Dag tre började i högt tempo. Helen Slättås såg på sin klient Charles Jisander. Hans min antydde att han ansåg sig stå över hela den här trista processen.
”Var det inte så att du uppfattade att Sara var villigt inställd till dig och dina kompisar?”
Jisander harklade sig omständligt och satte sig till rätta i stolen: ”Visst.” Han tittade på sin advokat, väntade på vägledning.
”Och att du uppfattade att Sara ville ha sex med er allihop?”
”Så var det.”
”När ni satt på puben, stämmer det att hon rörde vid er allihop?”
”Mest mig.”
”Men du har sagt att hon rörde vid er allihop på ett sätt som kunde tolkas som att hon var intresserad av er?”
”Ja, det stämmer. Hela tiden.”
”Sedan tryckte hon sina bröst mot dig?”
”Flera gånger.”
”Gjorde hon någonting mer? Som att röra vid dina genitalier?”
”Hon klämde mig i skrevet flera gånger.”
Alex kliade sig på hakan. När han lyssnade på Slättås blev han fundersam. Det var en underlig frågeteknik hon använde. Han gjorde några noteringar i sitt block. Att han inte märkt det förra gången. Så slog det honom att hon pratat med Sara då. Nu var det annat som gällde. Han tänkte över det Ramén sagt. En försvarsadvokat ställer inte frågor till sin klient om man inte vet svaret i förväg. Och det gav honom en intressant idé.
”Jaha”, sa Slättås och tittade förstulet på Ramén som antecknade så att pennan glödde. ”Var det något annat än det som hände i baren som fick dig att uppfatta att hon ville ha lite kul?”
”Hon tafsade på Ali i taxin.”
”Jag förstår”, sa advokaten och fortsatte genom kvällen tillsammans med Jisander. Han hade tyckt att Sara var spännande, och han visste att hon inte var särskilt svår. Hon hade samma slags mörka hår som en annan brud han varit ihop med för länge sen, och sedan när var det straffbart att uppskatta en kvinna som bara var sig själv? Var det så han såg på Sara Leijon: en flicka som bara var sig själv? Visst, hon var hur naturlig som helst. En förbaskat fin tjej.
Men om hon var så fin, varför utnyttjade de henne i så fall? De hade varit fyra män som haft sex med flickan – var det inte att utnyttja henne? Inte alls. Hon ville ha flera män samtidigt. Och det var inte brottsligt med gruppsex.
Kommentaren var så uppenbart inövad att det lät löjligt.
Jisander beskrev någonting som lät som en vanlig kväll på stan som råkade sluta med en massa sex. Ledd av Slättås förklarade han för alla som ville lyssna att det enda han gjort var att ta tillfället i akt att ha lite trevligt. Att det råkat finnas tre ytterligare killar närvarande samtidigt såg han inte som något problem. Nuförtiden var man lite mer frigjord än tidigare generationer, visste han att berätta. Om inte advokaten kände till det så hade faktiskt unga kvinnor dubbelt så många sexpartners som de hade förr i världen, det hade han till och med hört på TV.
”Kan Sara ha blivit skadad under det frivilliga sexet?” sa Slättås.
”Nej.”
”Du har inte gjort något fel?”
”Nej.”
”Inte gått över gränsen?”
”Absolut inte.”
”Gjorde någon annan det?”
”Nej. Ingen annan heller.”
Pausen var bara tio minuter, och Ramén pratade i telefon halva tiden. När han väl lagt på hade Alex bråttom att få honom åt sidan.
”Det är nåt underligt med det här.”
”Jaså?” sa Ramén.
”Slättås. Hennes frågor är egendomliga. Hon ställer långa och krångliga frågor.”
”Det är för att hon ska få exakt de svar hon vill ha. Jag förklarade ju det där.”
”Ja”, sa Alex, ”men han behöver ju bara svara enstavigt.”
Ramén såg över hans axel. Åhörarna var redan på väg in igen. ”Det fattar du väl att alla advokater preparerar sina klienter allt vad de kan.”
”Vet du vad jag tror? Jag tror att de upptäckt att han är lite trög. Han måste ledas framåt. Tänk om du skulle ställa lite öppna frågor till honom? Om min teori stämmer, kommer han att få problem. Han får svårt att redogöra för saker och ting eftersom han saknar fantasi att hitta på svaren själv.”
”Jag kan prova.”
”Få honom att prata. Använd bara öppna frågor. Men var tuff mot honom. Riktigt tuff. Han kommer att göra bort sig.”
När det blev Raméns tur var han fortfarande irriterad över konsultens plötsliga inhopp. Det hade fått honom ur balans. ”Du har berättat att Sara var ute efter lite kul. Kan du vara snäll och berätta vad du menar med det?”
Jisander bytte ställning i stolen innan han svarade. Han kastade lite med luggen, kollade att allting låg som det skulle. ”Ja, alltså, lite rajtan tajtan.” Han gjorde en halvhjärtad gest med händerna som förde tankarna till en berusad Sven Melander i Sällskapsresan.
”Det var alltså det hon sa till dig och de andra. ’Jag vill ha lite rajtan tajtan?’”
”Man fattade ju liksom.”
”Fattade vadå?” sa Ramén och stirrade på Jisander.
”Du vet.”
”Jag vet ingenting. Vad menar du?”
”Att hon ville.”
”Vad betyder det?” sa Ramén obevekligt.
”Du vet.”
Ramén höll på att börja le. Kanske hade konsulten rätt. Killen kunde inte prata ordentligt. ”Faktiskt inte. Kan du vara vänlig att svara på frågan: vad var det du och de övriga tre fattade?”
”Man fattar ju vad folk menar. Behöver inte uttalas, typ.”
”Och hur kunde du då veta att hon ville ligga med er om hon faktiskt aldrig sa det?”
”Man kände ju till hur hon är.”
”Hur kunde du veta hur hon är?”
”Tja, alltså, folk har berättat om henne, alltså. Sagt grejer. Du vet.”
”Som jag sa nyss: jag vet ingenting. Vad har man berättat för dig?”
”Att hon varit runt. Med en massa killar.”
Ramén vände blicken mot Slättås. Hon tittade åt sidan.
”Så du visste vem Sara var redan när ni träffades på Soap Bar?” sa Ramén.
Jisander gjorde en lättförklarlig miss. Eftersom han inte känt igen Sara alls – faktiskt aldrig sett henne tidigare – sneglade han snabbt på Slättås. Och Ramén lade ihop två och två och fick svaret på ett ögonblick. Nöjd med sig själv såg han sig snabbt omkring i salen.
”Vem berättade för dig om Sara?”
Jisander drog upp axlarna mot öronen och korsade armarna framför sig. ”En kille.”
”En kille, säger du? Vad var det här för en kille, då?”
”Minns inte.”
”Hur väl känner du honom då?” sa Ramén.
”Lite grann.”
”Jaså, du. Vad heter den här killen?”
Jisander tvekade ett par sekunder. Han tittade ner i knäet. Tittade upp igen. Mötte Raméns blick. ”Andersson.”
”Andersson?” Ramén såg sig omkring i salen, lät blicken glida över rättens medlemmar. Stärkt av de roade minerna fortsatte han. ”Andersson, säger du. Det är väl ingen idé att fråga om han har ett förnamn, antar jag. När kan det här ha varit, tror du?”
”Vilket då?” sa Charles Jisander förvirrat. Detta följde inte manuset alls.
”När träffade du den här killen? Andersson?”
Men Jisander kunde inte erinra sig det. Han kom inte ihåg var han hört det, inte när eller i vilket sammanhang. Han kom inte ihåg vad som sagts av vem eller när. Men han visste att Sara Leijon var lätt på foten.
”Han berättade vad hon gillade. I sängen och så.” Jisander såg mycket obekväm ut när han berättade. Det slog Ramén att han hittade på eftersom.
”Charles”, sa Ramén och pekade på honom. ”Var det verkligen en kille som berättade detta för dig?”
”Visst”, sa Jisander.
”Jag tror att du fått uppgifterna från en kvinna.”
”Sällan”, sa Jisander. ”Det var den här killen.”
”Andersson?”
”Det sa jag ju.” Jisander ryckte på axlarna och ansträngde sig för att se oberörd ut.
Ramén gav Jisander lite mer rep och denne lade själv snaran runt halsen. Han provade en sluten fråga. ”Kände du till det här om Sara innan advokat Slättås berättade det för dig?” sa Ramén.
Jisander tystnade, såg ner i bordet. ”Nä”, sa han.
”Du visste alltså inte alls hurdan hon var. Du sa nyss till din advokat att – jag citerar: Sara tafsade på Ali – i taxin. Hur vet du det?”
”Det gjorde hon!” sa Jisander och drog åt repet runt sin egen hals.
”Det var inte alls min fråga. Lyssna noga nu: hur vet du att hon tafsade på Ali i taxin?”
”Hon gjorde ju det! Jag sa ju precis det!” Jisander letade med blicken bland åhörarna, och Ramén undrade vem han tittade efter.
”Nu är du visst inte särskilt uppmärksam. Hur vet du det? Du var ju inte i taxin, eller hur?”
”Typ inte.”
”Så hur kan du rimligen veta vad som hände i taxin?”
”Han berättade det sen. Ali.”
”Vadå sen?”
”Efteråt. När det var klart.”
”När ni var klara med att bestialiskt våldta min klient?”
Slättås ställde sig upp. Den negativa trenden måste med alla medel brytas. ”Herr domare, jag vänder mig mot åklagarens uttryck. En våldtäkt är när sexuellt umgänge sker mot någons vilja, och det är inte på långa vägar bevisat här.”
Wiklund tycktes ruska på sig, som om han befunnit sig långt borta. ”Ja, jag får be åklagaren välja sina ord bättre.” Han rekommenderade advokaten att förbli sittande i sin stol.
Ramén stirrade på Wiklund. Han funderade en stund. Medan han gjorde det betraktade han Jisanders belåtna flin. Han sneglade på Alex. Alex gjorde en cirkulerande rörelse med fingret.
Fortsätt, tolkade Ramén det som. Driv det ända in i mål.
”Jaha”, sa Ramén. ”När berättade Ali för dig att Sara tafsat på honom i taxin?”
”Det gjorde han efter att hon gått”, svarade Jisander och såg ut som en padda som just fångat en särskilt fet fluga. Han verkade vara nöjd över att den stroppige åklagaren fått sig en tillsägelse.
”Egendomligt”, sa Ramén. ”Du sa ju att det var för att du visste vad som hänt i taxin du dragit slutsatsen att Sara var öppen för obegränsade mängder sex?”
Jisander stirrade på honom. Det hade kanske gått upp även för honom att det var något fel med logiken. Någonstans hade någonting klickat.
Han öppnade munnen, tänkte ett par ögonblick, stängde den igen.
Wiklund tog till orda. Med torr röst sa han: ”Det är uppenbart att vad som nu är på väg att komma ut ur din mun inte kommer att vara sant. Får jag informera dig om att mened är ett allvarligt brott som kan leda till fängelse i upp till fyra år. Besvara åklagarens fråga.”
Jisander öppnade långsamt munnen. ”Vad var frågan?”
Wiklund sa: ”När ni våldtog henne hade du ju ingen aning om att Sara Leijon eventuellt tafsat på Ali Hosein. Om han berättade efteråt att hon tafsat på honom – hur kunde du dra slutsatser utifrån denna information innan ni ens kommit till lägenheten?”
”Eh … jag…” Jisander såg vädjande på sin advokat.
Ramén hoppade tillbaka in i förhöret. Han hade noterat att Wiklund faktiskt sagt att Jisander våldtagit Sara.
”Dessutom: kan det ha varit så att det var Ali Hosein hon egentligen var intresserad av, inte av er tre andra?”
Men här hade Jisander inget svar. Vad spelade det för roll vem hon var intresserad av? Det var sex hon var ute efter.
”Och varför åkte du i förväg? Skulle det inte oroa henne, tror du? Eftersom hon inget hellre ville än att vara med dig? Borde du inte hålla dig till henne i så fall? Hon satt ju i ditt knä och allt? Det sa du ju nyss?”
”Nja, inte vet jag, men det kanske skulle bli svårt att hitta en bil till”, sa Jisander.
”Du trodde det var kö till taxi? Men varför åkte du i såna fall i förväg? Om det nu var så svårt att hitta taxi? Hade det inte varit smartare om alla fem åkt med den bil som faktiskt kom?”
”För att…” Men det fanns inget intelligent svar; både Jisander och Ramén visste det, och för en gångs skull höll Jisander tyst i stället för att ställa till det än värre. Slättås såg missnöjd ut. Det var uppenbart att Jisander gått alldeles för långt utanför manus. Han borde ha förlorat minnet betydligt tidigare.
Ramén sa: ”Låt mig föreslå följande scenario. Du åkte i förväg för att du inte visste hur hon skulle reagera om hon hittade er alla fyra i bilen, eller hur?”
Fel, tänkte Ramén. Jisander visste exakt hur hon skulle ha reagerat: hon skulle ha lagt benen på ryggen direkt om hon vetat att de var fyra stycken. Vilken normalt funtad kvinna hängde på fyra män hon känt i bara några timmar? Ingen han kände, i alla fall. Han trodde inte att Jisander kände någon heller.
Efter det följde en skildring av vad som verkligen hänt i lägenheten. Jisander och de övriga hade haft sex med Sara, visst, men hon hade hela tiden varit den som förde befälet.
Det hade gått ganska bra, tyckte Alex. Det enda han var missnöjd med var att Ramén blivit alldeles för ivrig när han märkt att han fått medvind. Han hade börjat ställa slutna frågor igen och försökt lägga orden i munnen på Jisander. Han saknade den riktiga spiken i Jisanders kista. Och ännu värre var att Ramén mot slutet av förhöret blivit så entusiastisk att han ställt fler frågor efter varandra. Och råkat ut för det som alltid hände när man gjorde så. Man fick bara svaret på den sista. Sara lyssnade på Jisanders krumbukter med hjärtat i halsgropen. Hela historien fick henne att ytterligare börja tvivla på sig själv. Hon fattade ju vad Ramén försökte göra, men sanningen om taxiresan var enkel.
Hon kände hur det hettade på halsen. Hon hade trevat på Alis lår på ett lite onödigt närgånget sätt.