Mustafa Mahmoud förstod inte hur allting kunnat bli så förbannat stort. Han visste massor av brudar som blivit utsatta för det han och hans kompisar utsatt Sara Leijon för – utan att bråka om det efteråt. Det var en del av spelets regler. Söp man och visade brösten fick man räkna med risken att råka illa ut. Alla visste om det.
Det riktigt jobbiga var Yasmin. Hon förstod precis hur allting låg till, även om hon aldrig sagt det. Han hade givetvis förnekat sin inblandning i gruppvåldtäkten, men när Yasmin dykt upp den andra rättegångsdagen hade han hållit på att ramla av stolen. Hon hade inte tittat på honom, bara lugnt satt sig bland alla övriga åskådare. Och naturligtvis hade hon fattat. Efter att ha lyssnat på den där jävla fittan Sara var det ju inget snack om att hon blivit våldtagen. Mustafas DNA fanns inuti henne. Kunde han önska sig någonting så var det att den lilla spermahinken skulle falla död ner så att det satans åtalet försvann upp i rök.
Yasmin hade fattat, det hade hon. Det värsta var att hon ingenting sa. Att hon bara var kall och stel hemma, ställde fram middagen utan ett ord. Sex var uteslutet, men det kunde han faktiskt köpa. Han hade själv ingen vidare lust för tillfället.
Sonny hade ringt. Mustafa hade snackat med honom några minuter. Sonny bölade i luren och ångrade sig så förbannat. Samtalet gick bara runt, runt utan att de kom fram till någonting.
Sonny hade alltid varit och skulle alltid vara en jävla idiot. Mustafa hade försökt ringa Ali, men Ali slängde på luren när han hörde vem det var.
Mustafa kunde faktiskt inte klandra honom.