Charles Jisander mådde inte bra. Han kunde inte sova i det lilla rummet de tilldelat honom. Rum föresten? Det var en cell, varken mer eller mindre. En liten häktescell på Kronobergshäktet. Åtta kvadratmeter, mindre än hans badrum i lägenheten. Ett litet bord i ljust trä, en säng som var sjukt obekväm och en ful matta. En TV fastbultad i väggen. Max 20 tum, han fick för fan kisa för att kunna läsa texten. Bara tre kanaler och maten var ett skämt.
Dessutom var han totalt isolerad från allt vad kontakt med yttervärlden hette. Inga samtal, inga besök. Ett jävla regelverk. Även om han fick gå utomhus ibland gjorde han inte det. Vad skulle han ut på en löjlig liten rastgård att göra? Han hade inget intresse av att stöta på andra häktade. Våldsverkare, misshandlare, kanske mördare. Riktiga brottslingar. Han kunde inte begripa att han satt här bland allt detta drägg.
Och pappa som lovat att han inte skulle tillbringa en enda dag bakom lås och bom! Titta nu! Han hade suttit här i veckor! Den där jävla advokaten var dessutom en opålitlig skata. Hon hade ju inte alls fått ut honom. Om hon gjort sitt jobb hade Charles varit i staterna nu, utan planer på att återvända inom överskådlig tid.
Han tänkte på Sonny,Ali och Mustafa. De fega jävlarna, lät honom sitta här och ta allt ansvar. Han borde inte umgås med såna där jävla loosers. Och från sekunden Charles blev häktad hade majoriteten av hans så kallade polare runt Stureplan antagligen raderat honom ur sina telefonlistor. Det var så det gick till. Gör vad du vill, men blir du ertappad är du ensam. I kylan.
Dagarna släpade sig fram. Han hade försökt att läsa en bok, men kunde inte koncentrera sig. Tankarna bara återvände till den där olycksaliga luciakvällen. Han hade mycket tid att tänka. Tänka igenom det han gjort, och hur det kändes efteråt. Han kände ingenting för bruden de våldtagit. Hon betydde ingenting. Hon var ett litet luder som hade bett om det. Men om han fått chansen skulle han definitivt inte ha gjort om det. Det kostade alldeles för mycket. Han sov faktiskt skitdåligt, och lite av det kunde faktiskt skyllas på de där förbannade mardrömmarna som alltid fick honom att vakna skrikande.
Han fattade att han gjort fel, det var inte det. Han begrep faktiskt att de våldtagit bruden, han hade mycket väl hört hennes protester. Men efter ett tag hade hon slutat kämpa emot. Problemet var att det inte tänt honom. Hennes plötsliga undergivenhet hade inte alls eggat honom på samma sätt som när hon slagits för att ta sig därifrån.
Och där hade hans verkliga problem startat.