Johanna hade ringt Saras telefon säkert femtio gånger utan framgång. Inget svar hemma hos Tom och hans mobilnummer fanns varken på eniro.se eller hitta.se. Förmodligen hade han kontantkort. Johanna hade lämnat sin sedvanliga redogörelse till BOJ, och handledaren hade gett henne instruktioner kring hur hon skulle upprätthålla kontakten med brottsoffret ifråga.
Men ingen hade förberett henne på att offret helt plötsligt kunde försvinna från jordens yta. Så hon ringde den enda hon kunde komma på.
”Du, jag är lite upptagen…” sa Nina.
”Det går fort. Sara Leijon?”
”Jag ska just prata med henne”, sa Nina.
Johanna stannade till i tankarna. ”Så hon är hemma?”
”Nej, nej, hon är på sjukhuset.”
Johanna rätade på sig och flyttade telefonen till andra örat. ”Vad gör hon på sjukhuset?”
Nina harklade sig i luren. ”Vet du inte?” Nina redogjorde snabbt för vad som hänt två dagar tidigare.
”Varför har ingen hört av sig?” sa Johanna.
”Jag vet inte”, sa Nina tankspritt, ”vem skulle ha hört av sig?”
Och det var just det – vems ansvar var det att hålla stödpersonen från Brottsofferjouren informerad? Svaret var lika enkelt som det var uppenbart – ingens.
Johanna avslutade samtalet. Hon återgick till arbetet en stund, men hade svårt att koncentrera sig. Hur skulle hon kunna göra sitt jobb om hon hölls utanför?
Och hur var det med Sara?
Alex kände sig otroligt obekväm med situationen. Hade han kunnat stanna hemma skulle han definitivt ha gjort det. Han visste att många uppfattade honom som lugn och självsäker, och han lät gärna folk tro att han alltid hade full kontroll på allting eftersom det i hans konsultroll låg att alltid veta vad som skulle hända härnäst. Men även han hade en trygghetszon, utanför vilken han inte gärna tog sig. Och sjukhus låg definitivt utanför hans zon. Därför hade han inte ens uppsökt en läkare med sin svullna käke.
Han ogillade lukterna, den där otrevliga kombinationen av desinfektionsmedel och sjukdom som inte gick att bli av med. Den satte sig i näsan, i håret, på huden. Han avskydde den. Han ville alltid åka raka vägen hem och ställa sig i duschen efter att ha besökt ett sjukhus.
Han följde Nina ett halvt steg bakom. Hon verkade inte märka att han tystnat när de klev ur bilen på parkeringen utanför Huddinge Sjukhus. Det passade Alex bra, han kände ingen direkt lust att behöva förklara sig.
De vandrade genom evighetslånga korridorer som verkade sakna slut.
Nina stannade till framför en dörr. Hon vände sig mot Alex.
”Är du okej? Du verkar lite tyst?”
Han blinkade. ”Mmm.”
Hon öppnade dörren till salen. Den gled upp med ett släpigt väsande, som om lufttrycket inne i salen inte stämde med det utanför. Hon stannade i dörren. Sara låg i sängen med ögonen slutna. Hon var blek i ansiktet och en hand stack fram under filten. Det var omöjligt att avgöra om hon var vaken eller om hon sov.
Nina suckade lågt och vände sig mot Alex. Han tittade över hennes axel och skakade lätt på huvudet.
Intill Saras säng satt en man och Nina kände genast igen honom. Mannen var lång och kraftig men han hade förmodligen inte ett uns fett på kroppen. Han var bred över axlarna och svällande biceps putade under tröjärmarna.
Nina tvekade bara några ögonblick, innan hon gick in i rummet och ställde sig intill sängen. Alex följde efter utan ett ord. Han gick in så tyst han kunde i salen och tog sikte på en stol vid fönstret.
Tom såg upp från tidningen han tittat i. Nina hade ingen aning om vad hon hade att vänta sig.
Tom ställde sig upp. ”Tom Leijon”, sa han lätt.
”Nina Mander”, sa Nina neutralt. Hon sneglade i ögonvrån på Sara som verkade sova. Hon gjorde en knyck med nacken mot Alex. ”Alex King.”
En snabb blick på Alex var allt som behövdes för att avfärda honom, tydligen.
Nina sa: ”Det var Alex som avbröt misshandelsförsöket.”
Tom mötte Alex blick. Han nickade kort.
Nina gjorde en gest mot dörren med ett höjt ögonbryn. Tom sa: ”Visst.”
Alla tre lämnade salen efter att ha tittat på Sara ett ögonblick. Hon tycktes inte märka någonting. När dörren gled igen sa Nina: ”Kaffe?”
Tom ryckte på axlarna. Visst.
De gick mot hissen utan att säga ett ord. Utan en blick på varandra åkte de tre våningar ner och gick mot den stora cafeterian på bottenvåningen av sjukhuset. Nina såg sig omkring efter ett ledigt bord, hittade ett och satte sig.
Alex såg sig omkring. De andra matgästerna var huvudsakligen klädda i olika varianter av sjukhuskläder – läkare i rockar, sköterskor i vitt, tekniker i labbkläder. Ett gäng unga läkare satt hukade över sina luncher i smågrupper. Detta var människor som borde intressera sig för hälsosam kost, men de stoppade i sig den värsta sortens skräpmat. Pommes frites, hamburgare, nachos och rester av pizzor stod på borden. Coca-cola verkade vara standarddryck.
Under tiden Nina hämtade kaffet satt Alex och Tom Leijon intill varandra. Det var en konstig situation, men Alex märkte snabbt att Tom inte var obekväm med tystnad. Han satt helt stilla och tittade framför sig. Trummade inte med händerna, rörde inte på en fot. Blinkade knappt.
Sara var tveklöst ganska röd, vilket gav henne en hel del fighting spirit. Alex undrade om syskonen var lika till personligheterna. Det var inte helt ovanligt. Men eftersom personligheten inte satt i en persons DNA var det omöjligt att dra några slutsatser.
Nina kom tillbaka med tre koppar kaffe på en bricka och ett glas med mjölk. Hon lossade en aning på slipsen. De smuttade på kaffet under tystnad.
Till slut sa Nina: ”Jag är ledsen för det som hänt Sara. Jag önskar att hon sluppit uppleva det här.”
Tom drog ett djupt andetag. Någonting rörde sig i ansiktet, men så kom ett hårt uttryck fram i hans blick. ”Jag har träffat tillräckligt många poliser för att känna igen ett problem”, sa han.
”Jag – vi – är här för att hjälpa Sara.”
Tom pekade på Alex, men talade till Nina: ”Han är inte polis.”
”Konsult. Han hjälper Sara att klara rättegången.” Nina lade armarna i kors och lutade sig tillbaka i stolen.
”Hon behöver ingen hjälp”, sa Tom.
”Statistiken talar sitt tydliga språk. Av tjugotusen våldtäkter årligen anmäls ungefär tio procent. Av de två tusen går bara tio procent till åtal.”
”Vi ska alltså vara tacksamma?” sa Tom.
Nina sa: ”Av dem som åtalas går omkring sjuttiofem procent fria. Helt. Så hon behöver all hjälp hon kan få.”
Alex ägnade sig åt lite huvudräkning. Tjugotusen våldtäktsmän och systemet lyckades sätta dit hela tvåhundrafemtio stycken? Han måste ha räknat fel någonstans.
Nina såg Tom rakt i ögonen när hon sa: ”Tingsrätterna är mer benägna att titta på offrens sociala tillhörighet. En kvinna ur socialgrupp ett som verkligen står fast vid sin anmälan har betydligt större chans att få upprättelse.”
Någonting mörkt drog över Toms ansikte. ”Och de som inte kommer från de fina kvarteren?”
”Har statistiskt sett mindre chans att bli trodda under en rättegång”, sa Nina.
Alex iakttog samtalet utan att öppna munnen annat än för att dricka av det gräsliga kaffet. Han hade inte tänkt på det, men det lät logiskt. Människor med pengar var ofta skolade i att tro på sig själva och utstrålade därför naturlig trovärdighet. Lägg till det att de ofta hade ett bildat och mer varierat språk och bilden blev ännu tydligare. Det innebar att det inte fanns någon ände på svårigheterna i det han just tagit på sig.
Tom knöt nävarna. ”Jag fattar att hon kommer att bli ifrågasatt, men jag trodde inte att man skulle döma henne utifrån vem hon är?”
”Men så är det nog, tyvärr.”
Han nickade. ”Ett av svinen bor runt Stureplan. Honom kommer man alltså att lyssna på.”
Nina drack upp resten av sitt kaffe. Hon var polis; hennes jobb var att presentera bevisen och vackert se på när rätten skickade tillbaka drygt varannan brottsling ut på gatorna igen, stärkta att ta upp sin karriär på nytt. Hon skulle vara neutral. Hon hade plockat in skurkarna, nu var det upp till systemet att döma dem.
”Livstid.”
”Vad?” sa Nina
”De gav henne livstid”, upprepade Tom. ”Oavsett vad svinen får för straff har Sara fått livstid.”
§
’”Det där är vad man brukar kalla en loose cannon”, sa Alex när de var på väg till city. De körde efter Huddingevägen, passerade just Storstockholms mest olycksdrabbade korsning, den i höjd med Stuvsta. Fartkamerorna avlöste varandra, men de var överflödiga eftersom snön föll ymnigt och gjorde vägbanan såphal. Just denna dag höll stockholmarna faktiskt rätt hastighet. Han tittade då och då efter bilar i sidobackspegeln, eftersom det var just i den här typen av väder en bil kört in i hans ett par år tidigare. Bara tanken på whiplashskadan gjorde att han automatiskt förde upp ena handen till nacken. Den blev stadigt sämre för varje dag som gick. Och han visste att det berodde på stress.
”Tom Leijon?” sa Nina.
”Jag vet inte vad han gjort tidigare, men det är länge sen jag träffade på en person som kontrollerar starka känslor på det viset.”
”Han satt inne för några år sen.”
”Låt mig gissa. Misshandel. Grov sådan.”
Nina nickade. ”Men faktiskt bara en gång. Jag tittade i hans register, och det är lite tvetydigt, måste jag säga. Han har hållit på med småskojeri tidigare, men mycket av det verkar ha varit ungdomsbrottslighet. Den misshandlade var en annan småskojare, men ja, den var grov.”
”Vad gör han nu?”
”Han har en videobutik här nånstans.”
Alex vände sig mot henne. ”Videobutik? Är han ren?”
”Ren?” skrattade Nina. ”Kom tillbaka från teven nu. Han har aldrig hållit på med droger. Men om du menar att han är hederlig så verkar det faktiskt så. Jag har inte utrett honom, men gjort några rutinkontroller. Han verkar hålla sig på den smala vägen.”
Alex nickade.
De passerade avtaget till Rågsved, avtaget till Älvsjömässan, kom till Stureby. ”Menar du allvar med att hans bakgrund kan påverka utgången av Saras rättegång?”
Nu var det Ninas tur att nicka. ”Guilty by association.”
”Är det därför du kollat upp honom?”
Hon ryckte på axlarna. ”Skadar knappast.”
”Nån kommer att få problem med honom. Han mötte din blick utan problem. Hur många tittar egentligen på en så intensivt? Nävarna var knutna halva tiden. Spända, uppdragna axlar. Med så mycket ilska och aggression inom sig måste det komma ut någonstans.”
”På gymmet, kanske.”
Han vände sig mot henne. ”Måste man ha så där grova armar? Vad har man dem till?”
Hon flinade. ”Skrämmer upp små konsulter, kanske.”
”Det fungerade. Jag blev livrädd för honom. Min manlighet är starkt hotad.”
Hans mobil ringde. Ramén hade fått en lucka i planeringen, och undrade om de kunde börja direkt. Nu. Han lät desperat.