Efter ett uppehåll på sex dagar var det dags för andra dagen i rättegången. Sara hade faktiskt sovit rätt bra. På det hela taget var hon i bättre form än första dagen. Hon hade ätit ordentligt på sjukhuset och fått näringstillskott, vilket gett henne tillbaka några förlorade kilon.
Betydligt starkare och mer koncentrerad såg hon fram emot fortsättningen. Äntligen hände det någonting! Hon höll på att bli galen av passiviteten. Hon kände sig dessutom stärkt av Alex coaching. Hon mindes konsekvensens makt, och hon hade en alldeles egen plan ifall saker och ting inte gick som hon tänkt sig.
Ramén lade ner sina mappar framför sig. Han var nervös, precis som förra gången. Han hade varit djupt nere i ett mentalt träsk ett par dagar, men nu kändes det lite bättre. En bit bort bland åhörarna satt Alex King. Deras blickar möttes under ett ögonblick. Ramén nickade. Konsulten nickade tillbaka.
Flyktigt undrade han vad som skulle hända. Visst var det en pressande situation, men samtidigt såg en del av honom fram emot att göra sitt bästa.
Efter en del ny juridisk formalia var det dags att sätta igång. Det var försvarssidans tur att fråga ut Sara. Klockan var kvart över tio när Charles Jisanders advokat började. Helen Slättås såg upp från sina papper och fixerade blicken vid Sara så länge att Ramén undrade om hon tappat bort var hon skulle börja. Efter en halv minut hostade Wiklund till för att sätta igång det hela.
”Sara Leijon, jag har talat med tio personer, män och kvinnor, som anser att du både klär dig och beter dig som en hora. Vad har du att säga om det?”
Ett högljutt sorl utbröt i salen. Ramén kände hur det knöt sig i hela kroppen. Detta skulle alltså bli fult – mycket fult. Han kastade en blick bort mot Alex, men denne tittade koncentrerat på Slättås.
Johanna, som arbetat hela natten för att inte komma efter för mycket i jobbet, drog efter andan och lade en hand på Saras arm.
Ordförande Wiklund drämde klubban i bordet med full kraft och fick tyst på åhörarna. Han rättade omständligt till sin slips och tog av sig glasögonen, redo att hålla räfst och rättarting med det bångstyriga ombudet.
”Det här får advokaten allt förklara”, sa han.
”Jag tar tillbaka frågan”, sa Helen Slättås utan att röra en min. Hon hade aldrig trott att hon skulle få svar på den. ”Jag har en annan fråga: är du påverkad av alkohol nu?”
Sara gapade, Ramén gapade, hela salen gapade. Wiklund bankade med klubban utan att det egentligen behövdes. ”Detta är i högsta grad otillständigt. Får jag be advokaten förklara sig?”
Slättås vilade inte på hanen för ett ögonblick. ”Om det blir nödvändigt kommer jag att kalla vittnen som intygar att Sara Leijon ofta berusar sig, att hon kan dricka upp till tjugo starköl under en helg och att hon ibland även är onykter under veckorna. Så jag undrade kort och gott om hon råkar vara nykter nu.”
”Herr ordförande”, sa Ramén. ”Vad är detta? Det här får inte bli ett spektakel, vi pratar om en ung kvinna som fått sitt liv förstört – ”
Wiklund tänkte uppenbarligen inte låta rättegången glida honom ur händerna. ”En i taget!” röt han.
Han blickade ut över salen. Långsamt panorerade han åhörare, ombud och åtalade. För säkerhets skull sneglade han på sina nämndemän ett kort ögonblick. Med en bister nick dundrade han:
”Skärpning. Får jag be er använda ett språk som anstår en huvudförhandling. Jag vill inte veta av några fula grepp för att flytta fokus från det vi är här för. Och ni pratar en i taget. Är det förstått?” Vänd mot Sara sa han: ”Besvara frågan, så att vi kan gå vidare.”
Ramén nickade mot Sara. Han hade inga problem med det. Klart att Sara var nykter. Han fattade knappt att Slättås faktiskt vågade.
Sara drog ett djupt andetag. Tappa inte humöret. ”Vad var frågan?” sa hon.
Slättås log, ett försåtligt leende. ”Alltså, är du påverkad av alkohol just nu?”
”Nej.”
”Narkotiska preparat?”
”Nej!”
”Receptbelagda mediciner?”
Ramén stönade inom sig. Det var ett klassiskt knep. Skapa tveksamhet kring målsäganden redan från början. Vem visste hur det egentligen låg till med den där spriten? Narkotika? Kanske det.
”Är du medveten om att du befinner dig under ed?” sa Slättås.
”Ja.”
”Vet du vad mened är?” sa Slättås och lade pannan i djupa veck.
”Jag ljuger inte.”
”Om du vill prata med åklagaren går det bra.”
Konsekvensens makt.
”Jag kan svara för mig själv”, sa Sara mellan tänderna.
Slättås höjde ett ögonbryn och bytte riktning fortare än man kunde blinka. ”Kan du berätta om ditt arbete?”
Sara gav till en liten suck innan hon började berätta. ”Jag jobbar på timme i en ICA-butik.”
”Inget fast arbete, alltså?” sa Slättås och gestikulerade till sin assistent Yngvesson att han skulle anteckna uppgiften som om det vore en avgörande nyhet.
Ramén visste att försvarsadvokaterna aldrig ställde frågor de inte visste svaren på. Förmodligen hade man kollat upp Saras privatliv i detalj, och man visste exakt var hon jobbade, vad hon gjorde där och hur mycket hon fick för besväret. Alla svaren fanns garanterat i Slättås egen dokumentation. Assistenten skrev ändå för allt vad tygen höll. Målsäganden hade inget fast arbete.
Sara berättade att hon sökt många jobb, men inte fått någonting fast. Vad trodde hon att det berodde på? Tja, det var lågkonjunktur och många om budet. Även i den här stan var det svårt att hitta riktiga jobb som räckte ett tag. Man måste ha utbildning.
”Just det”, sa Slättås. ”Låt oss tala om din utbildning ett slag.”
”Varför det?” sa Sara snabbt, fortfarande full av stridslust.
”Låt mig påminna dig om en sak”, sa Slättås utan att visa ens en tillstymmelse till irritation. ”Jag är advokaten och jag ställer frågorna. Du är den som svarar på frågor. Förstår du?”
Sara nickade. Ramén gissade att hon redan kokade inombords av att vara tvungen att lyssna på den här struntviktiga advokaten, men hon fick inte förlora humöret. Inte redan.
”Är vi överens? Jag frågar? Du svarar?”
”Visst. Fortsätt.”
”Är du fortfarande förvirrad?”
”Jag är inte förvirrad!” Sara bet ihop käkarna hårt.
”Om du blir förvirrad igen får du mer än gärna rådgöra med åklagaren.” Slättås log mot Sara. ”Vilken utbildning har du?”
”Grundskola, först – ”
”Hur såg dina betyg ut?”
Sara vände sig mot Ramén med höjda ögonbryn. Ramén tänkte efter. Saras utbildning hörde naturligtvis inte hit. Det fanns inget farligt i frågorna, även om frågan om utbildning alltid var ett problem. Rättens medlemmar satt på så många universitetspoäng att de skulle kunna försörja sig genom att sälja av lite.
Han nickade lätt. Vad var det värsta som skulle kunna hända?
”Jag hade ett medelbetyg strax under fyra, har jag för mig.”
Slättås höll upp ett papper. Ett vanligt A4-papper. Så rent, så vitt – ändå så olycksbådande. Vad var det för papper som plötsligt blivit så viktigt? Varken Ramén, Sara eller rättens ordförande såg vad det stod på papperet. En persons betyg var visserligen offentliga handlingar, men dokumentet kunde också handla om vad som helst. ”Jag vill påminna dig om att du är under ed. Vill du prata med åklagaren, Sara?”
”Okej, jag hade drygt två i medel. Men det berodde på att jag var borta så mycket sista året.”
Slättås lade ner det olycksaliga papperet. Nu log hon, och alla kunde se att hon hade något i kikaren. ”Varför var du borta så mycket?”
”Sjuk.”
”Kan du utveckla det närmare?”
Ramén sneglade på Sara.
Sakta lade hon armarna i kors. ”Jag blev med barn i nian.”