allt åklagarmyndigheten presterat i form av skriftligt material. Allting ifrågasattes; ingen liten detalj var för obetydlig för att lyftas fram och gnuggas lite extra. Tyckte någon att han var en osmidig träbock fick det stå för dem.
Och nu var alltså Ramén sen till ett inledande möte med paragrafryttarnas urfader. Det hade kunnat börja bättre.
Han klev in i rummet. Wiklund såg först på Ramén, därefter på klockan på väggen. Han tog av sig läsglasögonen och lade dem prydligt bredvid sig. Ramén ansträngde sig till det yttersta för att inte vända sig om och stirra på klockan.
Wiklund öppnade en mapp han hade framför sig.
”Rapporten säger att man hittat blodfläckar på soffan i Hanssons vardagsrum”, sa han. ”Hur många var blodfläckarna?
”Eh”, sa Ramén och bläddrade i sitt eget material. Hur många?
”Vet vi inte exakt?”
”Det verkar inte så, nej.”
Wiklund rynkade på pannan och besköt Ramén med alla frågor han kunde komma på. Hur stora var fläckarna? Hur kunde polisen slarva med så viktiga detaljer? Vem hade hållit i utredningen? Och varför hade denne polis missat antalet? Ta reda på det. Hade polisen erfarenhet av den här typen av utredningar?
Ramén ifrågasatte om detta behov av detaljer verkligen var nödvändigt, men Wiklund bara stirrade på honom.
”Sen har vi ju problemet med din tämligen översiktliga personteckning av målsäganden. Du har i två stycken beskrivit hennes liv ett halvår tillbaka i tiden. Varför vet vi inte mer?”
Ramén kliade sig i huvudet. ”Vad är problemet? Jag behöver inte veta mer för att förstå att hon blivit våldtagen.”
”Jag vill veta mer.”
Så var det igång på nytt. Var jobbade hon tidigare? Var bodde hon innan hon flyttade till sin nuvarande bostad? Har hon varit sammanboende med någon och i så fall med vem? Har vi hans kontaktuppgifter ifall vi skulle behöva det? Visste vi någonting om hur hon levde sitt liv? Hur såg hennes bekantskapskrets ut? Vilka umgicks hon med och vad var det för slags människor?
”Ingenting av det där har ju någon betydelse”, utbrast Ramén. ”Det har inte med saken att göra!”
”Försöker du skyla över att din förundersökning har allvarliga brister?” sa Wiklund.
Ramén trodde knappt sina öron. ”Ursäkta?”
Wiklund harklade sig och stramade upp sig en aning. ”Du känner till exempel fortfarande inte till exakt hur målsäganden var klädd vid den påstådda våldtäkten.”
Ramén tog ett fastare grepp om bordsskivan. Han ansträngde sig till det yttersta för att inte visa emotionellt engagemang. Wiklund skydde känslopjunk som pesten.
”Den senaste tidens praxis visar att vi inte ska fokusera på det. ’Rätten ska också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver, och att inget onödigt dras in i målet.’ Både du och jag vet att HD fortfarande letar efter prejudikat där brottsbalkens paragraf 4 allvarligt åsidosatts. Jag vill inte bli ett sånt prejudikat. Det finns flera fall där hovrätten strukit den typen av kommentarer från tingsrätten.”
Paragraf fyra intresserade inte Wiklund. Han hade själv varit åklagare, och ville helt enkelt veta vad flickan haft på sig. Han var dessutom inte nöjd med någon allmän beskrivning av typen blus, kjol; nej, han ville veta hur blusen såg ut, om den var urringad eller inte. Han ville veta hur kort kjolen var, om den visade knän eller inte. Vilken typ av trosor flickan burit. Hur var det med BH:n? Var det en vanlig BH eller vad det en sån där vadderad pushup-historia?
Ramén erkände på nytt att han inte visste.
”Det borde du ta reda på”, menade Wiklund.
Ramén visste inte längre var han skulle fästa blicken. De stod på skilda sidor av en jättelik avgrund, och deras synsätt var totalt oförenliga.
På väg mot sitt eget kontor med raseri i stegen kom tankarna över honom. Han visste att även han var färgad av den förlegade uppfattningen att en våldtagen kvinna egentligen fick skylla sig själv. Att den som åker iväg med okända män fick räkna med risken att bli sexuellt utnyttjad. Att fel kläder, fel språk, fel uppträdande var liktydigt med risker. Han hade själv förhört unga flickor om deras leverne, han hade personligen under förundersökningar frågat unga flickor, några så unga som tretton år, om de var oskulder innan våldtäkten.
Han mindes till och med ett tillfälle då han frågat flickan om hon fått pengar av våldtäktsmännen. När han i förbifarten nämnt det för sin fru samma kväll hade de blivit rejält osams. Att bara fråga en stackars flicka om hon tagit betalt för våldtäkten var droppen, menade hon. Kommentaren hade hängt med ända in i domen. Flickan fick inte några pengar för att bli våldtagen. Det var gratis att göra det.
En man som gick ut på krogen och blev rånad på sina dyra skor och sitt exklusiva armbandsur blev aldrig ifrågasatt. Hur kunde du vara så dum att du visade upp den där för rånaren? Förstod du inte att han också ville ha en Rolex?
Dessutom ifrågasatte ingen om ett rånoffer gjort motstånd eller inte. Slog du tillbaka när han drog i din handväska? Inte? Varför inte? Skrek du inte ens? Borde du inte ha gjort det? Hittar du bara på allt det här?
Det spelade ingen roll vad ett rånoffer gjorde eller hur mycket kontanter en familj hade hemma i villan när tjuvarna kom. Det var lika mycket rån oavsett hur offret betedde sig.
Men inte när det gällde våldtäkter.
Var hon ensam hemma?
Hur kunde hon sätta sig i en bil med tre män?
Vad hade hon på sig? Hade hon stringtrosor, och berättade hon kanske det för männen?
Var hon oskuld? Hur många hade hon legat med innan? Hur såg hon på oralsex?
En verkligt kreativ försvarsadvokat kunde hålla på i timmar.
Varför betedde hon sig så virrigt efteråt? Varför ändrade hon sina uppgifter hela tiden? Var det verkligen fem samlag? Var det inte fyra? Och gjorde det verkligen så ont som hon påstod?
Varför skrek hon inte högre? Borde hon inte ha slagits mer?
Det räckte inte med att Ramén som åklagare hade förstått hur verkligheten fungerade – gudarna ska veta att det finns åklagare som inte ens väcker åtal även om de vet att flickan talar sanning, alltid med hänvisning till att det inte kommer att hålla i rätten – om inte rätten tänkte se det på samma sätt var det meningslöst.
Han kunde fega ur, rädda henne undan förödmjukelsen, undan det som vissa kallade den andra våldtäkten. Be henne släppa det och gå vidare med sitt liv.
Han insåg att han hade alla chanser att lägga ner åtalet, att helt enkelt bara strunta i alltihop. Wiklund skulle knappast protestera.
Han svalde hårt och fattade sitt beslut.