”Vi kan inte ha den här typen av utbrott i rätten”, sa Wiklund och strök handen över lagboken han hade framför sig.
”Jag ber om ursäkt”, sa Ramén så lugnt han kunde. ”Jag ska se till att det inte händer igen.”
Sara stirrade på honom som om han hade stuckit en kniv i henne.
”Varför flyttar du helt enkelt inte bara över till andra änden av salen?” sa hon lågt. Alex lade en hand på hennes arm igen.
Slättås satt lugnt kvar och betraktade scenen.
”Får jag fråga advokaten om det var en allvarligt menad uppmaning?” sa Wiklund grinigt. ”Att målsäganden skulle prova den där tröjan?”
Slättås skakade på huvudet. Hon hade uppnått sin poäng. Sara hade utropat sig till porrstjärna. Det räckte långt. Dessutom hade Slättås ett kort i rockärmen. Hon plockade fram ett kuvert och lade framför sig.
”Jag vet att jag inte anmält det i förväg, men jag skulle ändå vilja be rätten att titta på dessa bilder.” Hon vinkade på ett biträde som hämtade kuvertet och lade det framför ordförande Wiklund. Han stirrade på kuvertet en lång stund utan att säga någonting.
Han dunkade klubban i bordet och beordrade trettio minuters paus. Han vinkade på Ramén och advokaterna. ”Mitt rum. Nu.”
§
Det normala vid pauser var att både målsäganden och åtalade leddes ut från salen och parkerades i något av de många rum som fanns i byggnaden avsedda just för sådant. En häktesvakt per åtalad skulle visa de åtalade till sina respektive rum där de skulle låsas in med order att hålla sig lugna. En annan väktare skulle följa målsäganden till ett betydligt trevligare rum.
Rättens ordförande gav ordern, men av någon anledning missade Wiklund detta just denna gång. Utan att reagera lämnade de tre nämndemännen sina platser för att röka, skvallra eller i största allmänhet hitta på något sätt att slå ihjäl en halvtimme.
Wiklund försvann till sitt rum med en samling uppretade jurister efter sig, och han var helt inställd på att näpsa dem allihop, en efter en. Häktesvakterna förstod att ett fel blivit begånget. De kunde rutinen, hade gjort det tusen gånger tidigare. Det vore en smal sak att ta med sig varsin svarande och göra det som krävdes, men Wiklund var vida känd för sitt måttlösa kontrollbehov. Att bryta mot en uttrycklig order eller att ta ett eget opåkallat initiativ var inte aktuellt. Alltså blev de sittande på sina platser.
Alex försökte resonera häktesvakterna till rätta. De visste vad de måste göra. Ut med skurkarna. De skulle hållas åtskilda från målsäganden. De visste det och borde göra sitt jobb. Men utan framgång. Vakterna tog bara order från Wiklund. Alex övervägde att helt enkelt ta med Sara ut ur salen, men han visste inte när juristerna skulle komma tillbaka. De kunde ju vara här vilket ögonblick som helst.
Hur hade han kunnat kasta sig in i den här situationen utan förberedelser? Varför hade han inte läst på bättre?
För att hon behövde någon, sa hans inre röst. Hon behövde någon, och du var den ende i närheten.
Alla förblev sittande kvar i rättssalen. Ett sorl utbröt. Charles Jisander, Sonny Hansson, Mustafa Mahmoud och Ali Hosein upptäckte inte fadäsen förrän efter ett par minuter. De hade suttit i egna tankar allihop på var sitt håll. Plötsligt var alla skyddande murar borta. Den lilla horan som förpestade deras liv genom den här idiotiska rättegången satt rakt framför dem.
Inne på domarens rum var stämningen allt annat än hjärtlig. Wiklund var grinig över dessa primadonnor som inte kunde hålla sig till juridiken.
”Vad är det här frågan om?” frågade han vresigt.
”Som jag sa”, sa Slättås, ” jag kom över dessa bilder så sent som igår kväll, och har helt enkelt inte hunnit föranmäla dem som bevismaterial.” De övriga tre advokaterna mös och gratulerade sig till att befinna sig i det ledande laget.
Wiklund såg de belåtna flinen, och han tyckte inte om dem. ”Bevismaterial? Vad är det som ska bevisas?
Slättås sa: ”Det handlar om att ge en komplett bild av vad min klient faktiskt sett och upplevt. Utan dessa bilder kan rätten aldrig ta helt och fullt ställning till hur målsäganden manipulerade de åtalade redan innan den påhittade våldtäkten.”
Ramén harklade sig och höjde ett ögonbryn mot Wiklund, som nickade kort.
”Välj dina ord”, fräste han till Slättås. ”Vi har inte sett domen ännu. Får jag se bilderna.”
Hon öppnade kuvertet hon haft med sig ut från salen och spred ut dem på Wiklunds bord. När Ramén såg dem gjorde han sig beredd att protestera. Han skulle göra vad som helst för att dessa bilder inte skulle godkännas som bevismaterial i rättegången. Det vore rena rama självmordet att låta detta tas upp i bevisningen.
Sara såg verkligen ut som en slampa på bilderna, och det hade inte bara med den förbannade tröjan att göra. Bilderna föreställde Sara som poserade klädd i den vita T-shirten med det uppfriskande budskapet. Det fanns inte en BH i världen som kunde dölja det som fanns därunder; en synsvag åldring hade kunnat se hennes bröstvårtor genom tyget. Sara böjde sig på flera bilder fram mot kameran och plutade med röda läppar. Hennes ögon var simmiga.
”Det kommer inte på fråga”, sa Ramén bestämt. ”Dessa bilder bevisar ingenting och de ska inte godkännas.” Han gladdes åt att rösten var stabil trots hans upprörda inre.
Slättås sa ingenting. De tre manliga advokaterna – Ramén hade börjat tänka på dem som Knatte, Fnatte och Tjatte – lutade sig intresserat fram över bordet och betraktade det tiotal bilder som i glada färger berövade Sara all hennes trovärdighet.
”Vem har tagit dessa bilder?” ville Wiklund veta.
”Det vet jag inte”, sa Slättås.
”Var har du fått dem ifrån?”
”Det finns bilder över hela nätet på Sara Leijon. Vi hittade just dessa på olika Facebook-sidor.”
”Det hann du kolla upp”, sa Ramén. ”Men du hann inte anmäla dem som bevismaterial?”
”Vem skulle ha intresse av att sprida dessa?” sa Wiklund.
Raméns tankar rusade iväg. Det var faktiskt rätt fråga för en gångs skull. Sara Leijon hade definitivt en ovän någonstans därute. Och han undrade om det kunde vara Mari Näslund.
Han sa: ”De stal målsägandens mobil. Hon fick inte med den hem från brottsplatsen. Jag sätter pengar på att det är våldtäktsmännen som hittat bilderna och lagt ut dem. Hade jag känt till det här hade jag fogat det till övriga åtalspunkter.”
”Det finns ingen sån brottsrubricering”, sa Nilson hjälpsamt.
”Jag skulle nog komma på nåt.”
Slättås slog ut med händerna. ”Spelar det någon roll? Kameran ljuger inte. Detta är vad våra klienter mötte på den där puben. Hur tycker du att de borde ha tolkat det?” Hon tittade på Wiklund.
Wiklund tittade på Ramén och noterade hur åklagaren blåste upp till strid.
”Jag godkänner inte dessa bilder”, sa Wiklund kort. ”Jag ser inget värde av att visa dem för rätten. De hör inte hit. Se till att de blir förstörda.”
Helen Slättås protesterade inte. Hon hade redan uppnått sitt syfte. Även om hon inte fick bilderna godkända som bevismaterial hade hon visat dem för rättens ordförande, och han hade tveklöst låtit sig påverkas. Hans ogillande min räckte för Slättås.
Ramén var inte säker på om han vunnit eller förlorat kraftmätningen.
När ordföranden och juristerna återvände till rättssalen möttes de av en storgråtande Sara Leijon. Hon hulkade högljutt och ett intensivt sorl låg över salen. Snett mittemot henne satt tre flinande åtalade. Jisander och Mahmoud kråmade sig över hur de lyckats få den lilla horan ur balans.
Sara kunde inte sluta gråta. Alex höll om henne och strök henne över håret. Även han var röd i ansiktet. Hans käkmuskler var spända och hade han varit någon annanstans än i en rättssal hade han kanske visat sin ilska. Nu kunde han bara försöka hålla Sara så lugn som möjligt.
Ramén såg på Wiklund som sammanbitet satte sig på nytt. De hade båda uppfattat missen i samma ögonblick som de klev in i salen. Hela Wiklunds kroppsspråk vittnade om att han aldrig skulle erkänna sitt misstag. Ramén kände igen minen. Det vore ingen idé att ta upp saken.
När han viskande frågade Alex vad som hänt fick han veta att de åtalade först flinat mot Sara och när de insåg att ingen ingrep hade de börjat göra obscena gester. Värst var Mustafa Mahmoud som gjort grova anspelningar med tungan. Sara hade försökt stirra tillbaka en stund men inte orkat. När hon börjat gråta hade de blivit mer enträgna och Jisander hade till och med stått upp och gjort stötande rörelser med underlivet.
Ramén kokade inombords och vände sig mot häktesvakterna. De tittade åt alla håll utom åt hans. När han vände sig om och betraktade åhörarna såg han en mängd upprörda ansikten. Många skulle kunna vittna, men dessa individers åsikter hade ingen som helst betydelse för rätten.
Rättegången bröts två timmar senare efter att Slättås fortsatt att gräva i Saras förflutna utan att bli avbruten en enda gång. När Slättås fick syn på Alex utanför Rådhuset, kom hon fram till honom med kraftfulla kliv.
”Vad menade du med det där du sa tidigare?”
Han stannade upp. Ser man på. Det hade fastnat, alltså. Han ansträngde sig för att inte le.
”Jag förstår att du är orolig. Det skulle jag också ha varit i din situation.”
Hon var fortfarande stridslysten. ”Det är inte tillåtet att dra in nya vittnen utan att meddela båda parterna. Det vet åklagaren om.”
Alex trodde inte Slättås var van vid att bli ignorerad. Han bestämde sig för att testa henne. Han vände sig avsiktligt lite bort från henne, tittade ut mot trafiken. Hon följde omedelbart med genom att ta ett par steg till höger.
Bra, tänkte Alex, hon är på defensiven.
”Jag trodde att ni kastat av er handskarna för länge sen”, sa han.
”Vad är det frågan om?” fräste hon.
”Någonting som kommer att vända upp och ner på allting.”
”Vad betyder det? Om ni hittar på något går jag till Wiklund!”
Han började sakta gå bort mot tunnelbanan. Hon följde efter med ilskna kliv. Över axeln sa han: ”Du kanske skulle kolla den gamla listan.”
Hon stannade, följde inte efter honom.
Han skrattade för sig själv. Det handlade bara om maktbalansen i rättssalen, inget annat. Slättås hade fått något att fundera på. Han hade ingen aning om det skulle göra någon nytta, men lite osäkerhet bland försvararna kunde aldrig skada. Han gissade att telefonerna skulle gå varma under kvällen.