”Detta möte syftar till att skaffa oss en första sonderande uppfattning kring vad rätten anser i skuldfrågan”, sa Wiklund och blickade ut över sina nämndemän. ”Sålunda har vi hört det mesta av intressanta fakta, men som ni säkert märkt står parterna långt ifrån varandra.”
”Det är slöseri med tid”, hävdade Falk.
”Jag vet inte det”, sa Wiklund sakligt. ”Det är uppenbart att flera av de åtalade ljuger.”
”Hur kan du veta det?” sa Falk. ”
”Min erfarenhet säger mig att de ljuger. Det syns lång väg. Deras uttalanden är inte vederhäftiga.”
”Kan lika gärna vara hon som ljuger. Hon är inte trovärdig.”
Ann-Britt Glad harklade sig. Hon kände för Sara.
”De var fyra stycken”, sa hon försiktigt.
”Ja?” sa Ullenklev, den hygglige miljöpartisten, uppmuntrande. Det var första gången på många mål som Glad sagt något på eget initiativ.
”Jag menar … hur skulle hon ha fredat sig mot dem?”
”Vad skulle hon ha fredat sig mot?” högg Falk. ”Hon gjorde det frivilligt!”
”Jag tror inte det”, sa Glad lågt. ”Jag tror det var en våldtäkt, på riktigt.”
”Tröjan, för helsike. Såg du inte tröjan?” Falk himlade med ögonen.
”Det är klart att hon inte låg med dem frivilligt, inte allihop”, sa Ullenklev. ”Men frågan är om det verkligen var deras fel.”
Glad stirrade på honom bakom tjocka glasögon. ”Vems fel skulle det annars vara?”
”Tja, hur skulle de kunna veta att hon inte var med på det om hon inte sa något?”
”Hon ville ju inte, det sa hon ju själv”, sa Glad.
”Men har de uppfattat det?”
”Hon skrek. De måste ha hört.”
”Mja. Mycket folk i lägenheten. Hög musik. Kanske även TV:n var på?”
Hur är det med alkoholen, undrade någon. Det var som vanligt, svarade Wiklund. Hon hade druckit frivilligt, sa han, men det spelade ingen roll nu. Även om kvinnan druckit själv rubricerades det som våldtäkt och inte sexuellt ofredande sedan den nya lagen trätt i kraft. Egentligen tyckte inte Wiklund om denna justering, eftersom det ställde större krav på honom och hans utslag. Det var ju fortfarande lika förbannat omöjligt att verkligen bevisa brottet. Vad man sedan valde att kalla det tyckte han inte hade någon större betydelse. Men alkoholintaget hos målsäganden skulle inte bli någon större fråga i detta mål. Det behövdes inte. Det fanns tillräckligt mycket annat som talade emot flickan.
”Jag menar att även männen är offer här”, tyckte Ullenklev. ”Tänk på alla influenser från filmer och internet de drabbas av. Det är inte lätt att veta vad som är rätt eller fel i samhället idag.”
Falk stönade.
”Vi ville från moderaternas sida skapa bättre förutsättningar för kvinnofrid redan för tio år sen”, hävde han ur sig, ”men ni inom Miljöpartiet var mer intresserade av att rädda några jäkla ekorrar.”
”Ja”, sa Ullenklev, ”men det fanns många frågetecken. Vi hade inte resurser att skapa några kvinnohus. Det var ju så att ekonomin var ganska dålig då”, lade han till och sneglade på Glad.
”Men ekorrar och parkeringsmätare hade vi råd med?” fräste Falk stridslystet.
Wiklund lyssnade med ett halvt öra på diskussionen, den skulle inte ge honom någonting han inte redan visste. De här klåparna hade ingen uppfattning om rättsläget, de gick bara på känsla just nu, och det kunde inte han göra. Skulden måste bevisas bortom alla rimliga tvivel. Det spelade ingen roll om det var synd om flickan – om männen inte uppfattat hennes protester gick de fria. Sån var lagen.
Om inte åklagaren gjorde ett bättre jobb såg det mörkt ut för Sara Leijons del.