Ramén sparrade mot Mahmoud en lång stund utan att få in några riktiga träffar. Han vred och vände på frågorna och försökte variera tekniken för att hitta öppningar. Öppna frågor, slutna frågor, ledande frågor, retoriska frågor, listiga frågor. Dessvärre var Mahmoud en förstklassig mytoman och hans trovärdighet snarare steg eftersom han ofattbart nog själv tycktes tro på det han sa.
Sara hade kallat honom inte bara blatte utan också barnamördare, självmordsbombare och islamistisk fundamentalist. Således lyckades han med konststycket att förutom allt annat också göra det hela till en religionsfråga. Han som trott att det rådde religionsfrihet i Sverige! Svartskalle kallade hon honom dessutom. Skulle hon säga: hon var ju själv mörkhårig!
Ramen stod inför något av ett dilemma. Han ville fråga Mahmoud huruvida det faktum att han tyckt sig illa behandlad gjorde att han ansåg sig ha rätten att straffa Sara genom en gruppvåldtäkt. Men om han gjorde det skulle han öppna dörren till om Sara verkligen sagt alla dessa saker. Även om det tycktes som om Wiklund valt att strunta i hela rasistgrejen var det riskfyllt. Det kunde vara att spela försvararna i händerna. Kanske skulle de lyckas skapa en bild av en åtalad så illa förorättad att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när han gav sig på Sara.
Ramén såg Helen Slättås och farfar Johnson slå ihop sina huvuden. Det var ingen tvekan vad de skulle ägna kvällen åt. De skulle få Mustafa Mahmoud att förstå att han måste fortsätta ljuga, men att ljuga mer genomtänkt.
Det var dags för Sonny Hansson att kliva fram. Hansson var för dagen uppsnyggad med skjorta och slips. Han såg ut som en liten pojke som mot sin vilja blivit uppklädd på nyårsafton och som framåt småtimmarna skulle hittas i ett vilt slagsmål med skjortan uppe ur byxorna och slipsen försvunnen. Med en konstig klump i magen började han stapplande avge sitt vittnesmål ledd av advokat Klingspor.
§
”Vi tar med brudarna hem till dig”, sa Jisander och pekade på Hansson.
”Vill de då?” sa Hansson och tuggade på en nagel. Han var lite berusad, men inte så farligt. Funderade inte så mycket på att Charles faktiskt bodde mycket närmare.
”Om de vill?” sa Jisander och skrattade. Han gned sig i skrevet demonstrativt, och gjorde obscena rörelser med tungan. ”De vill så det värker, är du helt jävla blind? Jag hade handen mellan benen på den ena alldeles nyss. Vi kan sätta på dem allihop, jag är helt säker.”
Det blev tyst i gruppen. De andra tre killarna bytte blickar, Ali Hosein och Hansson såg tveksamma ut. Den tredje grabben, vars närvaro Jisander inte hade någon som helst förklaring till – han hade bara anslutit någon gång under kvällen – kunde tänka sig att haka på.
”Jag vet inte”, sa Ali Hosein. ”Det är inte min grej.”
”Fattar du inte att de är villiga?” sa Jisander irriterat.
”Jo, men alla vi ... jag vet inte Challe, jag vet verkligen inte.”
”Äh, var inte löjlig. Det kommer att gå fint.” Jisander flinade mot de andra. ”Kom igen nu, för helvete! Är ni män eller möss?”
De övriga skruvade lite olustigt på sig. Hansson drack ur sin öl och ropade efter en ny. När den kom sa han: ”De följer knappast med om vi är alla fyra.”
”Skitsnack”, sa Jisander. ”De är sugna som fan och vill säkert ha oss allihop. Och vill de inte det så kommer de ju att säga det, eller hur?”
Killen som ingen kände lutade sig framåt. ”Jag tycker vi kan göra ett försök. Jag är tänd på båda. Särskilt blondinen.”
”Nej”, sa Ali Hosein, ”det är inte rätt.”
”De är på väg tillbaka!” väste Jisander. ”Bestäm er!”
”Vi kan åka i förväg”, sa Mustafa Mahmoud.
Sonny såg bort mot baren där de båda brudarna stannat till för att skaffa mer dricka. Sara var djävulskt läcker, hennes skinkor syntes under kjolen, och Sonny var hård som sten.
”Fort! Ge din dörrnyckel till mig. Jag tar med mig… mig…” Charles pekade på Mustafa Mahmoud, ”du kommer med mig. Vi åker i förväg.”
Hansson såg olycklig ut när han plockade fram sina nycklar. ”Är du säker på att det här är en bra idé?”
”Vill de inte så skickar vi hem dem. Vad har vi att förlora?”
Sonny ryckte på axlarna och gav Jisander nyckeln.