De satt i den mörka, dystra korridoren utanför sal 37 i Stockholms Tingsrätt. Sara satt på bänken och såg ner på sina fötter. Ramén hade instruerat henne att inte sminka sig, något hon först lyssnat på, men när hon väl stod i dörren på väg ut ur lägenheten kände hon sig oskyddad. Alla blickar som skulle vila på henne, alla dömande ögon. Det hade slutat med att hon sminkat sig mer än vanligt. Lagren av foundation och ögonskugga gav henne ett visst skydd mot den nakenhet hon upplevde. Slutresultatet var inte alls vad hon tänkt sig, men hon struntade fullkomligt i vad åklagaren hade att säga om saken.
På bänken satt även Tom och Johanna. Ingen sa någonting eftersom ingen visste vad som vore passande att prata om. Ramén vandrade omkring en bit bort och pratade i sin mobiltelefon. Hans röst ekade i korridoren.
Plötsligt skrapade det till i högtalaren på väggen. En kvinnlig röst förkunnade att huvudförhandlingen i målet åklagaren mot Jisander, Mahmoud, Hosein och Hansson skulle börja, kunde alla inblandade vara vänliga att infinna sig i sal 37. Meddelandet ekade under flera sekunder i de deprimerande korridorerna.
Ramén avslutade snabbt sitt samtal, och Alex slogs av tanken att samtalet bara varit ett kamouflage för att slippa prata med sin klient.
Det var dags att gå in.
Salen var ganska stor och hade två ingångar, en för åhörare och en för alla inblandade. En hel del åhörare var på väg in, och Alex undrade vilka de kunde vara. Även han hade läst tidningarna, så det kunde inte uteslutas att det var journalister. I salens kortända satt ordförande Wiklund med tre nämndemän och en protokollförare som även hon var jurist. Våldtäktsmännen satt redan i salen. De hade letts in genom en annan dörr av två vakter vardera. Vakterna hade posterat sig bakom dem. Med de fyra advokaterna inräknade var det definitivt slutsålt runt de anklagades bänk. Sexton personer allt som allt. Vilken uppvisning.
Ramén visade Johanna och Sara till ett bord som stod i nittio graders vinkel från det första. De satte sig, Ramén närmast rätten, sedan Sara och sist Johanna. Sara svalde torrt. Mitt emot henne på andra sidan salen satt de fyra åtalade med sina ombud. Det kunde inte vara mer än tio meter tvärs över rummet.
Alex slog sig ner på första raden, placerade sig så att han kunde ha ögonkontakt med Sara om det skulle behövas.
Sara tittade ner i bordet och samlade kraft. Hennes händer var onaturligt kalla. Men de skulle inte få henne att vika undan blicken. De kunde inte knäcka henne. Hon hade sitt mål klart.
Jag dömer er till tio års fängelse.
När hon vände upp ansiktet igen såg hon att åhörare strömmade in i salen. Inom loppet av ett par minuter hade bänkarna längst bak fyllts. Säkert trettio utomstående befann sig plötsligt i salen.
Sara hade aldrig tänkt på att hon skulle behöva prata inför en massa okända människor. Det var ingen som förklarat just det för henne. Men hon hade inget att dölja. Då var det värre för de fyra svinen mitt emot henne. De skulle få stå där med skammen. Hon tänkte skita i vad alla sa. Hon hade inte gjort något fel.
Även Ramén noterade att salen var fullbänkad av nyfikna, förutom de sedvanliga journalisterna som alltid fanns på plats när extra smaskiga saker skulle avhandlas.
Scenen kunde ha varit komisk om han inte hade varit så nervös. Han sneglade på Sara. Vissa tecken på det våld som använts under våldtäkten fanns fortfarande kvar. En mörk rodnad på kinden verkade inte vilja försvinna. Hon skulle kanske behöva plastkirurgi för att slippa den. Ibland haltade hon lite. Hennes fotled läkte visst inte heller som den skulle.
Han hade sina anteckningar och sammanfattningar framför sig i prydliga buntar. På andra sidan Sara satt stödpersonen, tjejen från Brottsofferjouren. Inte en jurist, således. Han var den enda juristen på den här sidan av salen. Det kändes en aning ensligt.
Ramén betraktade försvarssidan.
Nilson och Johnson bytte blickar och nickade i samförstånd mot domare Wiklund. Ramén mulnade. Nilson var cirka tio år äldre än han själv och hade verkat som jurist i femton år, även om han inte varit just försvarsadvokat hela tiden, men juridisk erfarenhet hade han så att det räckte. Johnson hade förmodligen varit i gång ända sedan högertrafikreformen infördes.
Ramén lät blicken falla på Jisanders advokat. Henne kände han nog allt till. Helen Slättås – uttalades Hellen, och ve den som sa fel – var effektiv och affärsmässig och mycket professionell. Hon var Jisanders försvarare och vann oftare än den genomsnittlige försvarsadvokaten. Tjugo år till.
Ramén rös. Helen Slättås fick honom på defensiven utan att ens behöva öppna munnen.
Intill Slättås satt en ung man Ramén aldrig tidigare sett. Hon har en assistent, tänkte Ramén. Hon har faktiskt med sig en extra pellejöns som kan bära hennes pärmar. Vi befinner oss i ett drama av John Grisham.
Om han räknade bort Slättås menlösa assistent var det närmare sjuttio års juridisk erfarenhet som trängdes på andra sidan salen. Själv hade Ramén tagit sin examen för fyra år sedan, och varit åklagare i två av dessa.
Vilken tur att jag har rätt och de har fel, tänkte han och svalde.
Halsen var ökentorr.
Sara grep Johannas hand.
Johanna kramade hennes hand tillbaka och log uppmuntrande. Johanna var både oroad och fascinerad. Oroad för hur Sara skulle klara av det hon stod inför och fascinerad över att befinna sig i en verklig rättegång med allt vad det innebar i form av juridiskt kunnande och föreskrifter. Hon såg hur Sara svalde hela tiden, hur hennes käkar oavbrutet spändes.
Johanna fingrade på mappen framför sig. Hon fick lust att titta i den igen, men egentligen behövdes det inte. Ramén hade gett henne en kort biografi över de åtalade. Han hade sagt att hon kunde ge den till Sara om hon ville, något Johanna valt att inte göra. Det var illa nog som det var.
Längst bak i rättssalen satt Tom Leijon med lätt skuggade glasögon. Han hade fixat hjälp i butiken för att kunna följa med i rättegången.
Det hade inte varit en enkel sak att närma sig Sara igen efter hans inledande misstag på polisstationen. Det värsta var att han i själva verket inte ville vara där. Men han intalade sig att det skulle göra större skada att smita undan på nytt. När rättegången nu startade kände han igen en del av trist formalia, men det mesta rann igenom skallen som smältvatten efter gatan en varm vårdag.
Döv för juristernas pladder stirrade han på de åtalade.
Från sin plats bland åhörarna betraktade Alex scenen. Ramén justerade oavbrutet slipsknuten samtidigt som han flackade med blicken omkring sig. Sara såg helt bedövad ut. Hennes målsägarbiträde, Johanna från Brottsofferjouren, såg ut som om hon skulle falla till golvet. Hennes ansikte var kritvitt. Uppe på podiet vakade domare Wiklund över sin rättssal som en härförare över sina soldater. Hans ansikte var hugget i sten.
Alex summerade det han visste så här långt.
Delvis fel åtalade. Fel advokater. Helt klart fel domare. Möjligtvis fel åklagare. Han undrade på vilket vis dramat kunde ha börjat sämre.