Beskedet hade kommit en sen eftermiddag. Det var nästan kväll, och middagen var precis färdig. Solen stod vacker över horisonten den här sensommardagen utanför Le Havre där familjen hade sitt sommarhus. Det var en lördag, och Alex hade suttit i solen och dåsat mest hela dagen. Han hade själv inte sett Nicole sedan kvällen innan. Hon var betydligt mer morgonpigg än han och hade förmodligen stuckit hemifrån tidigt den här lördagen.
Han var lite tung i huvudet, och när han lämnade gräsmattan för att gå upp mot huset hörde han sin mamma skrika åt pappa.
Alex stannade till en stund. Han hade ingen lust att lyssna till ännu ett gräl. Idelle King kunde vara besvärlig i vanliga fall, och när hon var på dåligt humör var hon helt omöjlig att ha att göra med. Alex visste att hon som politiker inte lät sitt humör synas alltför mycket, men hemma hade hon inga problem att släppa ut det över nära och kära.
Han vände sig om, såg ut över havet. Det var lugnt närmast kusten, men några kilometer ut kunde han se att det gick lite sjö. Hade det varit bättre vågor närmare land hade han tagit fram vindsurfingbrädan, men nu hade det inte varit någon större idé. Istället hade han blivit sittande i en solstol, drack iste och bläddrade förstrött i en bok. Det stack i huden i ansiktet efter att han suttit utomhus i solen i flera timmar.
Det blev tyst inne i huset. Han lyssnade. Nej, mamma hade nog gett sig för den här gången. Pappas taktik hade Alex lärt sig för länge sedan. Håll med. Säg bara att hon har rätt. Sedan gör du som du vill i alla fall.
Just som han klev in över tröskeln genom de stora verandadörrarna, kom hans mamma emot honom.
Alex stannade till. ”Nej. Hurså? Är hon fortfarande inte hemma?”
”Maten är klar. Hon vet att jag förväntar mig att hon är hemma till middagen.”
Alex ryckte på axlarna. ”Vilka har du pratat med?”
”Alla. Jag har ringt flera samtal, men ingen har sett henne.” Idelle King trampade omkring i salongen och vred sina händer. Diamanter dinglade från hennes öron, och Alex kom på sig med att fundera vem hon klätt upp sig för. Pappa brydde sig inte, och även om han hade brytt sig trodde inte Alex att mamma gjorde det längre.
”Jag kollar hennes rum”, sa Alex.
Han gick upp på övervåningen. Han begrep inte varför hon rev upp himmel och jord för en sen ankomst till middagen. Och hur länge hade hon letat? Om Nicole bara var en kvart sen, hur hade mamma hunnit jaga upp sig så förbaskat?
Nicoles rum såg som vanligt ut som om en handgranat detonerat där inne. Kläder, CD-skivor, böcker, papper, smink, skräp, tomma läskburkar – allting låg överallt, huller om buller. Sängen var obäddad och fönstret stod på vid gavel. Han suckade. Även om här fanns några ledtrådar var han då inte rätt person att finna dem. När han tittade på spegeln såg han en pussmun i rött läppstift. Han skakade på huvudet. Hur kunde hon bo i den här röran?
Han återvände till bottenvåningen.
”Det ser likadant ut som alltid”, meddelade han. Pappa puffade på sin pipa som vanligt. Hummade lite. Hans hår hade blivit allt tunnare det senaste året. Skäggstubben var grå, och huden på ovansidan av hans händer var rynkig på ett sätt Alex aldrig hade lagt märke till tidigare. Det ena glaset i glasögonen var fortfarande spräckt i kanten. Mamma hade tjatat och grälat på honom att masa sig iväg till optikern och skaffa sig ett nytt, men han hade inte fått det gjort. Alex misstänkte att han medvetet lät bli för att irritera henne.
”Alain? Var är hon?”
”Hon är väl någonstans”, svarade pappa och sög på sin pipa.
”Det begriper jag väl! Men varför är hon inte här?”
Telefonen ringde. Idelle King kastade sig mer eller mindre över den och klev nästan på Closeau, familjens bortskämda katt, på kuppen. Closeau hoppade undan, och gav henne en av de där dra-åt-helvete-blickarna katter är så bra på.
Alex lyfte upp honom. ”Seså, det var väl ingen fara.” Han kliade den förorättade katten under hakan tills den lät sig bevekas.
”Allo?” Mamma lyssnade någon minut. ”Oui”, sa hon och lade på luren.
När hon vände sig mot sin familj hade hon åldrats tio år. Hennes mun var fortfarande lite öppen, och hennes blick fladdrade från Alex till pappa och tillbaka till Alex igen.
”Vem var det?” sa Alain King till slut.
”Det var Bertrand”, sa mamma.
Alex kände hur någonting svart vällde fram inom honom. Han tyckte i vanliga fall att hat var ett starkt ord, men han hatade faktiskt onkel Bertrand.
Alex satte ner Closeau och gick fram till mamma. ”Vad ville han?”
Mamma tittade förvirrat på honom. Det var som om all energi och handlingskraft lämnat henne. Hon drog fingrarna genom det rödfärgade håret. Han såg att hennes nagellack flagnat av. Förmodligen hade hon klöst bort det i nervositet. Hon gjorde det när hon var stressad.
”Jag visste det. Jag kände det på mig redan i morse!”
”Vad är det som har hänt? Är det Nicole?”
”Jag såg det i hennes ansikte igår kväll, men jag reagerade inte då.”
Alex höjde rösten. ”Vad är det som har hänt!?”
”Bertrand… ”
”Ja? Vad har det gamla svinet nu gjort?”
Hon vände sig mot Alain.
”Idelle”, sa han lågt.
”Hon var där idag. Kastade ur sig anklagelser. Det slutade med att hon tog hans bil.”
”Tog hon hans Citroën? Hon har ju inget körkort?” sa Alain.
”Vad spelar det för roll”, röt Alex. Han höll på att bli tokig av att inte få fram vad som hänt med hans syster. ”När hände det här? Hur länge sen är det?”
”Vid tvåtiden”, sa Idelle matt.
Alex tittade på sitt armbandsur. ”Fyra timmar sen. Och han ringer nu? Jag ska döda honom.”
Han vände sig tvärt om och började gå mot huvudentrén.
”Alex! Du åker inte dit!”
”Du kan ju försöka hindra mig”, svarade han över axeln, nappade åt sig bilnyckeln och lämnade huset.
Det tog femton minuter i hög hastighet innan han kunde svänga in på onkel Bertrands uppfart. Alex kände hur raseriet bubblade under ytan. Det var svårt att fokusera blicken när han klev ur bilen och med långa kliv gick uppför grusgången. Den breda, gamla stentrappan tog han i fyra kliv och slet upp ytterdörren. Han hade varit i huset en miljon gånger sedan han var barn, och hittade alldeles utmärkt.
”Bertrand!” ropade han.
Inget svar.
Han hittade sin gamla onkel i köket. Under köksfläkten stod han och rökte med ett glas rött vin i ena handen.
Alex hade inte sett Bertrand sedan våldtäkten under försommaren. När han nu fick syn på honom blev han alldeles kall invärtes. Det var som att se djävulen själv.
Bertrand var i sextioårsåldern. Hans hår var helt grått, och hans skägg var ovårdat. Han hade kunnat se ut som en miljonär, men han valde den där halvt bohemiska looken för att liksom passa in här på landsbygden.
”Du”, sa Bertrand och tog en klunk vin. ”Jag undrade just om det skulle bli du eller Idelle. Det är väl logiskt att det är du”, antar jag.
”Var är hon?” sa Alex och stannade på kökströskeln.
”Nicole? Hon var här. Otrevlig var hon. Kallade sin gamle onkel för saker. Sen stack hon i min bil. Den du lärde dig köra i. Jag vill ha den tillbaka.”
Alex tog några steg in i köket. ”Du vill ha tillbaka din bil? Jag vill ha tillbaka min syster.”
”Hittar du bilen hittar du väl henne.”
Alex kände hur händerna knöts till hårda nävar. Han ansträngde sig till det yttersta för att inte lägga händerna runt gubbens rynkiga hals och klämma åt.
”Jag vill ha tillbaka henne som hon var innan.”
Bertrand fnös och drog ett djupt bloss på cigaretten. Det var inte ens värt ett svar, tydligen. ”Din syster har alltid varit en liten slinka. Underligt att ingen av er sett det.”
Det svartnade för ögonen på Alex. Han visste inte hur det gick till, men inom en halv sekund låg Bertrand på golvet med rödvin över bröstet. Alex gick ner på knä och körde en andra knytnäve rakt i ansiktet på honom. Han kände hur någonting gick sönder under knogarna, men det struntade han i. Han ville döda gubben.
Bertrand skrek, försökte värja sig. Alex fick in ett par träffar till innan allt hat och allt raseri bara rann av honom. Han ställde sig sakta upp, såg på sina händer.
”Merde! Vad fan har du gjort, din idiot?” sa Bertrand med händerna runt sitt ansikte. ”Du har brutit min näsa.”
Alex andades häftigt.
Bertrand frustade av smärtan. ”Det här kommer du att få ångra, var så säker.”
Alex backade långsamt ut ur köket. När han satt i bilen började mörkret falla.
Nicole. Han måste hitta henne.
När hon anklagat Bertrand för att ha förstört hennes liv hade han antagligen slagit ifrån sig. Förmodligen hade Nicole – som också kunde bli otroligt arg på ett ögonblick – kastat sig ut ur huset och sett bilen. Alex kunde mycket väl tänka sig att det var helt oplanerat. Kanske hade nycklarna suttit i.
Men hon skulle ha varit rasande och ledsen. Och det skulle knappast ha gjort henne till en bättre bilförare.
Vart hade hon åkt?
Han hade inte sett sig omkring när han själv kört till onkel Bertrand, men han visste att det fanns en del farliga passager. Han körde planlöst vägen tillbaka, försökte titta åt alla håll samtidigt.
Efter tio minuter hörde han ljudet.
Sirenerna.
En polisbil passerade honom bakifrån i hög fart. Alex hängde på. Färden gick upp över kullarna och nerför stupen och den gamla Renaulten skrek i protest. Den var inte gjord för den här sortens körning.
Han förlorade polisbilen ur sikte en stund, men när han kom runt en kurva skymd av träd höll han på att köra på den. Den stod tvärs över vägen med blåljusen igång. Han tvärnitade, fick sladd och stannade bara en centimeter från polisbilens bakre stötfångare.
Han kastade sig ur bilen och rusade fram till de båda gendarmerna som stod och tittade nerför slänten. Alex tittade över räcket, följde deras blickar. En av dem pekade. ”Där nere.”
Onkel Bertrands Citroën låg upp och ner. Det var svårt att se hur skadad den var, men ena sidan var svart som om den brunnit.
Alex hoppade över räcket och utan att tveka ett ögonblick började han hasa sig nerför slänten.
”Nej, vänta på räddningspersonalen”, ropade en av poliserna.
”Är det Bertrands bil?” sa den andre plötsligt.
”Det kan vara det”, sa den andre. ”Det är mycket möjligt.”
Alex hasade ner bit för bit. Hjärnan var som en bit kall is. Tankarna var helt klara. Han kände hur varenda muskel i kroppen var spänd, men han kände sig egendomligt lugn.
Hur länge hade hon legat där nere? Fyra timmar? Hur illa skadad var hon? Och bilen som hade brunnit?
När han väl var nere försökte han stående på knä titta in genom fönstren. Bilen var tom. Hade Nicole kastats ut? Hade hon kört utan bilbälte? Han skakade av sig tanken. Givetvis var inte bilbältet det första hon tänkt på när hon åkt från Bertrands hus i hans bil.
Han gick runt bilen, höll sig i vraket. Bilen gungade till en aning, och han blev så rädd att han höll på att falla omkull.
Det blev snabbt mörkare. Så fick han syn på någonting fem-sex meter bortanför bilen. Hjärtat bultade i bröstet.
En kropp.
Nicole.
Han tog några långa kliv i gruset, halkade till, och gick ner på knä framför sin syster. Hon låg med ansiktet vänt från honom. Håret låg över hennes kind, och han kunde inte se om hon andades. Ena benet låg i en konstig vinkel, en vinkel som inte borde vara möjlig.
Vad skulle han ta sig till? Han vände blicken upp mot toppen av slänten. Gendarmerna stod och rökte och tittade på vad han gjorde. Ingen verkade ha för avsikt att komma till hans hjälp.
Alex tog några djupa andetag. Han måste veta.
Han lutade sig fram över henne.
Inget svar. Andades hon? Han var tvungen att försöka ta reda på det. Han strök försiktigt bort håret från hennes ansikte. Håret var tovigt och strävt och hennes hud kändes konstig under handflatan. Han kunde inte förstå det. Försiktigt kröp han runt hennes kropp.
En av gendarmerna ropade någonting uppifrån vägen, men Alex brydde sig inte om det.
Han kom runt på rätt sida. Tittade på Nicoles ansikte och drog efter andan.