När alla satt sig harklade sig ordförande Wiklund igen och knackade lätt i bordet. Efter en knastertorr inledning som i huvudsak gällde bestämmelser i det svenska rättegångsförfarandet började han läsa upp namnen på alla i salen. Det påminde om ett upprop i skolan.
Därefter nickade han allvarligt mot Ramén.
Ramén drog långsamt efter andan.
”Herr ordförande”, sa han, medan han lät en allvarlig rynka framträda mellan ögonen. ”Jag har åtalat för grov våldtäkt, grov misshandel och grovt olaga frihetsberövande.” Här rabblade han upp alla namn på de åtalade och markerade att samma åtal gällde dem allihop. Han angav tid och plats och gav en summering av detaljerna i åtalspunkterna. Visserligen anade han att Wiklund skulle slå till om han blev långrandig, men han var ju tvungen att lägga fram målet. Han koncentrerade sig på vad han skulle göra, och bestämde sig för att oroa sig i efterhand.
Saken var mycket enkel: de åtalade hade lurat hem Sara Leijon till en lägenhet och våldtagit henne upprepade gånger under två och en halv timme trots hennes tydliga protester. Han skulle under rättegången visa att hon gjort vad hon kunnat för att komma undan, men att de var för många för att hon skulle ha haft någon realistisk möjlighet att lyckas. Han hänvisade till läkarintyget som bevisade de skador hans målsägande fått under den utdragna våldtäkten.
”Jag uppmanar därför tingsrätten att döma dem enligt lagens strängaste straff”, avslutade han.
Ordförande Wiklund harklade sig och frågade om de åtalade erkände sig skyldiga.
”Min klient är oskyldig, herr ordförande”, sa Klingspor om Sonny Hansson. Han talade med eftertryck för att visa hur oskyldig Hansson verkligen var.
Mikael Johnson hade ansat sitt grå hårsvall och bättrat på solbrännan ytterligare. Han höjde på hakan och använde sin mest förtroendeingivande röst. ”Oskyldig”, sa han om Ali Hosein, ” jag yrkar på att han genast försätts på fri fot.”
”Oskyldig, herr ordförande”, sa Nilson om Mustafa Mahmoud.
Så långt inga överraskningar.
”Herr ordförande!” sa Helen Slättås med hög röst.
Ramén himlade med ögonen. Han hade inte blivit förvånad om hon faktiskt ställt sig upp precis som de gjorde på teve.
”Min klient Charles Jisander är till ett hundra procent oskyldig. Han medger att han haft sexuellt umgänge med målsäganden. Jag kommer under den här rättegången enkelt kunna bevisa att målsäganden var helt införstådd med vad som skulle hända. Jag kommer dessutom att presentera material som styrker att detta inte var första gången hon gjort liknande saker. Jag yrkar på att min klient med omedelbar verkan försätts på fri fot.”
Ordföranden såg ut över de församlade. Fortfarande rörde sig ansiktsmusklerna minimalt. ”Då så. Huvudförhandlingen är beslutad att pågå i fem dagar.” Han knackade i bordet med klubban.
I vanliga fall brukade vittnen inte kallas in förrän senare under rättegången. Det vanliga var att man lyssnade på målsäganden och alla åtalade först, men Ramén hade begärt ett par undantag som Wiklund förbluffande nog godtagit. På det här viset behövde inte Nina Mander eller läkaren gå och vänta på att få framträda.
Protokollföraren som satt längst till höger på det upphöjda podiet knackade på sin mikrofon och sa: ”Rätten kallar polisinspektör Karina Mander till sal 37.”
Det tog bara en sekund, så drogs dörren upp och Nina gjorde entré i uniform, med klaffar och allt. Hon satte sig vid vittnesbordet mitt emot ordföranden, vred huvudet lätt åt vänster och tittade på Sara Leijon. Även om det var frestande tillät hon sig inte att blänga på de åtalade.
Rättens ordförande bad Nina att recitera sin så kallade edsförsäkran. Det gick snabbt och var mycket odramatiskt.
”Jag, Karina Mander, lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”
Nina hade lämnat liknande vittnesmål ett flertal gånger tidigare. Egentligen kunde hon inte tillföra någonting, men Ramén ville att hennes vittnesmål skulle bevisa att allting gått rätt och riktigt till vad gällde upptagandet av Sara Leijons anmälan, och vid gripanden av de åtalade. Hon skulle vara därifrån på nolltid.
Nina berättade det som fanns att säga. Johanna Bergman från Brottsofferjouren hade uppmärksammat henne på att en ung flicka hade blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, och hon placerade flickan snabbt i ett förhörsrum för att ta upp hennes vittnesmål. Flickan var skadad, men berättade väldigt klart och tydligt vad som hänt.
Hur uppfattade du henne? undrade Ramén. Skadad, och rädd, men fullt kapabel att lämna en ytterst detaljerad redovisning av vad hon råkat ut för, sa Nina. Några luckor i hennes berättelse? Nej, hon var ovanligt redig i sitt återgivande av saken.
Ramén tackade för sig.
”Har något av de åtalades ombud några frågor till inspektör Mander?” sa ordförande Wiklund och vände blad i sin egen dokumentation. Av allt att döma var han själv färdig med detta vittnesmål.
Viss aktivitet utbröt bland advokaterna och deras klienter. Några av de åtalade sneglade mot Nina. De mindes henne förmodligen från förhören hon hållit med dem. Kanske var de glada över att slippa träffa den andre polisen, han som sett ut som en grinig grizzlybjörn.
”Jag har ett par frågor”, sa Slättås, Jisanders advokat.
”Varsågod”, sa ordföranden.
”Inspektör Mander – var du den första att träffa Sara Leijon den där kvällen?”
”Nej”, svarade hon, ”som jag sa sökte Johanna Bergman upp mig. Alltså hade hon träffat flickan först.” Hon försökte avhålla sig från sarkastiska tonfall trots att frågorna var överflödiga. De hade ingen som helst betydelse för någon, ändå var advokaten tvungen att ta upp tiden med struntsaker.
Slättås böjde sig fram över bordsskivan och fixerade Nina med blicken. ”Stämmer verkligen detta?”
”Ja.”
”Var det inte så att en annan polis först träffade henne, innan Johanna Bergman från Brottsofferjouren – ” Slättås gjorde en gest mot åklagarens bord för att visa att hon minsann visste vem Johanna var och hade henne på kornet ” – fick kontakt med henne.”
Det hade Nina glömt bort. Det var så länge sen, och hörde strängt taget inte hit. Idioten Korell hade ju varit där och saboterat ärendet en aning. Hon hade tänkt ta upp det med Hellmark, men sedan hade det fallit i glömska.
”Jo, det är riktigt. En annan polis skulle ta upp vittnesmålet först.”
”Men vart tog han vägen? Varför genomförde inte han förhöret?”
”Det vet jag inte”, sa Nina och kände hur hon bet ihop käkarna. Detta hade ingenting som helst med saken att göra, och alla visste om det.
”Jag förstår inte. Denne polis, Stefan Korell, inledde ett samtal med Sara Leijon, men sedan kom du in. Hur hänger det ihop?”
”Han fick kanske annat att göra”, sa Nina.
”Var det möjligtvis så att han gjorde en annan bedömning än du?”
Aha, tänkte Nina. Det är vad hon är ute efter.
”Det stämmer nog. Stefan Korell var inte lika övertygad som jag huruvida flickan verkligen blivit våldtagen. Men han har inte i närheten av min erfarenhet när det gäller den här typen av ärenden. Jag har hanterat flertalet gruppvåldtäkter tidigare. Det har inte han gjort.”
”Men han gjorde en annan bedömning?”
Nina suckade.
Hur kunde hon känna till det?
”Det skulle förvåna mig om han gjorde någon bedömning överhuvudtaget.”
”Du kanske inte litar på den andre polisens kompetens inom området?” sa Slättås.
”Du är sannerligen uppmärksam.” Då var det sagt. Hon fick ta den fighten senare om det nu någonsin skulle komma till Korells kännedom vad hon sagt om honom.
Slättås gav sig. Hon hade försökt så tvivel om huruvida en anmälan alls borde ha gjorts, i syfte att få rätten att tveka redan från början. Om den förste som träffat Sara Leijon inte tyckt det var någonting att tjafsa om – varför hade man då gjort så stor affär av saken? Det kanske inte var en våldtäkt trots allt?
De övriga advokaterna hade inget att tillägga. Tydligen var det Slättås sak att inleda showen.
Nästa vittne var den surmulne och slutkörde jourläkaren på SÖS. Han satte sig i stolen, och tröttheten stod som en aura runt hans griniga person. Kostymen såg ut som om den gått igenom en biltvätt och efteråt torkats av densamma.
Ramén tittade i sitt manus. Han bad läkaren att beskriva undersökningen och uttala sig om skadorna hos Sara Leijon. Ramén lotsade honom igenom de olika delarna. Med protokollet i handen fick han läkaren att bekräfta det alla redan visste. Läkaren svarade korthugget på frågorna. Inte heller han ville vara där; han hade patienter att ta hand om, liv att rädda.
Det hela tog mindre än femton minuter.
Bollen gick över till andra sidan rummet. Johnson stod på tur med några frågor. ”Doktorn, är din arbetsplats Södersjukhuset?”
Läkaren stirrade på Johnson. ”Nej, jag råkade bara ramla in där en kväll. Jag hade ingen aning om att det var ett sjukhus.”
Johnson var ett proffs. Han ignorerade fullständigt läkarens grinighet. Kunde läkaren tänka sig att beskriva hur han gick tillväga när han undersökte en påstått våldtagen kvinna?
”Man undersöker henne helt enkelt”, svarade läkaren vresigt.
”Hur börjar du?” sa Johnson med ett lätt leende.
Läkaren suckade. ”Jag placerar kvinnan i stolen. ”
”Beskriv stolen, tack.”
Ramén himlade med ögonen.
”Det är en gynekologstol där kvinnan placerar sina ben i förhöjda ställningar.”
”Klär hon av sig?”
”Nej, hon behåller byxorna på”, fräste läkaren. ”Givetvis klär hon av sig, hur skulle jag annars kunna undersöka henne?”
Johnson tyckte att vissa saker borde förtydligas. Kanske var han orolig för att någon i rätten inte fick bilden klar för sig. ”Hon är naken i underlivet alltså?”
”Ja, vad annars”, sa läkaren och gnuggade sig om näsroten.
”Hon ligger alltså helt naken i din stol med benen isär”, sammanfattade Johnson hjälpsamt. ”Vad händer nu?”
”Jag använder olika instrument och undersöker kvinnans underliv.”
Johnson ville veta mer, mycket mer. Han visste exakt vilken effekt han var ute efter. Han ville att Sara skulle återuppleva den där vidriga kvällen i all sin fulhet. Han ville att hon skulle känna så mycket av sin rädsla och sin ångest det bara gick. Anledningen var enkel – ju mer påmind hon blev om hur kvällen utvecklats desto svårare skulle hon ha att hålla känslorna i styr. Och det skulle underlätta för försvaret.
Så Johnson uppmanade den nu ordentligt irriterade läkaren att i detalj beskriva vilken blygdläpp han undersökte först och vilka saker han stoppat in i Saras underliv. Vilka instrument användes till vad? Johnson brann av iver att få veta hur Saras analöppning såg ut efter att ha blivit penetrerad av flera män. Han ville absolut få reda på omfattningen av blåmärkena på Saras bröst. Hur bedömde han det ena eller det andra?
Det suckades en del i salen. Många tyckte uppenbarligen att det fick vara nog. Johnson log överseende mot åhörarna. Han struntade fullkomligt i vad de tyckte. Det enda som betydde något var hur rättens medlemmar uppfattade saken. Även han visste att Wiklund var noga med fakta. De hade haft sina drabbningar genom åren.
”Nu vet vi vilka skador som fanns”, sa han till slut. Sedan var han tvungen att ställa den uppenbara frågan, annars skulle han inte verka seriös. ”Hur menar du att dessa uppkommit?”
Läkaren stirrade på Johnson en lång stund. Han tog av sig sina glasögon, putsade dem på slipsen, satte tillbaka dem på näsan innan han med en suck svarade: ”Genom våldtäkt.”
”Det låter ganska spekulativt. Kan inte skadorna ha uppstått på annat sätt?
”Knappast.”
”Genom vanligt sex, till exempel.”
”Hennes slemhinnor var skadade och mycket ansträngda. Som jag sa hade hon blodutgjutningar i både slida och anus. Detta händer inte av sig själv.”
Johnson gav sig inte. ”Men kan hon inte ha ovanligt känsliga slemhinnor?”
”Hur ska jag veta vad hon har för slemhinnor?”
”Men kan hon det? Så att hon redan vid normalt sex blir ansträngd i underlivet?”
”Jag hade inte möjligheten att titta efter innan våldtäkten, förstår du.”
”Den påstådda våldtäkten, doktorn.”
Läkaren höjde på hakan. ”Om den här flickan inte blev våldtagen vet jag inte vad. Visst kan hon ha haft känsliga slemhinnor, men det förklarar inte att hon hade blåmärken över hela kroppen. Och känsliga slemhinnor ger inte strypmärken runt halsen.”
Johnson avslutade snabbt utfrågningen.
Alex häpnade över vad han såg och hörde. Han tittade på Sara – han kunde inte se henne hela tiden eftersom Johanna skymde henne ibland. Det var någonting med hennes minspel som inte stämde. Hennes mungipor åkte upp och ner. Hennes ena hand vandrade omkring över bordet. Han kände henne för dåligt ännu för att kunna tolka det. Men någon typ av stressreaktion var det helt klart frågan om.
Johnsons taktik fungerade delvis. Sara kunde verkligen se sig själv ligga där i stolen natten mot den fjortonde december, naken och utlämnad åt en vresig läkare som totalt ignorerade henne som människa. Det var inga problem att mana fram skammen hon känt av att bara timmarna efter det fruktansvärda övergreppet ha en annan främmande man bökande i sitt underliv. Så långt tänkte advokaten helt rätt. Vad Johnson dock inte tagit i beräkning var att minnet varken gjorde Sara ångestfylld eller laddad av oro.
Det var något helt annat som väcktes till liv djupt inom henne.